Här igen

 

Hallå hallå, det har varit några hektiska veckor på jobbfronten. Allra mest har det handlat om lucia, och det allra mesta har varit roligt - och ibland riktigt magiska stunder, som här när vi kom ut på Domkyrkans trappa med tärnorna för att öva skridandet ner för trapporna och det råkade vara solnedgång. 

Men visst har vi hunnit med litet annat än jobb också. Luciabarnet har fyllt nitton, och firades med födelsedagsbrunch. Kvällen innan hade vi allihopa haft eller varit på fest (några olika), men vad är nu bättre än en brunch efter det.

Mycket har det snöat och mycket har vi skottat, men däremellan har det varit några andlöst vackra dagar. En av dem jobbade jag hemifrån, så jag kunde gå ut med hundarna när det var ljust. Vardagslycka, minsann.

På fredagen hände ännu en större grej på jobbet, men sedan tog brådskan slut. Under helgen hade jag samma känsla som när semestern just börjat, man har väntat på det så men är ändå helt avig - glad och irriterad samtidigt, liksom. Lättad och trött men ändå oförmögen att varva ner. 

Men nu har jag jobbat två dagar till i maklig takt och nu börjar det ta sig. Humöret är gott igen, och imorgon är jag ledig och ska fixa julgrejor. Sedan en jobbdag till och sedan jul! 

Födelsedagspresent

 

Igår åt vi födelsedagsmiddag med familjen. De hade lagat så fint, och gott, med blinier och chokladsufflé.

Jag hade önskat mig hemgjord mysli till födelsedagspresent, och det hade de minsann fixat! Alla familjemedlemmar hade gjort var sin sort, smaksatt dem på olika sätt, döpt dem och paketerat dem i fina burkar med guldtext. Så fin present, gjord med omtanke.

I morse började jag med att prova Nödmyslin (namnet härstammar från när minsta dottern blandade mellan nötchoklad och nödchoklad), som hade bovete som bas och olika slags nötter. Den var såklart jättegod.

Innan vi började med festligheterna var maken och jag en sväng till konstmuseet EMMA, som bland annat ställde ut konst av glas och keramik. Glaskonst är så fint! Och jättedamen här dessutom rätt imponerande.

Så fick jag ännu gå alldeles ensam i butiker och titta i några timmar, medan resten förberedde maten. Härligt söndagsprogram, från början till slut.

Födelsedagsvecka

 

Jag hade födelsedag i veckan. Att fylla år i slutet av november är ganska bra, för det är så mörkt och dystert och händer så litet att man verkligen mår bra av något uppiggande. Och jag måste säga att familjen - och i synnerhet maken - nästan har överträffat sig själva detta år. 

Vi ska egentligen fira först på söndag, men sedan på riktiga dagen (på tisdag) tyckte maken att vi kanske ändå skulle gå ut och äta. Och sedan att han nog kanske ändå borde fråga de utflyttade barnen också. Alla nappade på ex tempore-inbjudan, och så åt vi alla middag på den lokala pizzerian. Hur trevligt som helst.

Igår var det dags för min present, men jag fick bara veta att jag skulle boka kvällen och inget mera. Inte ens när vi åkte iväg visste jag, och det började verka skummare och skummare ju längre ut i skogen vi kom. Men så var det en matlagningskurs med sydafrikanskt tema på Danskarby kök! Så trevligt, som en miniresa nästan, att laga mat med åtta andra och en kock som instruerade, och sedan äta middag tillsammans. Extra trevligt var att maken och jag fick tillreda musslor, som vi länge har tänkt att vi vill göra men inte riktigt kommit oss för att prova på. Nu kokade vi musslor i sås med kokosmjölk, lök, vitlök, ingefära och kryddor.

Förrätten. Förutom musslorna var det marinerade och grillade jätteräkor. Underbart gott.

Så åt vi tre rätter till, och var alldeles stinna i magen och mycket nöjda när vi rullade hemåt igen. Så trevlig kväll.

Och den "riktiga födelsedagsmiddagen" blir först på söndag - efter julglögg, 50-årskalas och studentfest hos kompisar. Inte illa.

Utfärd till Tammerfors

 

Igår åkte vi på utfärd till Tammerfors. En gammal studiekompis hade bjudit oss hem till dem, och redan bilfärden genom snölandskapet var ju uppiggande. Hos dem bjöds vi på indisk mat och trevligt prat, och efter lunchen fortsatte vi till Sara Hildén-museet. 

Där ställde de överraskande konstnärerna Brad Pitt och Nick Cave ut sina skulpturer, tillsammans med Thomas Houseagon, som väl är en mera erkänd konstnär. Det är ju alltid roligt att titta på konst och få nya intryck, också om man inte förstår den helt. Till min överraskning var det faktiskt Brad Pitts verk jag tyckte mest om - och byggnaden, som vanligt.

Så körde vi hem igen i mörkret, nöjda och belåtna. Också för övrigt var det ett socialt och trevligt veckoslut, med middag hos ett par andra kompisar på fredag och långpromenad, litet shoppande och hemmamiddag på lördag.  

Gården

 

Dräneringsprojektet börjar (äntligen) vara klart för hela bolagets del, och på onsdag kunde grävfirman börja med extraprojektet som vi bett dem om: att gräva upp vår bakgård. Det har varit helt omöjligt att gräva för hand där, bara stubbar och rötter och stenar, och nu såg vi möjligheten att få en grävskopa att göra grovjobbet. Det var en sluttning ovanför terrassen, och vi planerade att de skulle gräva bort alla stubbar och stenar som lossnade och sedan göra jämna terrasser längs berget.

Men till allas överraskning kom berget inte emot - de kom ända ner till samma nivå som terrassen. Helt förfärlig terräng, stenbumlingar på halva kubikmeter och för övrigt bara rötter. Inte att undra på att vi inte riktigt hade fått någon trädgård till stånd med handkraft.

Och idag ser det ut såhär! Så fint, jag är så glad. Nu får vi börja så gräs och kanske barrbuskar och kanske blomlökar - få se vad det blir nästa år.

Kökssysslor

 

Igår skulle jag göra middag. Det var rätt enkelt, för det hade blivit över köttbullar i tomatsås från söndagsmiddagen och potatismos från fredagsmiddagen, så det var egentligen bara att värma. Men istället för att använda mikron kom jag plötsligt på att använda våra små grytor. Köttbullarna i botten, potatismos på, och in med grytorna i ugnen. Och det var ju helt otroligt hur mycket festligare det blev, så här en vanlig måndag i november.

På kvällen bakade jag ännu ett par bröd. Det är nog det enklaste, godaste och trevligaste sättet att spara pengar, skulle jag tro. Dessutom är det ju roligt att baka, och doften av nybakt bröd kan nog få den tröttaste och suraste att må bättre.

För övrigt fixade jag litet på balkongen på söndagen. Vår gård är bara en grusplan för tillfället (dräneringsprojektet börjar äntligen vara klart). Det finns inte en enda buske att sätta ljus i, så jag tror vi får nöja oss med barr"träd" och ljus på balkongen i år.

För övrigt II ska jag gå på vattenjomppa ikväll. Det är en av mycket få motionsformer som jag faktiskt tycker att är ganska rolig, när man väl kommit ner i bassängen och slutat frysa. Och som bonus finns där ju en varm bastu efter passet.

Avkopplande

 

Hela veckan har vi jobbat från lande. Jag visste att jag måste åka till kontoret på onsdag, och vi tänkte att vi kanske åker till stan på tisdag kväll - men så ville vi verkligen inte det. Istället körde jag av och an på onsdag. Så avkopplande att vara här, fast vi har jobbat helt som vanligt. Härligt att gå ut med hundarna i den här miljön mellan mötena.

Minstingen har ju haft lov hela veckan. De första dagarna var hon litet förkyld och hängde med oss i stugan, men torsdag-fredag har hon tillbringar med mommo - roligt för båda, tror jag.

Ikväll firade vi veckoslutets inledning med fredagstacos och med att elda vedbastun vid stranden. Det var verkligen länge sedan senast. Bastun här är i världsklass, och utsikten är inte illa den heller. Simma vågade dock ingen av oss idag.

Efter bastun tittade vi på ett avsnitt av Husdrömmar Sicilien, med sällskapshundarna tätt, tätt intill. De verkar vara lika avslappnade och nöjda som vi. Imorgon ska vi åka och hämta båten, som har varit på service. Kanske gå ett varv i skogen och kolla efter trattkantareller också. Blir bra!

