Sexåringen hade litet otur, och landade snett när hon hoppade på dagis. Först verkade inte så illa, bara ont, men foten svullnade upp och hon kunde inte stöda på den. Till slut visade det sig att hon har en spricka i benet. Maken har tillbringat hela dagen med henne på hälsostation, röntgen och sjukhus, men bortsett från allt väntande (som väl är svårt att undvika) har vi nog bara beröm att ge den finländska kommunala sjukvården. Allt fungerade, alla var proffsiga, och hon fick till och med själv välja färgen på sitt gips.
Underligt nog är det på dagen tre år sedan hon bröt sin arm. Först tänkte jag, att hur kan hon ha sådan otur att hon bryter något två gånger när alla storasystrarna har klarat småbarnsåren utan haverier - men sedan tänkte jag ett varv till. De är lugna, stillsamma och tyckte om att pyssla och lyssna på sagor och så. Och så har vi minstingen, Vilda Mathilda, som är vild och aktiv och högljudd och orädd. Inte så konstigt, kanske, att det är hon som råkar ut för benbrotten.
Patienten själv är vid mycket gott mod, trallar glatt och övar på att hoppa runt med sina kryckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar