Lantau och Big Buddha

I dag var det varmt! Shortsväder, och när vi startade på morgonen (nåja, förmiddagen) sken solen. Men när vi hade nått målet för dagen - Lantau - som faktiskt låg en bra bit utanför centrum med tunnelbana hade vår bekanting dimman återkommit, kanske tätare än någonsin. Trots dimman tog vi linbanan upp till Ngong Ping (delvis för att vi aldrig hittade bussen), och utsikten var fin trots att den var begränsad. 

Ngong Ping, som i broschyren vi fick beskrevs som en pittoresk by, var liten och bestod av restauranger och souvenirbutiker. Men en förmildrande omständighet var alla kor, som av någon orsak gick omkring på torget mitt bland alla människor.

De verkade ta det mycket lugnt - liksom hundarna som också låg här och var. Ibland försökte de ta någons matsäck (konstigt, ska inte kor vara mest intresserade av gräs?), men annars gick de fridfullt omkring bland människorna.

 Så traskade vi de 268 trappstegen upp till Buddhan.

Den lär vara 34 meter hög och gjord av 202 bronsstycken.

Bredvid låg ett kloster - och här berodde diset för en gångs skull inte på dimman, utan på all rökelse som brändes.

Efter vår mindfullness-aktivitet, som artonåringen uttryckte det, var det igen dags för litet mer kommersiella äventyr. Vi tog buss och tunnelbana tillbaka till Mongkok, och gick sedan på manikyr och pedikyr på ett synnerligen lokalt ställe. Ingen talade engelska (vilket man börjar vänja sig vid...), men vi pekade och viftade och lyckades förstå varandra. De verkade synnerligen fascinerade av våra stora, bleka händer och fötter - men artonåringen fick faktiskt beröm för sina vackra händer. De konfererade med varandra, och frågade sedan "English?", men när vi svarade "No, Finnish" var det sedan omöjligt att förklara var Finland låg.

Det tog länge, och efteråt var vi vrålhungriga och gick in på första bästa tvärgata och letade efter en restaurang. Det vi råkade hitta var en koreansk grill.

Så spännande! Man stekte sin mat själv på en grillplatta - vi valde kyckling och svamp. Så fick man en massa tillbehör och såser till. I plastflaskan finns te, och i rännan längst fram på plattan steks en omelett. Naturligtvis. Vi försökte fråga hur vi skulle göra, men servitörernas engelskakunskaper räckte inte till för att förklara, så de hjälpte oss i stället. Mycket trevligt, och gott.

Det var vår sista dag i Hongkong, det. Tidigt i morgon tar vi en taxi till flygfältet. Så blir det 13 timmar i flyg till London, och sedan ytterligare 3 timmar hem till Helsingfors. Och där tycks det vara 20 grader kallt! 

Mongkok

I dag vaknade vi till varmare väder, så skönt! Solen tittade till och med fram ibland (men den når ju sällan ner till marken mellan skyskraporna). Vi började med en lyxig hotellfrukost, och såg igen hur olika frukostvanorna är i världen - brödet hade en minimal plats i den enorma buffén, och pålägg fanns det inte alls. Däremot fanns det nudlar och soppor av alla de slag. Och ägg!

Vi började dagen med en båtsightseeing runt Victoria harbour, mycket trevligt. Sedan shoppade vi ett par timmar - litet åt oss själva och litet åt familjen hemma. Vi kom tillbaka till hotellet 18-tiden och hade tänkt oss en kort paus på rummet innan vi skulle ta oss till viken igen, och titta på Symphony of Lights från andra hållet. Men när vi kom till rummet kom jag ihåg poolen och jaccuzzin, och vi insåg att vi var tvungna att prioritera om. Så i stället lade vi oss i jaccuzzin i en timme medan mörkret föll. Mycket bra val.

Så gav vi oss ut på stan igen, med nattmarknaden som mål. Då var vi redan vrålhungriga (middag kl 20! Det har inte varit möjligt på många, många år i vår familj. Och det är inte alls alltid det går nu heller - vi mår alla bäst av att äta regelbundet. Men i dag klarade vi det bra!), och lockades av den proppfulla, röriga restaurangen Spice Crab, som glatt hade spritt ut sina hopfällbara bord och pallar på gatan.

