En dag i naturen

Dagens program var igen helt annorlunda - de tre dagarna hittills har varit så olika varandra som det bara är möjligt! I dag tog vi båten till Lamma Island, som är en ö utanför Hongkong. Båtresan dit tar en knapp halvtimme.

Båten tog i land vid öns största by Yung Shue Wan, med drygt 6000 invånare. På ön finns inga bilar, och därmed inga bilvägar. Kanske delvis därför är byn väldigt rörigt uppbyggd. Det fanns en huvudgata och ett par tvärgator till den, men utanför dessa gator låg husen helt hipp som happ. Alla är vända åt olika håll och på något sätt oregelbundet placerade. Ibland hade de grusgångar mellan sig, ibland asfalterade gångar, och ibland var man tvungen att stryka precis bredvid någons hus - på gården, kändes det som, men det fanns ju inga gårdar - för att komma vidare i labyrinten. Charmigt på sitt sätt, men hur ska man kunna beskriva för någon var man bor? Och det måste ta länge att skola in nya postutdelare här.  

Och mitt i allt stötte vi på en liten, råddig köksodling, där en man låg i en hängmatta. Han (eller de?) hade gjort fiffiga små amplar av pet-flaskor...

... och en i många våningar av övre delen av vattendunkar.

Efter en snabb lunch (på bilden ett exempel på restaurang som man inte vågar sig in på - alla skyltar och menyer är enbart på kinesiska, det finns inga priser någonstans, inga bilder och ingen talar engelska) gav vi oss iväg på promenadrutten som leder från Yung Shue Wan till den mindre byn Sok Kwu Wan. Det var lämpligt väder för en promenad (kanske 17 grader) och fullt med folk på stigen.

På en strand längs vägen kunde man stifta närmare bekanskap med Sydkinesiska havet - det var rätt kallt. 

När vi kommit fram till Sok Kwu Wan tog vi en liten paus och bestämde oss sedan för att fortsätta på en annan naturstig, som utgick därifrån.

På den stigen kom man betydligt närmare naturen, den var jobbigare att gå och där fanns nästan inga andra människor. På de dryga två timmar det tog att gå runt såg vi kanske sex andra personer - vilket ju måste vara rekord i Hongkong. 

Där fanns mikania - den där invasiva arten, som inte har några naturliga fiender här och därför tar över allt (och i slutändan förstör allt) där den får fäste. Så farlig för naturen, men så vacker.

Och några spökbyar. Nästan alla har flyttat bort från byarna mitt på ön, och det förstår man ju - det är inte lätt att bo på ett ställe där man först måste promenera en halv timme och sedan ta båt för att ens komma till matbutiken. En by hade övergetts när termiter åt upp alla tak - invånarna hade flyttat 100 meter och byggt upp nya hus (kan termiter verkligen inte flytta så långt?). De öde byarna var rätt spöklika, där skulle man inte vilja vara efter att mörkret har fallit.

Stranden var en sorglig syn så här mitt på vintern. Men det var också litet spännande att gå och titta på vad vågorna fört in.

Där låg förvånansvärt många fiskar, som tydligen inte hade lyckats ta sig ut med tidvattnet. Om man skulle gå där tidigt på morgonen kunde man kanske fånga dagens middag på detta sätt?

Och någon hade skrivit en hälsning i sjögräset.

Nästan tillbaka i byn igen gick vi förbi en begravningsplats. Och kolla deras brandberedskap! Kvastar av brandslang, som man sedan ska slå med om det börjar brinna. Kanske det fungerar bra, vem vet.

Till sist åt vi middag vid stranden (vårrullar och nykokta räkor, utsökt) och tog båten tillbaka till Hongkong. Då var det redan mörkt och staden var så vacker. I land kom man med samma känsla som efter en dag på havet i sommar-Finland: nöjd, trött, genomblåst och litet frusen.

För övrigt gick vi 26 039 steg i dag. I går blev det bara knappt 8 000 (mest stod vi ju i kö). Och första dagen - då jag tror att vi gick allra mest hittills - glömde jag att ta på mig stegmätaren.