Massor, massor, massor av människor! Och massor av text i detta inlägg.

Dagens insikt är att en miljonstad bebos av - ja, miljontals människor! Hongkong i synnerhet nu, tydligen, under helgdagarna vid det kinesiska nyåret.

Vi började dagen (efter att ha sovit som klubbade i tolv timmar och sedan vaknat nöjda och utvilade) med att ge oss ut och leta efter frukost. Hotellen här tycks inte satsa på allmänna utrymmen (kvadratmeterpriset är väl alltför högt), och vårt första hotell hade ingen matservering överhuvudtaget. Dagen innan hade jag råkat titta upp och sett ett caféfönster på andra våningen i vårt gathörn, och vi gav oss på jakt efter det. Uppgången visade sig ligga bakom en liten dörr med en liten skylt vid gatunivå, som ledde till en anonym liten trappa. Jag var osäker på om man alls skulle gå in där, men just då kom ett par ner för trappan så vi vågade oss upp. Och på andra våningen var en enorm lokal, med en kassa där man valde bland kanske 50 frukostalternativ, en lång disk där man väntade medan slamrande kockar tillredde end frukost och massor av bord där man sedan åt den. Perfekt!

Sedan checkade vi ut och testade tunnelbanan (fungerade mycket bra) för att ta oss till vårt andra hotell - som var jättefint! Vi har "harbour view" från vårt rum. Det var dimmigt i dag också, som ni ser. Men receptionisten sa att det ÄR dimmigt i Hongkong i februari, så vi får väl vänja oss vid det bara.

I rummet ingår ett bärbart wifi"ägg", som man får ta med sig ut på stan och kan använda hela dagen - mycket bra när man t.ex. vill kolla kartan på sin telefon eller googla något. Man får också låna andra användbara prylar, som handvärmare eller selfie-sticks (vi avböjde artigt). Och se på den här fina detaljen: det finns dynor av två olika hårdhet i sängen, och de märker ut dem med fjärilsknipsor.

När vi letade efter lunchställe märkte vi svårigheten här: eftersom de flesta restauranger, liksom vårt morgonmålshak, inte har något på gatunivå måste man spana uppåt. Nu såg vi reklam för en sushirestaurang längre upp i en byggnad, och styrde dit. Sedan fick man köa till hissen, och så kom man ut ur hissen direkt in i restaurangen och fick ett bord. Och sedan först menyn. Detta visade sig vara ett ganska dyrt ställe - men lyckligtvis inte vansinnigt dyrt, för vad skulle man ha gjort sedan? Rest sig upp och gått, när de redan hade hällt upp teet? Och hur ska man kunna välja restaurang, när man på sätt och vis gör det i blindo? Återkommer med nya rapporter i morgon, om vi har löst det. Jag beställde för övrigt hotpot, och blev sedan rätt förvirrad när alla skålar kom in. Men man skulle tydligen röra ner det råa ägget i grytan. Resten åt jag skilt för sig.

Sedan var vår plan att ta spårvagnen upp till Victoria's Peak. Vi var förberedda på att köa, men trodde nu inte riktigt på det där med tre timmar, som vi hade läst någonstans. Men tja - två och en halv timme köade vi. Lyckligtvis var vi mätta, behövde inte på tuppen och var inte frustrerade.

Och sedan åkte vi spårvagn i vansinnigt brant lutning, i kanske fem minuter. Men det var ju fint så länge det varade.

Till vår överraskning fanns det ett köpcenter där uppe - vi hade förväntat oss ungefär en utsiktsplattform av trä.

Vi satte oss och åt middag på en restaurang. Vi fick faktiskt ett fönsterbord, men dimman hade svept in hela berget så tyvärr var utsikten helt försvunnen. Men maten var toppen! Det var fisk och seafood, och efter att ha sneglat på efterrättsmenyn frågade vi om vi fick dela på en huvudrätt för att orka med efterrätt. Ok, sa de, lyckligtvis. För huvudrätten var friterade räkor och fisk i olika former, tillsammans med pommes frites, så man blev lagom mätt redan på en halv. Och efterrätterna, åååh. Och MÄNGDERNA! Jag tog jordgubbsglass med grädde och jordgubbar, och fick tre stora glassbollar inne i tre rejäla scones! Och artonåringens chocolate chip cookie kom i en STEKPANNA och var garnerad med två glassbollar och tre gräddbollar. Väldigt gott och väldigt mycket.

Sedan ville vi ner igen. När vi såg att kön till spårvagnen nu också var jättelång (över en timme) tänkte vi äh, vi tar bussen i stället. Men vi tänkte inte på att hundratals andra hade samma plan. Så också BUSSKÖN ringlade sig runt en hel byggnad. Vi kom med på den sjunde bussen - och då var alla dubbeldäckare. 

Pust och frust, vad vi har köat i dag. Inte precis enligt planerna. Men på något sätt en insikt i hur mycket människor här finns - fast man naturligtvis har vetat det, har man inte riktigt förstått det. Och det är ju en stor fördel att ha så mycket tid på sig här som vi har. Vi har inte bråttom, och det gör ingenting att vi "spiller tid". Men i morgon ska vi nog göra något där vi inte behöver köa!