Smaka

Häromdagen bakade jag muffins med glasyr och ställde dem mitt på köksbordet för att stelna. Plötsligt slog det mig att ettåringen var ovanligt tyst. När jag kollade hade hon ställt sig bredvid bordet, sträckt sig upp så mycket hon kunde och lyckats nå glasyren på en kaka med sitt pekfinger. Lycklig stod hon och slickade i sig.

Jag antar att det här är en av skillnaderna mellan en vuxen och en ettåring. Ifall jag skulle sträcka mig upp så långt jag kunde - säg t.ex. upp på kylskåpet - och handen träffade något kladdigt som jag inte såg, skulle min första instinktiva reaktion definitivt inte vara att stoppa fingret i munnen och smaka.

Scouter

De två största flickorna har varit på scoutförläggning de senaste dagarna. Idag kom de hem, trötta och nöjda och oavbrutet babblande om vad de hade gjort.

- Mamma, på morgonen fanns det te att dricka, och jag hade redan tagit massor av te i min kopp när jag märkte att det inte fanns något socker!, sa tioåringen.
- Oj, var det den största motgången på hela förläggningen?, sa jag.
- Nå, typ, sa hon.

Så de har nog haft det bra.  

Natta barn

Vid nattningen igår:

Sjuåringen: Mamma, har du tänkt på en sak? Du kommer att bli mommo. Bara mommo, inte famo. Om vi inte ännu får en pojke.

Tioåringen: Mamma, om min telefon är fulladdad när du går och sova, kan du då sätta in den på vår byrå så jag hör ringsignalen i morgon? Men du behöver inte göra någon stor ceremoni av det.

Julen 2010

Julen var mycket lyckad i det virveska hushållet i år. På julafton hade vi min familj på besök, på juldagen makens. Massor av mat, massor av prat, fina och vettiga julklappar, trevlig samvaro och snälla, tindrande barn. Väl värt allt handlande, matlagande, städande och diskande.

Idag kunde man dock ha tänkt sig en dag på soffan med en bok och resterna av julchokladen, men
- en ettåring
- en ung hund som inte hade fått en ordentlig långpromenad på dagar och vars energi var därefter
- de kubikmeter snö som vräkte ner under natten och nu måste flyttas från olämpliga ställen till lämpliga ställen
satte effektivt stopp för den önskedrömmen. Men nu somnade ettåringen, hunden är utslagen efter att ha rymt en gång och därefter fått gå en tvåtimmarspromenad, och snön är deponerad där den ska. Soffan nästa!

Och mera snö

Det var ju nästan så man undslapp sig ett fult ord när snön började vräka ner igen igår. Man föredrar ju alla gånger snö och kyla framför alternativet - någon plusgrad, slask eller regn och mörkt som i graven. Men någon måtta! Eller som tioåringen uttryckte det:
"Åh (djup suck), det snöar! Alltså (rättade hon sig snabbt) - snö är fint, jag tycker om den. Men... det är litet som när man har ätit för mycket godis. Då vill man inte ha mera just då."

Mera julklappar

Sjuåringen slår in sina paket.
"Mamma, vet du vad som är bra med att ha gjort sina julklappar själv? Man behöver inte peta bort några prislappar!"

Juförberedelser

De tre största döttrarna åkte till mormor och morfar över veckoslutet, så maken och jag hade möjlighet att förbereda julen med bara den minsta och hunden hemma. Fram tills igår hade vi absolut ingenting fixat - noll julkappar, noll julmat, ingenting. Så vi förberedde oss på ett hektiskt och irriterat veckoslut, i synnerhet som maken innerligt hatar att julhandla och ettåringen trivs i vagnen i ungefär en minut innan hon vill upp och springa.

Men vi tog tjuren vid hornen och åkte iväg redan på fredag kväll. Butikerna var helt tomma, och på ett par timmar hade vi fått en hel del gjort. Eftersom det var så tomt kunde vi faktiskt ha ettåringen och gå omkring.