Vi beställde tre små rätter, som alla var mycket goda. På bilden friterade räk- och potatisbollar - som räkor inne i chips.

Och så vandrade vi hemåt längs marknadsgatorna. 17539 steg i dag.

Busstur, utsikt och ny mat

I morse vaknade vi ganska tidigt, och när vi märkte att det var jämförelsevis klart bestämde vi oss för att göra ett nytt försök med Victoria's Peak. Köa till spårvagnen orkade vi inte en gång till, så vi promenerade till en buss. Och eftersom vi steg på vid den första hållplatsen fick vi det första sätet på andra våningen! Så fin utsikt.

De verkar inte bry sig så mycket om att hålla husen snygga här, så där i största allmänhet. De pyntar ingenting och pryder inte sina hem - inga blommor, inga vackert målade dörrar, ofta inga gardiner. Första våningen kan vara snygg och polerad, men tittar man uppåt ser man i allmänhet flagande målfärg, betong som vittrat sönder och tvätt som hänger på tork.

Men de här husen var färgglatt målade!

Alldeles klart var det nu inte i dag heller, men nu såg man ut över staden. Imponerande.

Och så åt vi lunch på en japansk restaurang. Denna gång var det både speciellt och gott. Jag åt någon form av omelett - eller plätt - med skaldjur och grönsaker, och artonåringen tog en skål som visade sig vara en omonterad sushi - där fanns lax, ris, wasabi, ingefära och rom. Hon bad för övrigt om "still water" som måltidsdryck, och fick en kopp hett vatten. Jag bad om en öl, och fick det plus en kopp te.

Så mycket folk! 

Så gick vi för sista gången till vårt "gamla" hotell. På gatorna runt det ligger tiotals butiker som säljer torkad fisk, svamp och skaldjur. Det är på riktigt ofattbart - för ett otränat öga har de alla exakt samma sortiment, och det kan inte skilja sig så mycket ens för en expert. Hur kan det finnas så många av dem, på samma plats? Och hur väljer man i vilken av dem man ska handla?

Så tog vi vårt pick och pack och tog tunnelbanan till vårt sista hotell. Och det är så lyxigt! Här finns simbassäng, tre restauranger och massor av anställda i uniform. Vårt rum ligger på femtonde våningen med utsikt över staden, och vi har varsin dubbelsäng! Så lyxigt att avsluta resan här. 

Vi gick ett varv och tittade på våra nya kvarter och åt spännande snack till kvällsbit - friterade räkbollar och bubbelvåfflor. Båda mycket läckra. Nu: läsning i dubbelsängarna.

19 759 stag i dag. 

Kowloon-sidan

I dag har det regnat så smått hela dagen - inte så farligt, man behövde inte paraply, men inte heller så man njuter av att sitta utomhus. Vi hade kollat väderrapporten redan i går och var förberedda på regnet, så vi hade kommit överens om en sovmorgon. Och sovmorgon blev det - jag vaknade 10-tiden, och fick sedan smita ner från den nyvakna 18-åringen en halv timme senare för att hinna till hotellets kaffe- och kakservering, som slutar klockan 11. Och först efter det gick vi ut på frukost.

Vädret inspirerade inte till några längre utflykter, så vi bestämde oss för att åka över till Kowloon-sidan och kolla hur där ser ut. Vi åkte över viken med Star Ferry. Vilket trevligt koncept! De charmiga färjorna är en del av kollektivtrafiken - man betalar med sitt "busskort" och så åker man över.

Utsikten är betydligt bättre än om man åker tunnelbana. Jag måste för övrigt instämma i allt beröm jag tidigare läst om kollektivtrafiken i Hongkong - den är snabb, effektiv, heltäckande och mycket förmånlig. När vi har åkt tunnelbana och färja har en resa kostat ungefär 25 cent, och en litet längre bussresa kostade ungefär 50 cent. Rena fyndet.

Och titta vilka fiffiga ryggstöd på färjans bänkar! Man kan ta i dem och svänga dem åt andra hållet, och alltså välja åt vilket håll man vill sitta. Bänken var mycket bekväm, oberoende av håll.

Kowloon-sidan var mera som en europeisk storstad. Butikerna har stora skyltfönster, gatorna är rensopade, det hänger inga hönor någonstans och skyltarna (åtminstone de flesta) är också på engelska. Där var bitvis otroligt mycket människor - det fick våra nuvarande kvarter att verka nästan lugna.

