Tomatsoppa

Inspirerad av att de inhemska tomaterna kostar 99 cent per kilo (!) just nu i vår närbutik provade jag igår att laga tomatsoppa, ungefär enligt Tuvessonskans recept.

Jag skar två kilo tomater i klyftor, hällde över litet olja och salt, och stekte dem i 150 graders varmluftsugn i 2 timmar. Efteråt såg de ut så här.

Sedan hällde jag över dem i en kastrull, mixade dem, hällde i en skvätt grädde - och så var soppan klar! Världens enklaste, och ingredienserna kan knappast bli färre.

Och smaken? Mycket bra redan såhär, men jag får nog vidareutveckla min teknik litet. Soppan blev aningen sur, och jag misstänker att det berodde på för mycket tomat i för liten form - de blev ugnsbakade istället för rostade. Ska prova att lägga ut dem på flera plåtar istället nästa gång. Och sedan kunde man nog gärna ha haft t.ex. fetaostsmulor, halloumi eller brödkrutonger i soppan. Och litet färska örter. Men klart godkänd som vardagsrätt till och med utan allt extra, med bara en smörgås till.

Som bonus en bild på den sällskapliga hunden, som sover vid mina fötter medan jag jobbar. 

Lite, lite, lite mera öppen vardag

Långsamt, sakta och försiktigt börjar vi igen öppna upp socialt, känns det som. Minstingen har gått i skola i ett par veckor, och är så lycklig. Hela eftermiddagen tillbringas också med kompisar (utomhus, vi låter inte henne ännu leka med någon inomhus), så kommer hon snabbt hem och äter, och så ger hon sig igen ut. Härliga försommarkvällar.

Sextonåringen har också träffat kompisar (utomhus) den senaste veckan. Och vi har bjudit en annan familj på middag på terrassen på fredag. Nu ser vi hur det går ett par veckor, och om inte smittspridningen i landet ökar igen kanske man kan börja tillåta träffar också inomhus. Få se. Vilken tur ändå att det är juni, och inte t.ex. november.

Helgen tillbringades på lande. Där växer det så det knakar. Det tycks vara ett mycket bra rabarberår, och se hur fint mitt örtland artar sig! Efter att bilden togs klippte jag gräset (plus), och vimsvalpen hoppade genom örtlandet (minus) - så raderna är inte riktigt lika raka längre. Men inte behöver det ju växa i raka rader, bara det växer.

Störstingen och hennes pojkvän lagade fantastiska pizzor - dessutom med glutenfri deg.

Och under den regniga söndagen blev sockorna som jag stickat på (med veckolånga pauser) äntligen färdiga.
 

Anteckningar från en vimsig valps dagbok

Idag har hunden inte riktigt imponerat med sin intellektuella skärpa, kan man väl säga.

Han är också inne i ett litet olyckligt stadium i tandutvecklingen, där mjölktänderna har lossnat, men de permanenta inte riktigt växt ut. Hans bett är alltså ganska tandlöst för tillfället. Men det kliar i munnen, och när han på morgonkvisten var riktigt bitig av sig gav jag ett tuggben åt honom. Ett par timmar senare hörde jag att valpen spydde. När jag gick och kollade, och torkade upp den stora högen halvsmält mat, visade det sig att den innehöll HELA tuggbenet! 15 cm tuggben, som han hade svalt helt! Tänk att det gick ner, och tänk att det kom upp, utan problem. Kanske inte helt klokt tänkt (fast ganska tax-aktigt nog), att svälja det helt om man inte får loss bitar.

En stund senare hörde jag hur han pep vid ytterdörren. Jag släppte ut honom på gården, och han sprang en sväng, men kom sedan tillbaka och gnällde vid andra ytterdörren. Jag tänkte att han kanske inte ville göra sina bestyr på egen gård, så jag tog kopplet och gick ut en sväng med honom. Och så visade det sig att han ville dricka i mögeldiket vid vår väg! Mycket bättre än vattnet i vattenkoppen, tydligen.

