Septembervecka

 

Hemresan med nattåg var jättetrevlig. Det mest spännande momentet var väl att lasta bilen i bilvagnen, men det fick maken göra ensam, för det var trångt. Sovkupéerna är pyttesmå, men sängarna är bekväma, och det känns litet som att sova i en mysig koja (med en massa höga och okända ljud, dock). Maken och jag delade en kupé och systrarna och hunden en annan. 

När vi kom fram till Helsingfors på lördag morgon var vädret strålande, och vi fortsatte direkt till lande. Svamplyckan i skogen var mycket god - det tog inte mer än en timme att fylla korgen. Och vi som inte brukar vara så bra på att hitta Karl Johan-svampar gjorde det minsann nu.

Fast vi är ju inte 100 % säkra på dem, så vi måste skicka en bild till svampkännarkompisar och be dem kolla vår skörd. Tydligen var alla rätt, fast en del hade så smala fötter. 

Så lagade vi pasta med ett par av sopparna, och den blev underbar.

Tillbaka i stan har veckan varit ganska hektisk, med mycket jobb och en del annat program. På onsdag kväll hade vi gäster (utomhus), och maken riggade upp festbelysning. Det blev så fint! Så igår kväll tände han den igen, bara för vår glädje, när vi svalkade oss ute efter bastun.

Och nu är det ju snart veckoslut igen, och det blir lande igen för maken, minstingen, hunden och mig. Äldstingen har annat program och tjugoåringen väntar på svar från ett coronatest. Om hon får det snart (och det är negativt) kommer hon också.

Familjerafting

På torsdagen hade vi bokat en forsränningstur. Det var familjeversionen, där också minderåriga fick delta, så det var inte väldigt vilt men ändå väldigt roligt. Vi samlades vid arrangörens stuga, fick regnkläder, stövlar, flytvästar och hjälmar och kördes till Kitkajoki. Efter en kort säkerhetsgenomgång började turen. Vi skulle paddla enligt de enkla kommandona "Alla paddlar", "Vänster stopp", "Höger stopp", "Alla stopp" (vid stopp skulle man alltså paddla bakåt, inte bara lyfta paddeln) och för övrigt koncentrera oss på att hålla oss i båten med hjälp av fötterna, som man satte fast i gummilänkar. När väl forsarna började var man nog väldigt glad att någon annan (skepparen längst bak i gummibåten) höll koll på vart man skulle för att undvika stenarna och ständerna, så man kunde koncentrera sig på att följa ropen, paddla hårt och njuta av den skumpiga och blöta turen.

Man kunde naturligtvis inte ha telefonerna framme vid forsavsnitten - då var de inne i en vattentät burk i en vattentät tunna, som var fastsurrad - men då vi kom ut på sjöavsnitten kunde man ta fram dem. Så vackert, också på de lugna etapperna, och vädret var ju perfekt. 

Efter lunchpizzan åkte vi ännu till Oulanka naturrum. Äldstingen, hunden och jag gick Hiiden hurmos-leden för att motverka pizza-koman, medan maken och minstingen bejakade den och pausade i bilen under tiden.

Vid kvällsbastun gick barnen ner för att doppa tårna i sjön intill - som tydligen var isande kall. Och väldigt vacker. 

Efter middagen, på rester från kylskåpet, avslutade vi till sist vår vecka i Ruka på samma sätt som vi började den: på restaurangen intill. Denna gång åt vi efterrätt där, mycket gott och en trevlig avslutning på dagen.

Idag ska vi så småningom packa ihop oss, köra till Rovaniemi (via Pentik i Posio efter ett fat som tjugotvååringen inte har kunnat glömma) och ta nattåget hem igen. 

Pentik och Riisin rietas

 

Idag regnade det, så efter morgonmålet styrde vi mot Pentik i Posio, som äldstingen hade bongat på vägen upp och gärna ville besöka. Väggen på fotot var supervacker. Den var gjord som en mosaik av skärvor av Pentikporslin. Det fanns också en mur och bänkar och krukor gjorda i samma teknik - så fint! På området fanns några utställningar, några olika Pentik-butiker och ett café. Trevligt ställe om man råkar vara i trakten, klart värt ett besök.  

Efter Pentik åkte vi till Riisitunturi nationalpark, som låg mitt emellan Posio och Ruka. Den marknadsfördes som "mera fjällaktig" än de andra nationalparkerna i trakten, och det kanske man nog kan hålla med om. 

Vår matsäck idag är nästan värd ett hedersomnämnande. Det var en förgräddad (ogräddad) baguette, som jag klöv och fyllde med färskost, skinka och ost och virade in i folie. Sedan stekte vi paketen över öppen eld tills osten hade smält och baguetten var ljusbrun och frasig. Så gott! 

Vid nästa rastställe, någon kilometer senare, blev det varm vinbärssaft ur termos.

Efter långt vandrande på fjället kom vi fram till en hisnande vacker sträcka över ett kärr. 

Vackra ruskafärger i naturen - och matchande färger på oss.

Så småningom kom vi igen upp på Riisitunturis topp,

och vips hade vi promenerat i 10,7 kilometer (drygt fyra timmar) och var framme vid bilen igen. Litet genomblåsta och aningen kalla, men torra tack vare regnkläderna och mycket nöjda och uppiggade.

Sedermera åt vi blinirester och nu väntar den varma bastun. Jag  misstänker att alla kommer att sova gott i natt också.  

Pyhän Jyssäys och simning

 

I morse meddelade maken och elvaåringen att de inte ville vandra idag, så störstingen, taxen och jag tog en förmiddagspromenad på tre man hand. Den gick upp på ett fjäll, och när man väl kom upp var det mycket vacker utsikt.

Åt båda hållen. 

Strax före lunch sammanstrålade vi igen och åkte mot Kuusamo, där vi tog oss ett dopp i Kuusamon Tropiikki. Fint bad med flera bassänger, vattenrutschkana och både ångbastu och vanlig bastu. Vattenrutschkanan hade tidtagningsur och meddelade den vinnande tiden, vilket ju var litet roligt. Elvaåringen vann. 

Ångbastun var gemensam för både män och kvinnor, som den brukar, och mycket mörk och ångfylld (vilket ju var bra eftersom man inte skulle ha baddräkt på där.) Mycket förvirring och roade miner blev det dock när en pappa med sin pojke tog fel dörr ut ur ångbastun och dök upp i damernas duschrum, utan en tråd på kroppen naturligtvis. Han förstod dessutom inte att han hade gått fel och styrde längre in i duschrummet, mot omklädningsrummet, innan någon lyckades vifta honom tillbaka. Spännande saker händer i Kuusamo.   

Och nu ska vi steka blinier!

Lilla Björnrundan

Andra dagen - när väderprognosen lovade veckans bästa väder - gick vi Lilla Björnrundan. 12 kilometer lång och Finlands mest vandrade vandringsled (enligt någon mätare), 60 000 personer lär gå den per år. Och det förstår man: naturen är enormt vacker, leden är omväxlande, lagom lång och trevlig att gå. 
 

Ibland går den längs sjöar...

...ibland över myrar...

... och första raststället låg vackert till. Det ser ju ut som om vi är ensamma vid vår bänk, men faktum är att det vimlade av människor (och hundar) bakom våra ryggar. Just vid rastställena var det nästan trängsel, men för övrigt fördelade sig människomassan bra på leden, så man kunde njuta av naturen trots att man inte direkt kände sig ensam.

Ibland gick man bara "mitt i skogen"...

...och ibland gick leden högt uppe på berget, så man kunde titta ner på floden långt nere i kanjonen.

Höstfärgerna har precis börjat komma fram. Vädret är perfekt för vandring, omkring 10 grader varmt. 

Några forsar, som inte lär frysa ens mitt i vintern. Tre-fyra hängbroar och en sträcka på sandmark, som inte blev förevigad på bild.

Jag tror det var den finaste vandringsled vi har gått. Efteråt kände man nog att benen var trötta, men det var inga problem att orka gå, då det kom något nytt fint bakom varenda krök. Vi pausade två gånger, en gång med lunch och en gång på eftermiddagen med varm saft och smörgås. Fem och en halv timme tog vandringen allt som allt, i lugn och lagom takt med en elvaåring och en icke fullvuxen tax. Kan varmt rekommenderas! 

Kanjonin kurkkaus

Vi inledde vandringssemestern (eller kanske promenadsemestern) med Kanjonin kurkkaus i Oulanka nationalpark. Ruskan håller just på att börja, det är tio grader varmt och på allt sätt perfekt skogsväder. Ganska mycket folk såg vi i skogen idag, men inte så det var trängsel direkt ändå.  

Vid branta stigningar fanns trappor. Hunden är mycket ovillig att dela på flocken och bromsar direkt om någon blir efter.

Mycket vacker kanjon. 

Bra utsikt över skogar och sjöar. Ibland stupade det rätt brant vid sidan av stigen. Alltför liten (eller klumpig) ska man inte vara - eller då får man hålla sig en bit från kanten. 

Sedan stannade vi och grillade korv till lunch. Elvaåringen hade köpt en tröja åt hunden på Citymarket i Kuusamo - litet oklart om han gillar den eller inte. Men så småningom satte sig elvaåringen på marken och lät hunden krypa upp i hennes famn, och bredde sedan sin jacka över honom, och så hade de båda det varmt och mysigt under lunchpausen. 