I morse gav vi oss iväg igen. Först hittade vi en fin julgran på tio minuter på den lokala frivilliga brandkårens jippo och körde hem den och två andra till svärföräldrarna och svägerskan. Efter den lyckade inledningen for vi rätt så glada till köpcentret, och trots miljoner andra julhandlare gick det ganska smidigt. Allt föll på något vis på plats och vi hittade vad vi skulle, och hann till och med äta en god pizza med en sömnig, stillsam, tyst ettåring som sällskap. Sedan for vi hem för hennes dagssömn, och maken och jag somnade i var sin soffa (jag med hunden på magen). På eftermiddagen och kvällen hann vi handla mat, laga sill och packa in paketen. Och nu väntar bastun.

Tänk att det någon gång kan vara så också - att en dag som man tror att blir stressig blir harmonisk och avkopplande.

Tillägg

Jag måste i ärlighetens namn göra ett tillägg till det förra inlägget: En sak var bättre i det gamla huset, och det var det stora torkrummet i källaren där man kunde hänga blöta lakan på tork. Här får man vintertid ta till diverse provisoriska system.

Nu tror jag att jag har skrivit tillräckligt om det här oerhört intressanta ämnet.

Förbättring

Saker som är bättre i det nya huset:
- när jag byter lakan i sängarna måste jag inte mera öppna garderobsdörrarna, lyfta in en pall (efter det finns det inte plats att öppna dörrarna), klättra upp och ta ner lakanen, lyfta ut pallen och bädda sängarna. Jag går helt enkelt till ett skåp, tar ut lakanen och bäddar.
- det finns en stor ho där man kan fylla hinkar och vattenkannor och tvätta babyrumpor utan att skvätta vatten omkring sig
- den rena tvätten behöver inte längre bäras till en säng för sortering - det finns ett bord bredvid tvättmaskinen för sådant
- allt som behövs för att packa in presenter finns lättillgängligt i ett skåp, inte liggande framme eller hoppressat längst bak på en hylla

Den gemensamma nämnaren är ETT GROVKÖK. Apropå saker som man i tjugoårsåldern aldrig anade att man en dag skulle vara riktigt, uppriktigt glad för.

Missa poängen, men bara litet

Ettåringen har nästan förstått det här med att blåsa på stället där det gör ont. Bara att varje gång hos slår sig kommer hon med handen utsträckt - den som jag blåste på första gången - och gör pustande ljud så jag ska förstå att blåsa. Oberoende av var det gör ont, alltså.

Det påminner om när den nyblivna sjuåringen var mindre och jag tog upp det här med fula gubbar. Man får aldrig, aldrig åka med okända och helst inte prata med dem heller, sa jag. Jag förklarade att det har hänt att någon har försökt lura barn in i sin bil genom att t.ex. säga att de har söta kattungar där. Hon nickade allvarligt. Sedan skulle jag kolla att det hade gått hem:

- Nå, om någon som du inte känner ber dig komma in i hans bil och säger att han har en massa godis där. Vad gör du då?
Hon tänkte så det knakade.
- Jag säger Kom hit med det!

Djurläten

Enligt ettåringen kan djur och andra varelser ha ett av två läten.

Hundar och de flesta andra djur säger Vov-vov-vov.

Spöken, mumintroll och till exempel den här ugglan på sjuåringens tröja hälsas bäst med ett Buuuu!

Men den här julängeln säger av någon anledning Vov-vov-vov.

Pepparkaksby

Får jag presentera årets pepparkakshus - en hel by! Den som har lust kan roa sig med att gissa vem som har gjort vilket hus.

7-åring!

De här veckorna i december är så hektiska att bloggen får finna sig i att bli litet styvmoderligt behandlad. Det viktigaste som har hänt sedan sist är att den här lilla typen fyllde sju år igår. Numera har hon fler tänder (dock inga framtänder för tillfället) och längre hår men är sig annars lik. Hurra hurra för vår lilla Lucia!

Ny design

Jag var tvungen att ändra bloggens utseende. Den gamla looken - med grönt gräs och blå himmel - korrelerade inte riktigt med verkligheten. Men eftersom jag är lat blev det ingen avancerad modell den här gången heller.

Mycket på g

Den här veckan är smockfull. Program varje förmiddag och kväll (det normala spelrummet för mig). I morse skulle jag ge mig iväg för ett kort jobbpass i Helsingfors i samma stund som jag lämnade minstingen i parken, så allt måste liksom vara klart på en gång på morgonen. Väckarklockan ringde 6.40 och jag satte mig i bilen, på väg till mitt eget, 9.37. Och då var huset långt ifrån tip-top och jag hade inte hunnit dricka kaffe.

Hur är det möjligt att morgonsysslorna tar så länge? Jag tror inte det beror på att jag vimsar, så tydligen tar det faktiskt tre timmar att

• duscha, klä på sig och göra sig i ordning
• väcka skolbarnen och se till att de stiger upp
• sätta på en maskin tvätt
• sitta tre minuter med en nyvaken ettåring i famnen
• klä på henne, koka gröt och mata henne
• hela tiden svara på en konstant ström av frågor av typen "Har du tvättat ljust?", "Hur kallt är det ute?", "Var finns en tomtemössa?", "Har vi något program på veckoslutet?", "Har du sett min telefon?"
• putta ut skolbarnen som börjar åtta
• tömma diskmaskinen
• äta en smörgås själv
• rada in smutsig disk och ställa tillbaka frukostgrejerna i kylskåpet
• klä ytterkläderna på minstingen och se till att två aningen virriga förstaklassister får på sig och med sig allt relevant
• packa alla i bilen och köra ettorna till skolan till nio
• komma hem igen med ettåringen
• gå ut med hunden
• klä på ettåringen massor av ytterkläder
• lämna henne i parken
• åka iväg

Tur att jag inte ska vara på något jobb klockan åtta!

Ännu mera snö

Här är löjligt mycket snö. Just innan förra snöstormen klädde vi barrbusken vid vår ingång med hundra små lampor. Nu sticker en liten kvist med 7 små lampor upp ur en enorm snöhög.

Så här ser bilen ut efter någon halvtimmes jobb.  

Och vintern har ju knappt börjat!

Hm

Jag antar att vi måste skotta idag också.

Tillbaka igen

Nu är Virve tillbaka vid sin dator igen... Den förlängda helgen firades bland annat med en kryssning till Stockholm med hela familjen och makens brors familj. Trevligt att äta mat som någon annan lagat i trevligt sällskap, roligt att se ungarnas glädje (minstingen var stormförtjust på båten, att springa omkring i långa korridorer bland en massa folk är ett nöje på högsta ettåringsnivå), trevligt att träffa min bror och skoj att gå omkring i Stockholm.

Hemma i Finland väntade en liten överraskning - några tiotals centimeter ny snö. Så gårdagens "fritid" fick vikas för snöskottning och nämnd-möte. För övrigt har ettåringen lärt sig ett nytt ord. Idag när jag lämnade henne i parken (vilken fröjd efter fyra dagars paus) vinkade hon och ropade 'EJ DÅÅ!

Matematik

Dagens samtal (eller ett av dem) vid matbordet:

Tolvåringen: Idag i skolan funderade vi på i vilka yrken man inte behöver räkna alls. Först tänkte vi på kock, men sedan kom vi på att där måste man ju räkna hela tiden.
Maken: Ja, men det är bara plus och minus och gånger och division.
Tolvåringen: Pappa, det finns inga fler räknesätt.

Köksassistent

Min medhjälpare i köket blev så upprörd när hon insåg att guacamolen som jag höll på att fixa inte var åt henne, så jag lät henne slicka skålen. NAM var hennes utlåtande, något överraskande.

Efterrätt eller inte efterrätt, det är frågan

Samtal vid matbordet:

Tioåringen: Mamma, kan man få ett kex till efterrätt?
Jag: Kanske. Ät upp först så ser vi sedan.
Tioåringen: (djup suck) Ah, detta eviga kanske.

Lovat är lovat

Vid middagsbordet gav maken ett aningen ogenomtänkt löfte. "Ha-ha, och här finns flera öronvittnen!" sa tioåringen triumferande.

Ny lek

Morgonens ettåringssyssla:

1. Ta fram två burkar strössel ur ett köksskåp.
2. Lägg dem i hundens matskål.
3. Putta ner den för trappan, ett steg i taget, så skramlar det roligt.

Tänk att jag inte har kommit på det själv!

Stilprov

Appropå middagen igår: Så här skär tioåringen den första biten ur en pizza.

Ordlös kommunikation, del II

Ettåringen åt banan. När den var slut gjorde hon ett uppfordrande ljud och pekade på skalet. Slut, sa jag, och visade det. Uh-uh-uh-uh-uuu, sa hon med konstlat tonfall och mycket lidande min. Jag förstod vinken och hämtade en banan till.

Tuffing

Ettåringen är, som jag kanske har nämnt, en bestämd liten dam. Och tuff. Idag lämnade jag henne, efter viss tvekan, i parken fast biltermometern visade -16,5. När jag kom efter henne en halv timme senare var hon hur nöjd som helst och hade inte alls bråttom iväg. Parktanterna berättade att hon hade satt sig i en pulka, tittat på dem och skrikit till allt vad hon kunde. Budskapet stod glasklart: Dra mig. Vill åka. Hon kommer aldrig att behöva lära sig prata.

Födelsedag

Igår firade vi födelsedag, litet i förväg. Jag fick sovmorgon, väckning med sång, fina presenter och lyxmorgonmål. Sedan hade vi gäster på lunch och kaffe med den traditionella (mycket fula och mycket goda) kinuskikakan. Och idag blir det ännu middag på restaurang.

För övrigt bjöd veckoslutet på julfest (för maken), övernattningskompis (för sexåringen) och en trevlig middag hos vänner för hela familjen.  

Lång dag

Tjugo över sju startade vi med tolvåringen i morse, och körde genom snöstormen till Tavastehus. Där var det fullt program, och dottern var nöjd med dagens saldo: flera nya kompisar och vettiga diskussioner. Och jag var mer än nöjd eftersom jag lyckades smita iväg och gå i butiker och titta i två timmar - helt ensam! Mot kvällen kom vi hem (fortfarande i snöstorm), och så fortsatte jag till ett köpcentrum med tioåringen och handlade litet småsaker som hon behövde. "Mamma, jag tycker om utfärder på tu man hand med dig, för då kan man prata i lugn och ro" sa hon. Och visst saknar jag minstingen, men det har också varit väldigt trevligt att helt få koncentrera sig på de stora barnen, ett i taget.

Till sist gick vi ännu i bastu, så jag skulle tro att här kommer att sovas gott i natt.

Pyssel

Pysselkvällen var riktigt trevlig. Vi gjorde en stor julkalender som ska hängas på väggen (alla barn fick var sitt nummer som de fick fixa till efter tycke och smak - sexåringen dekorerade med snö och diamanter) och drack glögg. Fint blev det!

Även du

Hunden tycks ha lärt sig nya tricks av ettåringen. Annars brukar det vara hon som står utanför och skriker och bankar på dörren medan jag är på toaletten, men idag var hon ju borta. Och då står taxen där, och krafsar på dörren och SKÄLLER! Visserligen har han sin vattenskål där, men att han blir akut törstig i precis den sekund som jag har stängt dörren om mig...

Annat program

Ettåringen åkte för en timme sedan iväg med mormor och morfar, och ska vara borta i två (!) nätter. Jag saknar henne redan, men samtidigt fick jag nästan... semesterkänsla. De inkommande dygnet är visserligen fullbokat, men med litet annorlunda program. I kväll blir det julpyssel med sexåringen tillsammans med hennes klasskompisar och deras föräldrar. I morgon ska jag tillbringa hela dagen i Tavastehus tillsammans med tolvåringen, som deltar i Barnens Parlament (kanske jag till och med kan smita iväg till en affär eller ett café, helt ensam?). På kvällen tänkte jag göra något på tu man hand med tioåringen. Inte dumt alls att kunna koncentrera sig på sina stora barn emellanåt! Sedan tror jag nog att jag har bråttom att hämta minstingen igen, genast på torsdag morgon.

Prylar

Maken faller för en viss typ av prylar. De ska vara tunga, gedigna, gjorda av enastående material och avsedda för proffsbruk. Helst ska de inte riktigt gå att få tag på i Finland, utan beställas via internet, betalas i en annan valuta, skickas till landet genom komplicerade manövrer och hämtas ut från tullen.