Vi vågade oss in på en kinesisk lunchrestaurang som hade litet bilder och några ord på engelska, och fick kycklingspett och en korv (?!) med ramen-nudlar. Och te till måltidsdryck, naturligtvis. Det var dåligt med engelskakunskaperna här också, men på det här stället var personalen vänligt inställda till oss (ofta är de ganska korthuggna, inte ovänliga, men med ont om tålamod för sådana som inte förstår systemet) och fyra personer viftade ivrigt så vi skulle förstå var vi skulle vänta och vilken mat som var vår.  

Sedan tog vi oss tillbaka över viken. I morgon byter vi hotell igen och tillbringar sedan resten av tiden i Kowloon. Vi gick litet i butiker och tog sedan de långa rulltrapporna till vår middagsrestaurang.  

Och så promenerade vi "hem" genom staden. Man går in till vårt hotell genom en liten dörr vid gatuplan, och man missar alltså lätt dörren. Men kvällstid lyser en så här fin fjäril på trottoaren utanför och hjälper en att hitta rätt.

21 772 steg i dag, för övrigt.

En dag i naturen

Dagens program var igen helt annorlunda - de tre dagarna hittills har varit så olika varandra som det bara är möjligt! I dag tog vi båten till Lamma Island, som är en ö utanför Hongkong. Båtresan dit tar en knapp halvtimme.

Båten tog i land vid öns största by Yung Shue Wan, med drygt 6000 invånare. På ön finns inga bilar, och därmed inga bilvägar. Kanske delvis därför är byn väldigt rörigt uppbyggd. Det fanns en huvudgata och ett par tvärgator till den, men utanför dessa gator låg husen helt hipp som happ. Alla är vända åt olika håll och på något sätt oregelbundet placerade. Ibland hade de grusgångar mellan sig, ibland asfalterade gångar, och ibland var man tvungen att stryka precis bredvid någons hus - på gården, kändes det som, men det fanns ju inga gårdar - för att komma vidare i labyrinten. Charmigt på sitt sätt, men hur ska man kunna beskriva för någon var man bor? Och det måste ta länge att skola in nya postutdelare här.  

Och mitt i allt stötte vi på en liten, råddig köksodling, där en man låg i en hängmatta. Han (eller de?) hade gjort fiffiga små amplar av pet-flaskor...

... och en i många våningar av övre delen av vattendunkar.

Efter en snabb lunch (på bilden ett exempel på restaurang som man inte vågar sig in på - alla skyltar och menyer är enbart på kinesiska, det finns inga priser någonstans, inga bilder och ingen talar engelska) gav vi oss iväg på promenadrutten som leder från Yung Shue Wan till den mindre byn Sok Kwu Wan. Det var lämpligt väder för en promenad (kanske 17 grader) och fullt med folk på stigen.

På en strand längs vägen kunde man stifta närmare bekanskap med Sydkinesiska havet - det var rätt kallt. 

När vi kommit fram till Sok Kwu Wan tog vi en liten paus och bestämde oss sedan för att fortsätta på en annan naturstig, som utgick därifrån.

På den stigen kom man betydligt närmare naturen, den var jobbigare att gå och där fanns nästan inga andra människor. På de dryga två timmar det tog att gå runt såg vi kanske sex andra personer - vilket ju måste vara rekord i Hongkong. 

Där fanns mikania - den där invasiva arten, som inte har några naturliga fiender här och därför tar över allt (och i slutändan förstör allt) där den får fäste. Så farlig för naturen, men så vacker.

Och några spökbyar. Nästan alla har flyttat bort från byarna mitt på ön, och det förstår man ju - det är inte lätt att bo på ett ställe där man först måste promenera en halv timme och sedan ta båt för att ens komma till matbutiken. En by hade övergetts när termiter åt upp alla tak - invånarna hade flyttat 100 meter och byggt upp nya hus (kan termiter verkligen inte flytta så långt?). De öde byarna var rätt spöklika, där skulle man inte vilja vara efter att mörkret har fallit.

Stranden var en sorglig syn så här mitt på vintern. Men det var också litet spännande att gå och titta på vad vågorna fört in.

Där låg förvånansvärt många fiskar, som tydligen inte hade lyckats ta sig ut med tidvattnet. Om man skulle gå där tidigt på morgonen kunde man kanske fånga dagens middag på detta sätt?