På eftermiddagen drack jag kaffe på den nya terrassen. Hunden smet in under terrassen på den sidan som ännu inte har en täckbräda mot marken. Sedan hördes ett kränkt gläfs, när han inte kom ut på andra sidan. Och sedan ingenting, under en ganska lång stund. Jag började redan fundera på om vi faktiskt måste riva upp en del av terrassen, om han har fastnat där - men till sist hittade han lyckligtvis tillbaka, och kom ut igen med litet fåraktig uppsyn.

Jaja, kroppen växer ju i ryck med pauser emellan, vi får hoppas att det samma gäller knoppen. Kanske det bara är ett utvecklingsstadium, då hjärnan pausar inför nästa jättekliv?

För övrigt kan jag glatt konstatera att den nya terrassen ligger i solen nästan hela dagen! Bara en timme eller två i halvskugga, när tomtens enda träd (en tall) skuggar den vid lunchtid. Bra att jobba hemifrån, så man kan följa med sådana här viktiga saker. Och så kan jag mindre glatt konstatera att ryggen fortfarande är dålig, men det var nu väl som förväntat. Säkert bättre i morgon. 

Klar!

Terrassen är klar! Mer eller mindre. Maken har byggt skickligt och flitigt nästan hela dagen.

Jag hjälpte till först, men efter lunchpausen ställde jag mig i branten med benen på olika höjd, böjde mig framåt och vred mig åt sidan (i det iskalla regnet) för att hålla en planka på plats, och så brakade jag ryggen på något sätt. Det gick nu inte så illa som det först verkade, men lyfter saker gör jag nog inte på några dagar.

I ena ändan (den med tjockast mullager ovanför berget) planterade vi två vinbärsbuskar. Jag hoppas att de tar sig.

Och så spred vi ut litet täckbark vid kanterna för att få en snygg övergång till marken.

Ner mot branten byggde maken delvis ett staket (till höger på översta bilden), och delvis ett lågt bord/en hög bänk. Vi tänker oss att det blir praktiskt, både att ställa ner kaffebrickan på och att sitta på om man är många människor samtidigt på gården.

Jag är så nöjd! Härligt att vi äntligen fick det gjort.

Terrassen i stan

De lovade ju uselt väder hela veckoslutet (och hittills har det minsann stämt), så vi bestämde oss för att inte åka till lande denna helg. Istället tänkte vi bygga klart terrassen i stan. Tidigare i veckan fick vi golvet på själva terrassen mer eller mindre klart. Nästa steg var trappan mellan den nedre terrassen och den övre, nya.

Vi hade köpt en stomme till trappan - balkarna som håller upp trappstegen. När vi måttade på plats kom vi till att vi behövde göra ett extra, brett trappsteg mellan trappan och gamla terrassen, så skulle den passa perfekt. Första steget var alltså att gräva marken jämn på det stället. Och - som vanligt på denna gård - var det ju inte "bara att gräva", utan rötter som måste friläggas och sågas av. Vår vanliga arbetsfördelning är för övrigt att jag gräver, river, sågar kvistar och rötter, klipper och städar (och ibland räknar ut vinklar och längder), och så tar maken över när det ska byggas och det krävs precision och att saker ska passa precis och vara vågräta och så. Har fungerat bra i trettio år redan.

Sedan satte vi balkarna på plats...

...och sedan gick det snabbt att fixa trappstegen. Så fint! Nu har vi en trappa!

I morgon ska vi väl fortsätta med pyssel som trappräcke och räcke (eller en bänk?) på terrassen mot branten, och plankor så underredet av terrassen döljs, och kanske plankor så att trappstegen blir slutna. Och sedan så småningom planteringar (eller sten?) runt terrassen.

För övrigt inser jag att min blogg är litet ensidig just nu - men vet ni, det händer inte så hemskt mycket när man ska hålla sig hemma hela tiden. Igår var jag och handlade (till en matbutik, alltså), och det var nästan som när man var mammaledig med småbarn och det var ett stimulerande äventyr att få fara till en stor matbutik, alldeles ensam.

Annars har vi varit på utbildning idag (på distans) för 16-åringen, som ska på utbyte till Chile nästa läsår. Åtminstone är det planen, men det återstår ju ännu att se hur coronan ställer till det. 16-åringen själv satt på på utbildningen hela dagen, för oss föräldrar räckte det med två timmar. Det var oväntat bra, och jag fick förtroende för organisationen - det känns som om de vet vad de sysslar med, också i denna besvärliga situation.