Ovan syns hans senaste inköp. Brödrosten är visserligen köpt i Finland (minus), men i en butik där privatpersoner egentligen inte får handla (plus). Den väger som ett lass tegelstenar och reglagen rör sig precist. Bäst av allt: den är menad för restaurangkök och rostar förmodligen 300 brödskivor i minuten i några tusen timmar innan den är i behov av sin första service.

Erkännas bör att bröden blir närapå perfekt rostade.

Hemmafru-måndag

Vårt hem tenderar att förfalla litet under veckosluten. Det medför att måndagarna brukar vara späckade med hemmafrusysslor - plocka undan, tvätta, diska, handla... Idag har jag toppat med att byta lakan i sängarna och frosta av frysen.

Men efter vad som känns som 48 timmars oavbrutet babbel och ständig aktivitet (inget fel på det heller) är det faktiskt ganska trivsamt att gå omkring i tystnaden och städa upp i lugn och ro.

Fin

Ettåringen har fått nya vinterstövlar. Hon är mycket stolt över dem.

Snö! Massor!

Här kom vintern i natt.

Barnen är ivriga och glada. Hunden har fullständigt fnatt.

Men gårdsprojektet framskrider inte direkt med stormsteg.

Dagens fundering

Denna förmiddag har jag, förutom de vanliga vardagssysslorna:

• letat fram en skarvsladd och bistått muraren som reparerar husbolagets mur med ström (hans skarvsladd var för kort)
• fyllt åtskilliga kannor vatten åt samma man (slangen som det var tänkt att han skulle använda hade frusit) 
• kört två förstaklassare till ishallen och hjälpt dem knyta skrinnskorna (dessutom hade de bakre bildörrarna frusit fast och alla fick krypa genom framsätet till baksätet - också jag, då jag måste spänna fast ettåringen. Men det tyckte alla inblandade att var ganska spännande.)
• fört tolvåringens kvarglömda gympapåse till skolan
• kört svärfar till verkstaden efter hans servade bil

Slutsats: ofta är det bra att en vuxen är hemma under dagarna. I alla fall typ en per kvarter. Det kommer att bli besvärligt när också jag börjar jobba.

Goddag

Ettåringen är visserligen mycket högljudd, men använder inte ännu så många ord i sin kommunikation. Därför blev jag litet förvånad i morse, när jag småpratade med henne medan jag bytte blöja: "...och sedan går vi till parken. Vad säger parktanterna?"

Snabbt räckte hon fram handen och ropade "GU'DAA!"

Farsdag

Familjens fäder är nu avfirade. Maken fick en sovmorgon och väcktes sedan med sång, kort och presenter samt ett läckert morgonmål med flera slags färdigbredda smörgåsar och amerikanska blåbärspannkakor.

Min far (och mor) kom på middag och slutligen hälsade vi på min svärfar (och -mor). Trevlig dag, trevligt veckoslut!

Utfärd

Igår var vi på familjeutfärd till Tammerfors. Vi stannade på vägen på kaffe och munk och pausade på glasbruket i Iittala. Väl i Tammerfors träffade vi min studiekompis med familj, åt läcker lunch hos dem och fortsatte sedan till delfinariet. Hela familjen gillade delfinshowen (mest begeistrad var nog sexåringen, ändå) - delfinerna är otroligt starka, vackra och duktiga och verkar dessutom glada (men man kanske tolkar deras leende mun och pigga kullerbyttor fel?). Nöjda och belåtna körde vi sedan hem igen i mörkret och snöslasket.

Ögonkräm

En kombination av stigande ålder och icke-sovande ettåring fick mig att inse att jag behövde en ögonkräm.Vis av tidigare erfarenheter skulle jag göra den nya vanan så enkel som möjligt, så jag köpte en ögonkräm av roll-on-modell. Trodde jag. 

När jag skulle använda krämen första gången fick jag det inte riktigt att fungera, så jag måste ta fram bruksanvisningen (!). Och så visade det sig att krämen är helt vanlig, och ändan är en vibrerande kula som drivs med batteri! 

Den ska massera en under ögonen så påsarna ska försvinna. Superäckligt! Vem vill ha massage under ögonen? Så jag får breda ut krämen på stenåldersvis (och kommer inte att idas göra det mera än approx fem gånger). 

Kaniner

I minstingens park finns också kaniner (i en egen inhägnad, dock). I dag när ettåringen fick syn på dem sa hon Vov-vov-vov. Jag höll bara med, jag skulle inte för mitt liv kunna frambringa ett kaninläte.

Belåten hund

Hunden är mycket svartsjuk på alla privilegier som ettåringen har, men inte han. Så i natt, när jag hade glömt hennes vagninsats på golvet, visste hans lycka inga gränser. Jag tror inte han rörde sig ur fläckan på hela natten.

Reparation på g

Så här ser vårt biltak ut nu. Jag tycker faktiskt det redan skett en förbättring jämfört med utgångsläget - då var det bara förfallet, ihopsjunket och fult, ständigt med en vattenpöl på taket. (Sexåringen tycker visserligen vi är fräcka som förstör det mycket populära fågelbadet.) Nu ser det ju ändå ganska dynamiskt ut.

I morgon rivs resten av taket, och nästa vecka byggs det nya. Så månne vi inte får bilen under tak innan vintern kommer!

Snart parkbarn

Den här veckan övar vi i parken med ettåringen. Hittills går det bra, hon gillar att vara där med massor av andra barn och leksaker. Hon går redan mycket stadigare än förut med sina stora stövlar och jag misstänker att hon snabbt också lär sig prata ordentligt - parktanterna förstår ju inte hennes kommenderande lika bra som familjen.

Mest förvirrad är hunden, eftersom också hans dygnsrytm ändrades. Nu sover ettåringen just när vi brukade ta dagens långa promenad, och hunden bevakar varje rörelse jag gör så han inte ska missa det eventuella utgåendet.

Natten

Man kan nog lugnt kalla nattens experiment en succé. Normala nätter piper ettåringen 5-30 gånger så att jag vaknar, är ofta vaken en längre period på natten och vaknar för dagen halv sju på morgonen. I natt sov jag i nio timmar och vaknade - av mig själv! - kvart över sju. Då var jag den enda som var vaken. (Som en parentes antog jag att jag var den enda i kvarteret som var vaken kvart över sju en helgdag, så jag gick ut med hunden i pyjamas och mötte två (påklädda) grannar och en annan man med hund).

Så småningom dök de stora flickorna upp, en efter en. Kvart över åtta gläntade jag på sovrumsdörren för att kolla att maken och ettåringen levde. Klockan nio (!) kravlade de sig sömnigt ut ur sovrummet. Maken hade ignorerat pipen med hjälp av öronproppar. Han trodde inte att ettåringen hade varit vaken och åtminstone hade hon inte skrikit.

Jag förstår ingenting. Men vi ska minsann försöka göra om det i natt igen.

Veckoslutsplaner

• Bjuda svärföräldrarna på middag.
• Sova i en annan våning än den nattugglande ettåringen. Vi ska prova med en mild variant av sömnskola, dvs att bara pappa finns till hands på natten. Förhoppningen är att det ska bli mindre intressant att vakna då. Om inte annat ska väl påsarna under mina ögon krympa något.
• Tömma carporten, som ska repareras nästa vecka.
• Sexåringen ska på bowlingkalas.
• Två extra tioåringar kommer över natten.
• Digi-mässa (hittills har bara maken och tolvåringen anmält sitt intresse). 

Blir väl bra!

Bra dag

"Mamma, idag är det min lyckodag! Först var det en bra dag i skolan, och vi fick spenatplättar till mat. Sedan var det roligt på eftis. Sedan fick jag gå och leka till en kompis. Och så har ni köpt mysli!"

Sexåringen är nöjd med sitt liv.

Halloween avklarat

Veckoslutet var fartfyllt med försäljningsbord på lopptorg, halloweenfest med grannarna (på bilden syns en av efterrättstårtorna) och besök på bok- och matmässan.

På söndag kväll somnade alla tidigt utan desto mera ceremonier.