Eftersom de två yngre flickorna har skoldag i dag, och vi märkte det rätt sent (och maken och jag alltså hade tagit den här fredagen mellan två helger ledig), bestämde vi att jag skulle köra in till stan av och an över dagen med dem. Sagt och gjort, vi startade klockan sex (inga problem en så här vacker försommarmorgon), stannade och köpte en kaffe på ABC i Bjärnå och var i stan i god tid innan skolan började 8.15.
Medan flickorna är i skolan passar jag på att uträtta ärenden. För en timme sedan skulle jag köra ut ur ett stort köpcenter, och bilen framför mig stannade länge vid bommen. Mannen i bilen hade manövrerat litet olyckligt, så att bilen var för långt från maskinen för att han skulle kunna mata in biljetten genom det öppna fönstret, men för nära för att han skulle kunna öppna dörren. Så det tog kanske en minut för honom att prova, köra fram litet, öppna dörren och gå till maskinen. Och då TUTAR personen i bilen bakom mig. Jag undrar vad hen riktigt tänkte - att det skulle gå snabbare om man tutar? Eller att mannen kanske inte riktigt hade märkt att han gjorde ett misstag, och borde uppmärksammas på det? I alla fall blev jag, och antagligen - förhoppningsvis - alla andra i bilkön tusen gånger mer irriterad på tutaren än på honom som var långsam vid bommen. Pust. Man blir kanske litet extra känslig när man har ett barn som precis har övningskört (och som minsann blir stressad om hon är långsam också om ingen tutar), men kan inte alla bara utgå ifrån att folk gör sitt bästa fast det ibland inte går helt som i Strömsö, och tuta bara vid farliga situationer?
Ja ja, det är säkert bra för mitt låga blodtryck att få en adrenalinrush ibland. Men nu ska jag plantera blommor på balkongen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar