Hemma igen

Tioåringen och jag är lyckligen hemma igen - Finnair kom och hämtade hem oss. Flygtiden blev den något obekväma 1.40 - 5.20 natten till torsdag, så den natten sov vi båda bara ett par oroliga timmar på flyget. Sedan direkt till jobb och skola, sedan en vanlig natt, sedan ännu en jobbdag, och nu är vi på lande.

Nu ska vi njuta av höstveckoslutet här, och sedan återkommer jag med ännu någon om resan. Mycket, mycket nöjda är vi.

Rhodos stad

Jaha, den mycket o-spännande charterresan blev plötsligt mera intressant i morse, när vi via medierna fick reda på att vår resebyrås moderbolag har gått i konkurs. Enligt planen borde vi åka hem med moderbolagets flygbolag i övermorgon, men åtminstone för tillfället står alla deras plan. Men det är knappast någon fara med oss - tioåringen blev helt överlycklig vid tanken på att vi kanske inte kommer hem den dag vi har tänkt. Och så skönt att vi denna gång reste på en charterresa, och inte bokade allt själva som vi oftast brukar - nu kan vi bara luta oss tillbaka i solstolen och vänta på att någon säger åt oss hur vi ska göra. Ännu har vi inte fått någon info, men det förvånar mig egentligen inte alls. Rent yrkesmässigt är det intressant att följa med en sådan här enorm kriskommunikationsoperation - först måste de naturligtvis informera alla tusentals anställda, så de i sin tur ska kunna informera alla hundratusentals gäster. Och allas telefoner ringer säkert oavbrutet. Och hur många vet egentligen något om vad som kommer att hända ännu, ens i koncernens ledning? Så vi väntar i lugn och ro, här går ingen nöd på oss. Inte heller Bernie verkar särskilt stressad.

I går skärpte vi oss äntligen och tog lokalbussen in till Rhodos. Först promenerade vi en stund i "nya" centrum, och gick på en 9D-bio om Rhodos historia. Förutom att man hade 3D-glasögon satt man i en stol som rörde på sig åt alla håll, de hade stora fläktar som blåste varmt och kallt mot en, man blev nedstänkt med vatten vid lämpliga tillfällen och "knuffad" i ryggen och på benen. Det var mycket roligt, faktiskt. Efter lunch begav vi oss sedan in i gamla stan.

Den var enorm! Mycket större än den i Hania. Där fanns flera "affärsgator" med butiker och restauranger, men om man gick litet åt sidan från dem villade man snabbt bort sig i en labyrint av trånga gångar, med bostadshus på sidorna och en och annan grekisk, svartklädd tant som mitt i allt satt i något prång och log tandlöst (och litet skrämmande) mot en. Eftersom vi bara var på promenad utan mål kollade jag inte kartan så ofta, och flera gånger kom vi helt vilse (inga gator är ju raka) och kom ut på något helt nytt ställe. Så vackert!Se bara på gatubeläggningen - små, runda stenar.

17 000 steg blev det, innan vi tog en taxi hem till hotellområdet med den nya klänningen på.

Snälla människor

Det här är på intet sätt ett coolt resmål. Det är charterresor från olika håll i Norden och England till ett stort all-inclusive hotell på en turistö. Det är ingenting för den som vill upptäcka nya stigar, som vill uppleva kultur, som vill leva som lokalbefolkningen eller som vill göra imponerande uppdateringar i sociala medier. MEN - detta är helt klart ett resmål för vanliga, snälla, trevliga människor, och förutom vädret och simningen tror jag att det är därför vi trivs så bra.

Här vimlar av barn, men jag har inte hört en enda person bli irriterad på springande, högljudda ungar. Om man läser vid poolen får man varje dag en badboll i huvudet eller en dusch från någons simfena, men ingen blir upprörd - man tittar bara förskräckt upp, för man läste ju, men tänker sedan Jaha, jaha och fortsätter. Ingen blir heller irriterad då en tant med rollator stannar och täpper till hela gången runt poolen för att hon ska tala en stund med sin nyfunna vän som sitter i en solstol - alla stannar, nog kommer man fram förr eller senare.

De som arbetar här är glada. På morgonen vaknar man i allmänhet (inte i dag, jag tror det är ledig dag) av städerskornas högljudda samtal. De lägger på grekisk musik på sina små radion och för sedan ett hojtande, skrattande samtal med varann medan de städar (ofta ganska långt ifrån varandra). När man går förbi ropar de Kalimera! How are you today? och ler så de blir alldeles rynkiga vid ögonen. Restaurangpersonalen jobbar långa skift, men verkar inte stressade, och har alltid tid och lust att skoja med tioåringen och prata en stund, sticka till henne en extra förrätt och till mig ett extra glas vin.

Oväntat, men inte överraskande nu vid närmare eftertanke (hotellet är tillgängligt överallt och har som sagt all service), är att här finns massa människor med funktionshinder. Här finns till exempel ett kanske femårigt tvillingpar som sitter i rullstol. De pratar inte och rör sig inte, men när någon tar dem i famnen (de är här med hela sin familj, inklusive morföräldrar) och går ner med dem i poolen sprider sig ett långsamt leende över deras ansikten. När de inte badar får de sitta i någons famn under ett parasoll, nästan hela dagen. I förrgår på kvällsshowen lade jag märke till en ung man, som kanske har en cp-skada och satt i rullstol med oanvändbara armar. Hans bror (eller vän, eller assistent - en annan ung man i alla fall) var där med honom, och när showen började köpte han dem varsin drink och hjälpte honom att dricka. I går kom de sent till showen, och kurvade in med förskräcklig fart. Man såg att det var bråttom och viktigt, och alla som redan satt bänkade hjälpte till och flyttade på sina fötter och småbarn så han kom fram. En pappa på första raden klämde ihop familjens stolar så rullstolen fick plats bredvid honom, och brodern/vännen/assistenten patkerade rullstolen där och satte sig själv längre bak. Pappan klappade mannen i rullstol hårt och mycket manligt på låret. Kanske inte det bästa rent fysikt för mannens smala ben, men helt klart med bästa intention: Välkommen! Bra att du hann!

Man blir varm i både kropp och själ här. Människor som vill väl, som är glada och tar hand om varandra.

I går kunde vi alltså ändå inte förmå oss till att lämna området. Men i dag ska vi till Rhodos stad!

Total avkoppling

Tioåringen och jag har det så bra, så bra. På Rhodos är det över trettio grader varmt, men det blåser ganska ordentligt, så temperaturen känns ok, i synnerhet som man alltid har ett dopp i havet eller poolen nära till hands.

Jag tog det allra billigaste rummet (på ett bra hotell), med tanken att man ändå inte tillbringar så värst mycket tid där, och det är hur fint som helst! Rent, snyggt, bekväma sängar, mycket förvaringsutrymmen och enormt mycket plats för två (jag tror att det egentligen är en fyrapersonerslägenhet eftersom sofforna går att bädda ut)..

I går, första dagen här, var jag ännu litet uppvarvad och funderade hela tiden på om man kanske borde lämna hotellområdet och åka in till Rhodos stad, eller åtminstone gå längs vägen och se vad som finns bakom nästa krök, eller något.

I dag har det släppt helt. Vi njuter av solen och simmandet och allt program. Tioåringen har deltagit i vattenpolo (vuxna mot barn), kurragömma, läxläsning (genialt att ha det som en programpunkt), parkour, övning för någon show och Crazy Water Games.

Jag har läst slut en bok och börjat på nästa, simmat flera gånger per dag, deltagit i vattenjomppan båda dagarna och promenerat några varv längs den knappt två kilometer långa slingan runt området när barnet varit upptagen med annat program. Jag har faktiskt mina springskor med, hade en tanke om att kanske springa litet, men min obefintliga kondition i kombination med värmen på över 30 grader gör att det inte känns helt optimalt. Men raska promenader får en nog också att svettas här, kan jag berätta.

Maten är inte heller illa alls. Vi tog en form av halv-inclusive som omfattar alla frukostar och fem luncher + fem middagar på en a la carte-restaurang. Det var samma pris som för motsvarande måltider i buffén och tusen gånger bättre. Nu får man välja tre rätter från menyn på en liten restaurang vid stranden - och bli serverad vid bordet - i stället för att äta buffén i den enorma, slamriga bufférestaurangen. Så bra!

Men nog ska vi ta oss utanför hotellområdet också. Kanske i morgon. Eller övermorgon.

Och för övrigt är tioåringens knä helt bra nu! Tre dagar på kryckor i kombination med försiktig jomppa gjorde tydligen susen. Så lättad och glad att hon kan delta i allt skoj här. 

Snart semester (igen)

I morgon kväll åker tioåringen och jag iväg, och man kan verkligen inte klaga på väderprognosen! Det ska bli toppen.

Dessvärre är hennes knä inte så toppen. Hon hade riktigt ont ännu på måndag morgon, så under dagen hämtade jag kryckor åt henne från vår hälsostation. Där har vi igen en fantastisk service, som jag inte kände till förut - man får låna alla möjliga hjälpmedel, helt utan kostnad och för så länge man behöver, utan läkarordination, bara enligt egen bedömning.

Sedan i går på eftermiddagen har hon alltså använt kryckor och nu verkar knät äntligen litet bättre. Min hjälpsamma läkarkollega kollade dessutom upp litteraturen om skadan (på basen av min expertbeskrivning), och det verkar som om det är en ganska vanlig skada, som i regel läks av sig själv. Man ska böja på knäet, men inte vingla det i sidled. Skönt både med kryckorna och kollegans koll, så vet vi att vi kan resa iväg utan problem. Och månne det inte ska bli bra med värme och vattengymnastik. Och god grekisk mat!

Nyheter på väggen

Det hände sig att maken tänkte köpa ett ämbar av rostfritt stål på en nätloppis. Damen som sålde ämbaret visade sig också ha två tavlor till salu, och de såg trevliga ut. Maken lade således ett bud också på tavlorna, och fick dem - plus ämbaret på köpet. Så nu ser tuppen i nedre våningen så här trevlig ut!

Lugn landehelg

Fredag kväll var litet fartfylld på lande. Taxen drabbades av ett starkt skov jaktinstinkt i skymningen, och gav sig iväg på en runda. Eftersom alla ville lägga sig tidigt, och ingen längtade efter att sitta uppe och vänta på att taxen behagade återvända, gav jag mig så småningom ut efter honom. Det var rätt spännande att röra sig i mörkret, i fullmånens sken, och följa ljudet av hundens skall. Jag gick först över grannarnas gårdar och sedan ut på en (skördad) åker. Emellanåt skymtade man skuggor i ögonvrån, när andra djur sprang förbi, och ibland fick man kliva försiktigt när man var osäker på om det fanns ett dike under gräset. Till sist fick jag tag på hunden och vi återvände hem (antagligen utfärdens farligaste del, när vi gick längs vägen utan reflex i mörkret - men jag gick nästan i diket). 

Nästa morgon visade det sig att vår ena granne (en gammal dam) hade ringt de andra grannarna (en barnfamilj), för att hon trodde att en främmande man med hund rörde sig utanför hennes fönster. Lyckligtvis var de andra grannarna tillräckligt kvicktänkta för att föreslå att det nog säkert var vi och vår hund.

Men bortsett från denna spännande händelse var det extremt lugnt. Vi plockade och njöt av de sista tomaterna från sommarens tomatplanta. 

Utsikten från vår backe - kossorna och havsviken - är så fin och rofylld.

Och så plockade jag svamp. Inte denna, dock, den är ju bara vacker. Men jag hittade Karl Johan som blev en jättegod pasta med olivolja, vitlök, persilja och parmesan.

På söndag stormade och regnade det, så då åkte vi till den närmaste simhallen och simmade. Avkopplande och trevligt veckoslut.

Mellanflickorna passade som vanligt på när vi var borta och hade kompisar här - ena på fredag kväll och andra på lördag kväll. Här brukar vimla av ungdomar, men alla sköter sig utmärkt (och verkar ha det trevligt) och huset är städat när vi kommer hem, så det är ju bara bra. Femtonåringen, som ju började i en ny skola i år, har ett helt nytt gäng kompisar.

- De har redan döpt det här huset till Muminhuset, sa hon.
- Hur så?, sa maken förvånat (huset är ju ett vitt tegelhus i funkisstil och påminner inte direkt om Muminhuset).
- Nå, man får alltid komma hit, och man får mat här, och man får stanna över natten om det behövs, förklarade hon.

Det är ju fint att de känner så, känner jag.

Hej och hå

Höstfredag i dag (eller kanske sensommarfredag? Vad tycker ni?) och i motsats till på bilden ovan vräker regnet ner. Veckan har rullat på i vanlig, behaglig vardagstakt: jobb, skola, läxor, matlagning, tvätt, hundpromenader, prat, lite småförkyld.

Maken och jag tar med minstingen och hunden och åker till lande i kväll. Inget särskilt står på programmet där heller, jag hoppas på svamplycka i skogen, bastu, långa nätter och tid att läsa. Kanske vi tar en tur med båten om vädret skärper sig. Mellandöttrarna, som blir i stan, har däremot fullt upp med fester och gäster.

Och nästa vecka kommer minsann att avvika från det vanliga: på onsdag kväll tar tioåringen och jag flyget till Rhodos. Där ska vi tillbringa en vecka på tu man hand, på ett stort hotell med all slags underhållning och program för stora och små. Och lite ska vi väl ge oss ut utanför hotellet också, och se vad ön har att erbjuda. Det blir toppen, vi är båda mycket taggade (och maken minst lika glad att han inte behöver komma med på den här typen av semesterresa).

Tioåringen skadade dessvärre sitt knä i går (hon tog bara ett långt kliv och så hände något?). Nu är det så ömt så hon helst inte vill stöda på det. Jag tror ändå inte att något är sönder, för då skulle det väl bli ännu sjukare med tiden och inte litet bättre? Nå, vi bestämde i samråd med skolsköterskan att hon får vila knäet över veckoslutet och så ser vi hur det verkar. Hoppas det snabbt blir bättre. 

Helgen

Efter arbetsveckan (som var totalt vanlig på alla sätt, inga anmärkningsvärda händelser vad jag kan komma ihåg) tog vi två bilar, två barn, en pojkvän och en hund och styrde kosan mot lande. På fredag kväll hann vi med middag (pasta med rökt lax) och bastu innan vi lade oss. Som man sover på lande nu, när det är mörkt och svalt och tyst på natten.

På lördag tänkte vi först gå en längre naturstig, men då vädret inte riktigt var samarbetsvilligt bestämde vi oss sedan för att bara ta en kort promenad till det nya utsiktstornet på Senatsberget vid Dalsbruk. Och det var ju fint, stort och stadigt.
 

Utsikten var inte illa, heller. Man såg havet (och massor, massor av skog).

Redan på lördag eftermiddag lämnade vi dock maken och hunden på lande (därav de två bilarna) och åkte tillbaka till stan med resten. Äldstingen och pojkvännen skulle på sitz, minstingen och jag skulle få hennes kompis på kvällsbesök medan kompisens föräldrar var på fest. Medan flickorna lördagsmyste med film och godis efter middagen bakade jag hundra småbröd...