Och någon hade skrivit en hälsning i sjögräset.

Nästan tillbaka i byn igen gick vi förbi en begravningsplats. Och kolla deras brandberedskap! Kvastar av brandslang, som man sedan ska slå med om det börjar brinna. Kanske det fungerar bra, vem vet.

Till sist åt vi middag vid stranden (vårrullar och nykokta räkor, utsökt) och tog båten tillbaka till Hongkong. Då var det redan mörkt och staden var så vacker. I land kom man med samma känsla som efter en dag på havet i sommar-Finland: nöjd, trött, genomblåst och litet frusen.

För övrigt gick vi 26 039 steg i dag. I går blev det bara knappt 8 000 (mest stod vi ju i kö). Och första dagen - då jag tror att vi gick allra mest hittills - glömde jag att ta på mig stegmätaren.

Massor, massor, massor av människor! Och massor av text i detta inlägg.

Dagens insikt är att en miljonstad bebos av - ja, miljontals människor! Hongkong i synnerhet nu, tydligen, under helgdagarna vid det kinesiska nyåret.

Vi började dagen (efter att ha sovit som klubbade i tolv timmar och sedan vaknat nöjda och utvilade) med att ge oss ut och leta efter frukost. Hotellen här tycks inte satsa på allmänna utrymmen (kvadratmeterpriset är väl alltför högt), och vårt första hotell hade ingen matservering överhuvudtaget. Dagen innan hade jag råkat titta upp och sett ett caféfönster på andra våningen i vårt gathörn, och vi gav oss på jakt efter det. Uppgången visade sig ligga bakom en liten dörr med en liten skylt vid gatunivå, som ledde till en anonym liten trappa. Jag var osäker på om man alls skulle gå in där, men just då kom ett par ner för trappan så vi vågade oss upp. Och på andra våningen var en enorm lokal, med en kassa där man valde bland kanske 50 frukostalternativ, en lång disk där man väntade medan slamrande kockar tillredde end frukost och massor av bord där man sedan åt den. Perfekt!

Sedan checkade vi ut och testade tunnelbanan (fungerade mycket bra) för att ta oss till vårt andra hotell - som var jättefint! Vi har "harbour view" från vårt rum. Det var dimmigt i dag också, som ni ser. Men receptionisten sa att det ÄR dimmigt i Hongkong i februari, så vi får väl vänja oss vid det bara.

I rummet ingår ett bärbart wifi"ägg", som man får ta med sig ut på stan och kan använda hela dagen - mycket bra när man t.ex. vill kolla kartan på sin telefon eller googla något. Man får också låna andra användbara prylar, som handvärmare eller selfie-sticks (vi avböjde artigt). Och se på den här fina detaljen: det finns dynor av två olika hårdhet i sängen, och de märker ut dem med fjärilsknipsor.

När vi letade efter lunchställe märkte vi svårigheten här: eftersom de flesta restauranger, liksom vårt morgonmålshak, inte har något på gatunivå måste man spana uppåt. Nu såg vi reklam för en sushirestaurang längre upp i en byggnad, och styrde dit. Sedan fick man köa till hissen, och så kom man ut ur hissen direkt in i restaurangen och fick ett bord. Och sedan först menyn. Detta visade sig vara ett ganska dyrt ställe - men lyckligtvis inte vansinnigt dyrt, för vad skulle man ha gjort sedan? Rest sig upp och gått, när de redan hade hällt upp teet? Och hur ska man kunna välja restaurang, när man på sätt och vis gör det i blindo? Återkommer med nya rapporter i morgon, om vi har löst det. Jag beställde för övrigt hotpot, och blev sedan rätt förvirrad när alla skålar kom in. Men man skulle tydligen röra ner det råa ägget i grytan. Resten åt jag skilt för sig.

Sedan var vår plan att ta spårvagnen upp till Victoria's Peak. Vi var förberedda på att köa, men trodde nu inte riktigt på det där med tre timmar, som vi hade läst någonstans. Men tja - två och en halv timme köade vi. Lyckligtvis var vi mätta, behövde inte på tuppen och var inte frustrerade.

Och sedan åkte vi spårvagn i vansinnigt brant lutning, i kanske fem minuter. Men det var ju fint så länge det varade.

