Lugn landehelg

Fredag kväll var litet fartfylld på lande. Taxen drabbades av ett starkt skov jaktinstinkt i skymningen, och gav sig iväg på en runda. Eftersom alla ville lägga sig tidigt, och ingen längtade efter att sitta uppe och vänta på att taxen behagade återvända, gav jag mig så småningom ut efter honom. Det var rätt spännande att röra sig i mörkret, i fullmånens sken, och följa ljudet av hundens skall. Jag gick först över grannarnas gårdar och sedan ut på en (skördad) åker. Emellanåt skymtade man skuggor i ögonvrån, när andra djur sprang förbi, och ibland fick man kliva försiktigt när man var osäker på om det fanns ett dike under gräset. Till sist fick jag tag på hunden och vi återvände hem (antagligen utfärdens farligaste del, när vi gick längs vägen utan reflex i mörkret - men jag gick nästan i diket). 

Nästa morgon visade det sig att vår ena granne (en gammal dam) hade ringt de andra grannarna (en barnfamilj), för att hon trodde att en främmande man med hund rörde sig utanför hennes fönster. Lyckligtvis var de andra grannarna tillräckligt kvicktänkta för att föreslå att det nog säkert var vi och vår hund.

Men bortsett från denna spännande händelse var det extremt lugnt. Vi plockade och njöt av de sista tomaterna från sommarens tomatplanta. 

Utsikten från vår backe - kossorna och havsviken - är så fin och rofylld.

Och så plockade jag svamp. Inte denna, dock, den är ju bara vacker. Men jag hittade Karl Johan som blev en jättegod pasta med olivolja, vitlök, persilja och parmesan.

På söndag stormade och regnade det, så då åkte vi till den närmaste simhallen och simmade. Avkopplande och trevligt veckoslut.

Mellanflickorna passade som vanligt på när vi var borta och hade kompisar här - ena på fredag kväll och andra på lördag kväll. Här brukar vimla av ungdomar, men alla sköter sig utmärkt (och verkar ha det trevligt) och huset är städat när vi kommer hem, så det är ju bara bra. Femtonåringen, som ju började i en ny skola i år, har ett helt nytt gäng kompisar.

- De har redan döpt det här huset till Muminhuset, sa hon.
- Hur så?, sa maken förvånat (huset är ju ett vitt tegelhus i funkisstil och påminner inte direkt om Muminhuset).
- Nå, man får alltid komma hit, och man får mat här, och man får stanna över natten om det behövs, förklarade hon.

Det är ju fint att de känner så, känner jag.