...som så småningom blev en födelsedagspresent åt moffa. Han fyller nämligen år i morgon, så i dag åkte de två yngre flickorna och jag och uppvaktade. Vi åt lunch och tillbringade ett par trevliga timmar hos mommo och moffa.

På hemvägen stannade vi vid en åker med solrosor, där alla får plocka med sig en bukett. Det skulle ha varit betydligt lättare om man hade förberett sig och haft med sig en kniv (solrosstjälkar är tjocka och sega) - men med muskelkraft och envishet fick vi jag nog med mig några blommor, som nu lyser upp vårt vardagsrum. 

Dorpat

Efter en något frustrerande inledning i Tallinn, då det tog över en timme att köra av båten och trassla in sig i stan, var veckoslutsresan närapå perfekt. Vägen från Tallinn till Dorpat var fin och rak. Vi kom fram halvåttatiden på kvällen, checkade snabbt in och gav oss ut på stan för att få i oss litet mat. Slumpen ledde oss till ett café på andra våningen i en träbyggnad i gamla stan, där vi fick utmärkt pasta och gott vin för en liten peng. Sedan hann vi ännu med en sväng på hotellets spa innan dagen var slut.

På lördagen vaknade vi tidigt, gick i morgonbastu och gav oss sedan hän åt hotellets utmärkta morgonmål. (Postimees-tidningen, som vi tog till bordet för bildens skull, ledde senare till viss förvirring eftersom en annan gäst naturligtvis trodde att vi talade flytande estniska)

På morgonkvisten var det molnigt och svalt, och vi gav oss ut för att utforska den vackra gamla stan till fots.

Fina byggnader, och allt var så städat, prydligt, vackert och lugnt. Studieåret hade antagligen inte ännu börjat, och den värsta turistsäsongen kanske var över, för det var gott om plats överallt.

Dagens kulturella dos (nåja) fick vi vid en guidad rundtur på A Le Coq-bryggeriet. 

De stora öltankarna hade en lampa i, så man kunde trycka på en knapp och sedan spana ner i den upplysta tanken, där 18 000 liter öl jäste (eller vad öl nu gör).

En del av tankarna var utomhus. Utsikten var fantastisk, och det var rätt spännande att klättra på spångarna fem våningar över markhöjd - som ni ser bestod de alltså av ett rutmönster, så man såg rakt ner genom dem.

Bland museiföremålen fanns den här intressanta pjäsen - ett gammalt kylskåp. Man hade is i lådan till vänster (med en kran så man kunde tappa ut smältvattnet), och det som skulle kylas till höger. Tänk att ha ett sådant skåp på landeterrassen på fester - det skulle nog vara fint, det!

Efter bryggeribesöket åt vi en sen lunch och gick på något slags matmarknad...

... och drack kaffe på stan...

...och promenerade mera...

... innan det var dags för den fina dagens absoluta höjdpunkt: Middagen på Werner Café. Vi bestämde oss för en trerättersmeny (för 21 euro!), där förrätten var blomkål med avokadokräm, huvudrätten kyckling med jordärtskockspuré och efterrätten något slags pudding med bär. Och allt var så vansinnigt gott! Det har verkligen hänt något med maten i Estland på de senaste åren - jag tycker att man allt oftare får riktigt, riktigt bra mat där.

Mätta och belåtna besökte vi ännu spaet på kvällen. Och nästa morgon körde vi så småningom tillbaka mot Tallinn och tog båten hem igen.

Så perfekt helgresmål, om man - som vi - är ute efter att se något nytt utan stress, äta gott, umgås med varann och koppla av.

Och barnen där hemma gick det tydligen ingen nöd på, heller. Minstingen har varit litet ängslig och ville inte att vi skulle åka, men när vi väl kom iväg ringde hon inte en enda gång. De hade haft fullt upp med roligt program och en massa kompisar hos oss, och hon hade väl ett mycket mera fartfyllt och trevligt veckoslut än när hon är med oss. Duktiga storarsystrar, som tar hand om henne och hunden utan problem.