Vid eldplatsen gick en hängbro över floden . Enligt skyltarna skulle det vara 600 meter därifrån till en utsiktsplats, så vi gick för att spana in den - men det var nog de längsta 600 metrarna man har upplevt. Tror nog det blev ett par kilometer extra totalt (men rundan var 6 km från början, så det blev riktigt lagom ändå). 

Men utsikten var onekligen fin, när man väl kom så långt. Om ni tittar noga ser ni hängbron låååångt nedåt floden. 

Ännu ett kärr med kristallklart vatten såg vi, innan rundan var slut. Och så plockade vi ett par deciliter lingon att ha med köttbullarna i kväll. Fin första promenad!

Hälsningar från Ruka!

 

Igår startade vi hemifrån klockan sex på morgonen och började köra norrut. Efter en kaffepaus, en lunchpaus, en paus för att handla mat i Kuusamo och ett par stig-ut-ur-bilen-och-sträck-på-er-pauser, förutom körandet, var vi framme i Ruka halvsextiden på kvällen. Något tag på eftermiddagen kom vi in i renskötselområdet, och strax efter det fick vi stanna för renar första gången. Exotiskt och roligt för oss, ju.

Vi bor i en radhusbostad i Ruka, som är pytteliten men rätt ny, fräsch och välutrustad. Den är ju "egentligen" byggd för skidsemestrar, så på de 43 kvadratmetrarna har man klämt in bastu, torskskåp och brasa. Och två sovrum och diskmaskin i köket. Jättefint! Så här i mellansäsong var det dessutom mycket förmånligt. 

Efter middagen igår gick vi på upptäcktsfärd i byn, och sedan på en drink vid brasan på en restaurang som visade sig ligga på andra sidan gården från vår bostad sett. Sedan bastu, och så stupade alla i säng.

De lovade först regn tills idag, men det ser det inte ut att bli, trots allt. Så det blir nog en första vandring idag (en kort en), bara alla har vaknat och kommit i ordning. I lugn och ro - det är ju semester.

Livet med tax - och livet annars bara

 

Det är mycket på jobbet nu. Idag hade jag möten nonstop i fyra timmar, och taxen - som hittills knappt har gjort några illdåd alls i hela sitt liv - tyckte uppenbarligen att han inte fick den uppmärksamhet han förtjänade. Bakom min rygg (precis bakom min rygg, naturligtvis) tuggade han sönder en golvlist. Plastpåsen, som han dragit fram ur ett skåp, och bollen verkar ha klarat sig. Jag märkte såklart vad han sysslade med redan under mötena, men täcktes inte avbryta för att reda upp röran.

Men men, en orsak till att det är mycket jobb nu är att vi håller en sista sommarsemestervecka nästa vecka! Vi ska åka upp till Lappland med störstingen, minstingen och hunden, vandra i ruskan, kanske cykla eller forsränna, äta gott och koppla av. Jag ser så fram emot det! Vi kör upp, men tar nattåget ner med bilen på tåget.

På söndagen gick för övrigt den första taxpromenaden i vår stad av stapeln, initierad av maken. Sju-åtta taxar med tillhörande människor deltog, och det var så roligt. Konstigt nog var det alldeles knäpptyst när vi samlades på en gård. Taxarna, som annars minsann har lätt till skall, bekantade sig med varandra under total tystnad (men många svansvift).

  

Att hålla reda på alla koppel under promenaden var litet utmanande. Vår tax hade bara ögon för sin gamla, bekanta flickvän Milli, medan den nya kompisen Felix var intresserad av båda två - så den här trion gick tätt tillsammans under hela promenaden.

På tre man hand

 

Iväg for hon igår, för sitt skolårslånga äventyr på Irland. Flygfältet var ödsligt, med stängda butiker och restauranger, glest mellan människorna och masker på alla. Incheckningen och säkerhetskontrollen gick på ett ögonblick, och så var hon på väg. Och jag slets - och slits - mellan ledsenheten för att vi kommer att sakna henne och glädjen för att hon, trots de speciella omständigheterna, kom iväg på äventyret hon ville. 

Nu får vi ordna oss en vardag på tremanhand här hemma - och det ska nog bli bra. Vi hade förberett minstingen på att det blir större hundansvar för henne, men så blev jag ju hemma på distansarbete igen, så ännu sker det inte. Då man sitter vid datorn hela dagen är det ju bara skönt att ta en promenad med hunden mellan varven.

Förutom att sextonåringen åkte iväg, och den lilla dramatikpiken med allt som skulle fixas i sista stund (planet hon skulle åka med blev inställt, så hon fick på kort varsel åka fem dagar tidigare än planerat), är vardagen mycket vardaglig just nu. Jobb, kaffedrickande, matlagning, undanplockning, tvätt, hundpromenader, läsning, tv-tittande, någon träff med kompisar, någon utfärd. Vackert så.