Höstlov på lande

 

Hälsningar från lande, där två nytrimmade taxar kopplar av i sofforna. Maken, jag och största systern jobbar på distans, minstingen har höstlov hela veckan. Vi kom hit igår kväll, gick ett snabbt varv i skogen (trattkantarellerna börjar tydligen äntligen dyka upp), åt middag och lade oss - och vaknade strax igen av ett otroligt och oväntat åskväder. Det var tydligen en överraskning för alla, också för meteorologiska institutet, att stormen blev så här häftig. Ganska spännande med vrålande vind, blixtar och åskknallar i den här kolmörka höstomgivningen. Men såvitt vi såg på morgonpromenaden har huset och alla träd i omgivningen klarat sig bra.

De senaste veckorna har varit högst vanliga i veckan med jobb och hobbyer, men högst ovanliga på helgerna (i ljuset av de två senaste årens vanor) med två middagsevenemang per helg. Så trevligt att träffa människor på riktigt igen! Den senaste helgen hade vi räkfrossa med ett par vänner på fredag kväll, och firade sedan min svärfars 89-årsdag med makens syskon med respektive på lördag. Ja, och så kom mommo och åt middag med oss här på lande på söndag. Trivsamt. 

Sista dagen i Åre

 

Sista hela dagen i Åre tog vi bussen ner till byn, gick på marknaden en stund, åt lunch på Max och drack sedan kaffe med bakelser på Åre bageri. Rätt stinna i magen promenerade vi sedan hem till Björnen via Fjällgården och Totthummelns topp. 

Än en dag kom vi "hem" lagom till middagslagning och bastu, och firade lördagen med nittiotalsklassikern Hot shot. 

På söndag morgon var det dags att packa ihop och köra mot Stockholm igen. Två ungdomar tog tåget, så vi rymdes i bilen, och det fungerade hur bra som helst. På natten åkte vi båten över till Åbo, och var hemma igen på måndag morgon.

Helt fantastiskt bra resa, och rätt förmånlig dessutom - boendet var billigt såhär i lågsäsong, båtbiljetterna var inte heller dyra, bensinen är nu vad den är (men vår bil är rätt snål) och vi lagade det mesta av maten själva. Ändå är det riktig semester - man kopplar bort jobbet, och fast Sverige på många sätt är bekant och likt Finland är det ändå roligt att handla i svenska matbutiker och titta på svenska tv-program på kvällarna. 

Det var så trevligt, och jag tror inte det blir vår sista ruskavandringsresa.

Åreskutan

Maken kom (fungerade bra att hämta honom på Östersunds flygfält vid 22 på kvällen, jag såg bara en hare på vägen och det var inte ens nära att det blev överkörd), och då de lovade rätt bra väder på fredag beslöt vi oss för att ta kabinbanan upp på Åreskutan den dagen. Och vilken dag det blev!

Vi började med att traska upp till toppen (tog kanske 30 min från linbanestationen), och åt våra lunchsmörgåsar med utsikt. Efter kaffe och våfflor på caféet på toppen började vi sedan ta oss neråt igen.

Jag visste faktiskt inte att det fanns fjäll som såg ut så här i Norden. Kändes nästan som då vi var i de italienska Alperna. Stenigt, kargt och omgivet av många andra, höga fjäll.

Små fjällsjöar eller stora vattenpölar, vem vet?

Man såg hur långt som helst,

utom när man råkade hamna in i en molntuss.

Så vackert så man tappade andan ibland.

Men långt att gå! Vi frågade vid kabinbanan hur länge det tar att gå ner, och guiden sade glatt "minst en timme", så vi räknade med två och tänkte att det var rätt lagom. Men det tog nog betydligt längre än så, och tårna blev mörbultade av den ständiga nerförsbacken. Vi pausade på en restaurangterrass halvvägs, och om vi skulle ha vetat hur långt det var kvar hade man kanske tagit liften ner därifrån. Men nu traskade vi på.

Och vädret och vyerna var det ju verkligen inget fel på.

Sent på eftermiddagen kom vi ner till Åre centrum, och där hade höstmarknaden börjat. Vilken enorm kontrast mot den folktomma by vi hade upplevt tidigare i veckan - nu var det trängsel mellan torgstånden, bilköer på vägarna och fart och fläkt i hela byn. Vi gick omkring en liten stund, åt litet mellanmål och drack en öl, men åkte sedan "hem" till lägenheten för middag och bastubad. Skönt så, också. 

Blanktjärnsrundan

 

Det ostadiga vädret fortsätter, men vi låter det inte störa, och hittills har vi faktiskt inte blivit blöta alls. Igår gick vi Blanktjärnsrundan, och den klassikern var verkligen också värd sina timmar. Rutten är så populär att naturen blivit sliten, och sedan tre år finns restriktioner om att man bara får gå på stigen. Det är naturligtvis ok, stigen är bra och vi vill ju alla att naturen ska få återhämta sig.

Vattnet i Blanktjärnarna är otroligt, starkt turkost av kalk.

Den ena rastplatsen på rutten låg alldeles vid sjön, efter 6 km promenad, så där stannade vi och tillredde lunch. Korv med korvbröd, ketchup och rostad lök - extra gott utomhus.

Promenaden vidare gick uppe på en grusås. Så intressant - tjärnen till höger var turkos, tjärnen till vänster var vanlig. På högra sidan växte barrträd, på vänstra sidan björkar.

Det var ganska långa "transportsträckor" på den här rutten, när man gick i skogen utan desto mer att se på (man blir litet bortskämd här i ruska-Åre). Men det var lätt att gå hela tiden, inga större höjdskillnader. Och många av sträckorna var ju också oändligt vackra.

På Blanktjärnsrundan såg vi litet fler människor än tidigare, men de uppgick ändå till max ett tiotal. Ingen trängsel direkt. 

Bra med skyltar, så man vet var man är.

När vi hade gått hela rundan gick vi ännu en liten omväg till den allra första rastplatsen, Nipan, för att vila våra trötta ben och njuta av utsikten en gång till. Där blev vi sittande en bra stund, som ni förstår.

Sex timmar tog promenaden. Sedan kan man ganska nöjd och belåten tillreda och äta middag, gå i bastu och titta på inledningsavsnittet av Bonde söker fru.

Idag får vi se vad vi ska hitta på. Tjugotvååringen har ett möte mitt på dagen, och trettonåringen borde kanske också börja titta på sina läxor litet. Kanske vi tre andra får ta en tur på egen hand. Och i kväll ska jag hämta maken vid flygfältet, så sedan är hela familjen här!

Totthummeln

 

Igår var det dimmigt och regnigt när vi vaknade på morgonen (de har lovat ostadigt väder hela veckan, det är väl risken man tar när man åker i slutet av september). Vi bestämde oss för att gå en kortare tur, Totthummeln runt, och sedan se oss omkring i byn och butiker på eftermiddagen. När vi började gå hade det redan slutat regna, och vi klarade oss utan att bli våta. På östra sidan hade man utsikt över Björnen, och vi såg "vårt" hus!

Toppen var insvept i molnet. Man anande att det skulle vara väldigt vackert om man såg färgerna ordentligt, men nog var det ju litet spännande så här också. Vi stod på toppen och tittade ner, ibland såg man bara mjölkvitt och ibland blåste det upp en reva i molnet så man såg byn.

Utsikten från Nalleklippan på väg ner igen var väldigt fin.

Den här gången hade vi inte med oss lunch, utan gick på Max och åt hamburgare efter promenaden. Väldigt gott, så hungriga som vi var. Efter det tittade vi litet i butiker och fikade på Åre bageri.

Sent på eftermiddagen åkte vi ännu till Ristafallet, som har en viktig roll i Ronja Rövardotter-filmen. Det var mycket mer imponerande än jag hade förväntat mig, i synnerhet som det är höst och vattenmängden förmodligen är förhållandevis liten. Roligt att se.

Fint litet längre ner längs forsen, också.

På kvällen började det regna igen, men då var vi redan inne i vår mysiga lägenhet, åt pumpapasta som äldstingen tillredde till middag och tittade på en film. Mysigt.

Renfjället

 

Igår promenerade vi upp på Renfjället. Först åkte man med bil i en kvart, sedan promenerade man en liten bit förbi hus och på en grusväg, men ganska snart var man helt ute i naturen. Så vackert!

