Minstingen har varit mycket sen med att lära sig cykla utan stödhjul. Det är väl en kombination av föräldrarnas lathet, hennes temperament (varje gång hon fallit eller tappat balansen har hon blivit rasande arg, skrikit och gråtit och slängt cykeln, och det händer ju liksom ganska ofta när man håller på och lär sig) och kanske någon motorisk omogenhet - fast hon har ju simmat som en fisk redan i ett par år.
I går kände jag mig dock ovanligt tålmodig och pedagogisk och sommarkvällen var vacker, så jag gick med henne, cykeln och en storasyster till en plan nära oss. Och plötsligt (efter puttande och uppmuntrande och hävande av kanske 17 raseriutbrott och lock och pock att försöka en gång till) så lossande det. Och som hon sedan cyklade! I en och en halv timme höll hon på och kunde sedan mer eller mindre allt. Starta, bromsa, svänga, cykla i backar. Och som hon var stolt och lycklig (och svettig).
I dag gick vi ut igen för en kort repetition, och jo, det sitter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar