2016!

 

Gott nytt år!

Nyårsafton firade vi hos makens bror, med trevligt sällskap och god mat - bl.a. tårtan på bilden. Den gjorde femtonåringen tillsammans med sin kompis, som också var på samma fest (i ärlighetens namn sa femtonåringen att hennes andel främst var de uppmuntrande tillropen). Trevligt var det, och när vi började samla ihop oss för att åka hem - klockan 02.30 - sa både femtonåringen och sexåringen förvånat "Varför det?". 

Maken for på jobb i dag igen, men flickorna och jag lorvar vidare i ytterligare ett par dagar. Ju längre man är ledig, desto slöare tycks man bli. Det behövs inte mycket program för att fylla en dag. I går kom visserligen en kompis, som normalt bor i Bryssel, på besök och stannade över natten. Och i dag har jag faktiskt städat klädrummet.

 

Och i går tog vi en lång promenad till sjön mitt i vår stad. Den har frusit med blankis, så man kan skrinna på den. Sjuttonåringen och sexåringen skrann, men maken och jag fick snart gå vidare med hunden - det var så kallt så den inte kunde stå stilla.  

 

Och innan vi kom tillbaka för att hämta flickorna tröttnade visst minstingen och pausade i ett träd.

Ny favorittid på dygnet

Med små barn var det ju kvällen som var ens "egna" tid - så länge man nu orkade vara vaken efter att de små guldgrynen somnat. Nu är det morgnarna som är lugna. Efter fyra år av tidiga uppstigningar varje vardagsmorgon (eller så är det ett ålderssymtom) har min dygnsrytm ändrats så att jag helst lägger mig, och därmed vaknar, relativt tidigt.

Numera är lediga morgnar (obs nyckelordet lediga) nästan min favorittid på dygnet. Man stiger upp i det tysta huset, går efter tidningen med hunden, sätter sig vid matbordet och äter frukost lääänge, lääänge. Utan brådska, med flera smörgåsar, gott kaffe och kanske ett kex eller en bulle. Så småningom dyker sömniga, varma, rufsiga barn upp, och ingen har bråttom någonstans. I morse kom sexåringen först, satte sig i min famn, kramades hårt och sa belåtet "Mamma, jag älskar dig fortfarande!". 

Barbiefesten

Festen pågår (notera danspositionen). Serveringspersonalen har just slutfört sitt arbete och hör nu från övre våningen hur de välskolade sexåringarna sjunger "Helan går" innan de skålar.

Julen så här långt

Lyckligtvis blev jag frisk fort sedan, lagom till julen. 

 

Sexåringen och jag inledde julaftonen på ett nytt sätt, som har all potential att utvecklas till tradition: Vi var på ett närliggande stall och tittade på deras julkadrilj på förmiddagen. Fint och stämningsfullt (fast sexåringen i något skede undrade när de skulle börja "göra vilda konster").

 

Notera det fasta greppet om morötterna, som vi hade tagit med hemifrån.

 

Morötterna gavs sedan till hästarna - en upplevelse som gjorde stort intryck.

På julafton kom farföräldrarna till oss, och det var lugnt och trevligt. Man läser mycket om folk som har skippat julklapparna helt, eller har en julklappsring med en klapp per person, men jag gillar julklappar (främst åt barnen, förstås) och tycker att vi har hittat en fungerande balans. Julklapparna var många, men ingen särskilt dyr (förutom mor- och farföräldrarnas generösa bidrag till de stora flickornas reskassor - alla ska på resa i början av året), och mycket var sådant som ändå behövs.

 

På juldagen kom makens syskon med familjer och hans farbror till oss på middag, och då var vi 16 runt bordet. På menyn stod bl.a. sushi...

 

...och lamm. Underbart. 

Annandagen var en slappardag av stora mått (soffa, film, böcker, godis och rester från de tidigare dagarna till middag), och på söndagen var vi hos mina föräldrar tillsammans med min bror med familj. Mycket trevlig julhelg, allt som allt.

Nu firar sexåringen och jag ännu några lediga dagar, medan maken jobbar och stora flickorna är på scoutläger. I dag har vi varit och skrinna i det fantastiska vädret (soligt men kallt!) - eller sexåringen skrann och jag såg på. Nu förbereder hon och hennes kompis uppenbarligen en Barbie-fest. Alla Barbien kläs upp och flickorna klär på sig klänningar, och i nästa skede förväntas jag visst komma in med serveringen (jag vägrade klä upp mig i klänning och sa att jag kan vara serveringspersonal, men nu måste jag tydligen i så fall ha förkläde???).

Förlängt jullov

 

Mitt redan så långa jullov blev ännu litet förlängt. I går kväll började jag känna mig litet sjuk, och i natt - när jag var yr fast jag låg ner i sängen - blev det uppenbart att jag faktiskt var det. Så nu tillbringar jag dagen under täcket på soffan, till hundens stora glädje. Han snarkade högt där han låg på min mage i morse. Det verkar sannolikt att jag stannar hemma i morgon också, och därmed inte går tillbaka till jobbet förrän efter trettondagen.

Men en sak gör mig riktigt glad. Jag skrev ett mail till mina kollegor i morse, med de viktiga grejor som jag borde ha gjort i dag och i morgon. Och fast jag vet att alla minsann har fullt upp ändå, så får jag bara glada svar. Vila du, vi fixar det nog. Det känns fint att jobba i ett sådant team. Och litet tror jag nog också att det beror på att som man ropar i skogen får man svar. Jag brukar anstränga mig för att hjälpa mina arbetskamrater när det behövs, och jag tror att de nu gärna i sin tur hjälper mig. En god cirkel.

Julsysslor

I dag har vi julpysslat. Alla har varit hemma hela dagen och vi har tagit fram största delen av julpyntet, bakat jultårtor (med hallonmarmelad) och satt ihop en julby. I år består den av ett stort chokladhus och några mindre pepparkakshus, mycket elegant. Marken måste kanske ännu fixas till med litet "snö".

Och så har jag beställt en julgran, mer eller mindre på måfå. Den är inhemsk och man får beställa enligt höjd, men för övrigt vet man ingenting - och den levereras hit på tisdag. Vi får se vad det blir. Bra blir det säkert, i vilket fall som helst - är den ful får man väl bara vräka på med så mycket pynt så granen knappt syns där emellan.

Bra helg so far

Vad bra det blev! På fredag kväll brukar man ju vara rätt trött, så också i går, men vi var bjudna på glöggfest så vi tog barnen med och åkte dit. Sedan fortsatte kvällen något oplanerat hemma hos makens bror. Vi träffar dem alltför sällan nuförtiden, alla har så fullt upp, men i går blev vi sittande i sofforna och bara pratade - och det var så trevligt. Något tag efter tio gjorde jag ett halvhjärtat försök att åka hem, men ingen lyssnade så värst och nästa gång jag tittade på klockan var den över tolv och sexåringen hade somnat på mattan i sin kusins rum.

Och i dag vaknade vi sent och långsamt. Maken och tolvåringen åkte först iväg och julhandlade, och kom hem några timmar senare nöjda och belåtna - de hade fått mycket uträttat. Sedan for jag, och trots att köpcentret var fullsmockat hade också jag flyt. Jag fick nästan allt fixat, bara några klappar saknas men också dem har jag en plan för.

Nu är maken i stan på julmiddag med sina kompisar och sjuttonåringen på fest. De tre minsta flickorna och jag har ätit och sett på lördagsfilm (av min favorittyp, hjälte räddar världen från katastrof - denna gång utomjordingar), och i kväll ska jag ovanligt nog ännu agera taxi och köra efter maken och sjuttonåringen och hennes kompis. Vi bor så väl beläget att det inte brukar behövas, men i dag tänkte jag vara snäll.

Konstigt, att ibland känns veckosluten hektiska och som om det inte blir till någonting - man bara jagar runt, irriterar sig på hemmarådd och varandra och får varken något uträttat eller vilat. Och så finns det andra, som detta - fullt av trevliga upplevelser, man har fått mycket gjort, alla är sams och glada och man känner sig dessutom lugn och utvilad. Och så är det ännu söndagen kvar!