Morsdagen 2020

Morsdagen 2020 firades i strålande väder. Jag blev bortskämd hela dagen med god mat, champagne, trevligt sällskap och sol. Maken grillade, döttrarna gjorde resten av maten och så åt vi ute på terrassen. Min mor var också med, och det var ju fenomenalt.

Vi anlade också ett potatisland, för första gången, då vi fick överbliven sättpotatis av grannen. Snabbt googlande visade att potatisen helst vill ha lucker, sandblandad jord, och det var det nu sannerligen inte här - men man tager vad man haver. Vi får se vad det blir. Åtminstone ligger det nya potatislandet på en fuktig plats.

Minstingen fick öva på att ro - och det gick riktigt bra.

Hunden njöt.

Och äldstingen bakade mycket avancerade, och mycket goda bullar. Hon började med att torka färsk rabarber i ugnen, och gjorde sedan rabarbersocker genom att mixa den torkade rabarbern med socker. Som man kan föreställa sig blev det härligt, sötsurt gott. Bullarna garnerades sedan med litet smält smör och rabarbersocker. Utsökt.

Kvällen slutade dock med ett litet haveri - någon har helt tydligt satt sig på mina glasögon. Det gör nu inte så mycket, det är dags att gå och kolla synen igen ändå, och antagligen därmed skaffa nya brillor. Det är bara det att de flesta optiker verkar ha mycket begränsad service nu, i coronatider. Nåja, jag får väl vänta ett tag. Tur att jag har ett extra par. 

O hur härligt majsol ler

Vi har jobbat och gått i skola och varit flitiga i stan, men på torsdag kväll tog jag tre barn, hunden, datorn och wifin och styrde kosan mot lande. Fredagen var ju lika mycket jobbdag som alla andra, men det känns ju ändå annorlunda när man stiger upp och släpper ut hunden på den här gården strax efter sju på morgonen.

På fredag kväll kom också maken och den fjärde dottern. Efter grillmiddag (kyckling som marinerats med vitlök och citron, egyptiska nypotatisar och tomat-lök-basilikasallad) och kvällsbastu sov alla som stockar.

I dag har det varit fantastiskt väder. På förmiddagen röjde vi vass på stranden. Förutom den vass som flutit iland (hur kan det komma så mycket?) flyttade jag en flera kubikmeter stor hög längre upp på land, för att frigöra mera yta närmast stranden. Det gick bra ganska länge, men när jag var riktigt nära slutet och kom tillbaka efter att ha fört ytterligare en famn vass till den nya högen undrade jag vad det var som pep. Det visade sig att det var massor av små bruna möss (näbbmöss? sorkar?) som vimlade omkring åt alla håll. Jag hade visst fört bort deras bo av misstag. Jag bad så mycket om ursäkt och skyfflade den vass som var  kvar över "deras hörn" när de hade gömt sig igen - så nu hoppas jag att deras nya hus duger.

Sedan tvättade vi roddbåten och satte den i sjön med gemensamma krafter. Stolpen hade försvunnit för länge sedan, så vi bar ner en ny stam och hade sedan aningen problem att få den förankrad. Att jag försökte hålla båten stilla (roende) medan sextonåringen stod i fören och försökte få ner den i sjöbottnen fungerade inte alls. Men när sextonåringen offrade sig och hoppade i sjön, så hon kunde hålla i stolpen medan jag slog med släggan, gick det som en dans. Ganska stolt är jag ändå, att vi fixade det så det fungerade, utan att någon skadade sig eller ens föll i sjön. Det var ju första gången vi försökte oss på sådant här.

Coronatiderna gör ju att man inte riktigt har något stort och spännande att se fram emot. Men å andra sidan gör händelselösheten att man blir ivrig över små saker. Vi provar nu att odla tomat och zucchini från frö, och kollar barnsligt förtjusta varje dag hur mycket de har vuxit. Snart blir det dags att plantera om dem!!! Så spännande!!!