Till vår överraskning fanns det ett köpcenter där uppe - vi hade förväntat oss ungefär en utsiktsplattform av trä.

Vi satte oss och åt middag på en restaurang. Vi fick faktiskt ett fönsterbord, men dimman hade svept in hela berget så tyvärr var utsikten helt försvunnen. Men maten var toppen! Det var fisk och seafood, och efter att ha sneglat på efterrättsmenyn frågade vi om vi fick dela på en huvudrätt för att orka med efterrätt. Ok, sa de, lyckligtvis. För huvudrätten var friterade räkor och fisk i olika former, tillsammans med pommes frites, så man blev lagom mätt redan på en halv. Och efterrätterna, åååh. Och MÄNGDERNA! Jag tog jordgubbsglass med grädde och jordgubbar, och fick tre stora glassbollar inne i tre rejäla scones! Och artonåringens chocolate chip cookie kom i en STEKPANNA och var garnerad med två glassbollar och tre gräddbollar. Väldigt gott och väldigt mycket.

Sedan ville vi ner igen. När vi såg att kön till spårvagnen nu också var jättelång (över en timme) tänkte vi äh, vi tar bussen i stället. Men vi tänkte inte på att hundratals andra hade samma plan. Så också BUSSKÖN ringlade sig runt en hel byggnad. Vi kom med på den sjunde bussen - och då var alla dubbeldäckare. 

Pust och frust, vad vi har köat i dag. Inte precis enligt planerna. Men på något sätt en insikt i hur mycket människor här finns - fast man naturligtvis har vetat det, har man inte riktigt förstått det. Och det är ju en stor fördel att ha så mycket tid på sig här som vi har. Vi har inte bråttom, och det gör ingenting att vi "spiller tid". Men i morgon ska vi nog göra något där vi inte behöver köa!

Världens längsta dag - men rolig!

Hälsningar från Hongkong! Här är härligt varmt och mycket fuktigt.

Flygresan hit överträffade alla förväntningar. Det var mellanlandning i Amsterdam, och sedan ytterligare elva timmars flyg. Jag tänkte att det skulle bli vansinnigt tråkigt, man brukar ju bli uttråkad redan på tre timmar långa flyg. Men den här gången blev det faktiskt inte tråkigt överhuvudtaget. Först jobbade jag fyra-fem timmar, och när jobbet var klart satt jag glad och nöjd och tittade på två filmer i sträck (alla har en egen skärm, där man fritt kan välja film). Dessutom bjöd Cathay Pacific på ovanligt bra och riklig mat. Enda utmaningen var sömnen - det blev nu inte till någonting. Planet från Amsterdam startade vid lunchtid, och just som man enligt finländsk tid började bli sömnig inför natten och slumrade till, tyckte Hongkong-besättningen att det blev morgon (vilket det ju började bli, Hongkongtid), tände alla lampor i planet och började servera frukost. Så både den nyblivna artonåringen och jag sov bara en halv timme förra natten.

När vi hade landat och fått vårt bagage var nästa uppdrag att ta oss till hotellet. Vi lyckades göra det med lokalbuss och genom att fråga några tanter om vägen, vilket jag faktiskt är litet stolt över. Vårt första hotell (där vi sover en natt pga att det kinesiska nyåret gjorde allt rätt fullbokat) visade sig ligga i det kinesiska distriktet. Här är full hålligång och ganska rörigt. Artonåringens enda krav inför lunchen var att vi "inte skulle gå till en restaurang där det hänger döda hönor i taket", men trots att vi följde denna riktlinje fick vi beställa litet på måfå både vid lunchen och middagen - restaurangpersonalen talar inte engelska och vi talar dessvärre inte kinesiska.    

Och sedan har vi vandrat runt hela dagen, som man ska i en storstad. Hongkong har bland annat en fantastisk väg av rulltrappor mellan två stadsdelar - 23 rulltrappor i sträck som för en högt upp på berget. Och sedan får man traska ner igen.

Till sist var vi och såg på ljusshowen Symphony of Lights, som visas varje kväll klockan åtta. Nu ligger vi äntligen i sängarna (min rumskompis sover redan), efter 34 timmar med bara en halvtimmes sömn. Otroligt ändå, att man orkar med det utan större problem. Men nu ska vi sova, och fortsätta semestrandet med förnyade krafter i morgon.