På toppen var utsikten fin åt alla håll, men där var det mycket blåsigt (nästan så man tappade balansen) och kallt, så vi vände snart neråt igen. Och utsikten när man vandrade neråt var ju också fantastisk.

Vi stannade vid vindskyddet för att grilla våra lunchsmörgåsar, och noterade nu en stor skillnad mellan vandringslederna i Finland och Sverige: I Finland finns det oftast färdighuggen ved vid rastplatserna, och i allmänhet också en yxa och stora mängder klabbar i ett skjul bredvid. Här tycks ved vara hårdvaluta. Det var det enda som inte ingick i hyran av lägenheten (fast här finns en öppen spis) och finns inte vid vindskydden. Tydligen ska man ta med sig ved i ryggsäcken? Efter visst besvär hittade vi sedan någon grå klabb och pinnar, så vi kunde göra upp en liten eld och göra lunch. Men nu vet vi till nästa gång.

Fina, långa spångar på nervägen. Och på hela tiden uppe på fjället - fyra timmar - såg vi inte en enda människa, inte ens på håll. Men vi tror vi såg en ren. Så fin första dag!

God morgon från Åre!

Förra veckan var ganska mycket jobb och ganska litet övrigt, roligare program - men det är ok det också, i synnerhet som orsaken var att jag nu håller en semestervecka. Ruskavandrandet i Ruka för två år sedan gav mersmak, och vi hade tänkt oss samma koncept i år. Men så visade det sig att det är ganska svårt att komma till Ruka med allmänna transportmedel, och eftersom vi är för många för en personbil var det något av en nackdel. Plötsligt kom jag på alternativet svenska fjällen, och att åka tåg-båt-tåg till Åre visade sig vara både möjligt och ganska förmånligt - och boendet i Åre var synnerligen förmånligt så här i mellansäsong. Åre blev det alltså!

Alla fyra barn och jag startade med båten från Åbo på lördag kväll (maken kunde inte ta hela veckan ledig, så han kommer efter med flyg på torsdag). Sex på morgonen körde vi av båten i Kapellskär och började köra genom Sverige. Det var oväntat trevligt och lätt, längs den vackra inlandsrutten. Ett par timmar innan vi var framme i Åre kom plötsligt en stor uggla flygande och landade på en plogpinne vid vägen. När vi stannade vid den blev den skrämd och flög iväg igen, men roligt var det ju att se den så nära. 

 

Vid fyratiden var vi framme i vid vår bostad i Åre - och den är så fin! Alldeles nybyggd, stor och fräsch och välutrustad. Utsikten är fantastisk, över sjön och fjällen. Den ligger ganska nära centrum fågelvägen, men bilvägen slingrar och det verkar inte gå att gena heller till fots, så i praktiken tar det 10 minuter att köra till Åre centrum. För oss gör det inget, vi tänkte ju vandra på dagen och på kvällen lagar vi gärna mat och går i bastu "hemma", men om man vill gå på bar på kvällarna är Björnen kanske inte det idealiska läget.  

Igår kväll handlade vi mat, lagade laxpasta till middag, gick i bastu och kollapsade i de härligt bekväma sängarna. Nu väntar vi på att också minstingen ska vakna, och så blir det vandring på Renfjället!

Söndagsprogram

 

Förutom handbollsmatchen (som var förvånansvärt rolig att följa med) gick vi på Eila Hiltunen-utställningen på Didrichsens konstmuseum på söndagen. De här stora solrosorna var en av mina favoriter på utställningen...

... och den här en annan. Jag kan ju inte påstå att jag är så speciellt insatt, inte ens på amatörintressenivå, men nog ger det alltid nya impulser att titta på konst, och det är ju roligt.

Sedan åt vi söndagsmiddag med tre av fyra döttrar.

Och visst fick vi sängen klar också! Ganska snabbt, och utan några som helst nervösa sammanbrott.

Den nya sängen innebär tre allvarliga bakslag för hundarna:

1. Den är lägre, så de ryms inte längre under den (favoritgömma för äldre hunden).
2. Den är högre, så de kan inte längre hoppa upp i den (det har de aldrig fått, men trots det gjort ibland när vi inte är hemma).
3. Den är längre, så mattan som yngre hunden brukade sova på ryms inte längre in.

Punkt 1 och 2 medför kanske bara förbättringar, men vi måste nog skaffa en ny matta som de kan sova på.