En tomte kom redan

Maken har köpt en julklapp till sig själv. Han är mycket belåten.

Småstadens lov

Att bo in en småstad har som bekant både för- och nackdelar. Mest för, tycker jag. Och i dag blev jag igen påmind om varför jag tycker det. Vi är på nästsista dagen av vår tvåveckorsperiod med program precis varje kväll. Idag var det två julfester, en i hög- och en i lågstadiet, varsin för maken och mig.

Fyraåringen har för länge sedan tröttnat på extraprogrammet, och därför kom det som en skänk från ovan när hennes bästa kompis pappa ringde och frågade om hon ville komma och leka i kväll. Frid och fröjd, maken förde henne dit och jag skulle hämta henne efter "min" julfest (som för övrigt var riktigt bra med mycket vacker sång och skådespel).

När jag kom hem till fyraåringens kompis öppnade ingen, och jag insåg snart att de var i bastun. Ingen hörde när jag bankade på dörren, så det var bara att sätta sig i trappan och vänta. Rätt vilsamt. När de så småningom dök upp, pappan och tre småbarn (mamman var på andra ärenden), hade han lovat dem saft och yoghurt, så det var ju inte ett alternativ att ta hem fyraåringen direkt. Vill du ha en öl, sa han, och jo tack, sa jag. Så satt vi en liten stund och pausade. Jag tvättade förresten också er dotters hår, sa pappan när vi gick hem.

Juligt veckoslut

Oj vad bra veckoslutet har varit! Perfekt mix av vila och effektivitet. Efter Luciafirandet sov vi nio timmar, sedan uppvaktade vi den nyblivna tioåringen med paket och sång. På förmiddagen gav jag mig ut på en synnerligen effektiv och framgångsrik julklappsinköpsrunda (för en gångs skull!), så åt vi födelsedagsbarnets önskemiddag (lammfilé), sedan kom ett par av hennes gudföräldrar på besök och till sist åkte vi på glöggfest. Nästa natt sov vi igen tio timmar (viken sällsynt och mycket välkommen lyx med två långa nätter i sträck) och i dag har vi varit ute, tvättat 100 maskiner tvätt och byggt en pepparkaksby. Nu känner jag mig nästan i kapp :)

Lucia

Åh, de tre envisa männen! sa fyraåringen när hon såg de här.

Vi var på Luciakröningen i vår lilla stad. Verkligen fin och trevlig tillställning med vacker sång. Kyrkan var fullproppad och det var ju väldigt bekvämt att kunna promenera dit efter middagen, i stället för att köra in till stan och sedan stå utomhus och frysa. Dessutom såg man en massa bekanta (och sin egen dotter som tärna + en dotter till i kören). Tror minsann det här blir vår nya Luciatradition.

Som kuriosa kan nämnas att jag har sett tre Luciatåg i dag - ett på morgonens julfest på dagis, ett på jobbet och så det här. Det är väl att fira Lucia ordentligt. I morgon ska vi fira vår egen Lucia - hon som på riktigt fyller tio år i dag men som vi kom överens om att fira först i morgon, då vi kan koncentrera oss på henne.

Julstök..

...eller egentligen bara stök, för julen har vi inte ännu hunnit börja med. Det är hysteriskt mycket på jobbet och fullt med program på fritiden. Men som man bäddar får man ligga, antar jag - med årets intensivaste period på gång på jobbet, fyra barn med alla julfester det innebär och vissa egna fritidssysselsättningar är det väl inte att undra på att tillvaron är litet hektisk. Men det blir nog bra. Det är bara åtta arbetsdagar kvar till jullovet. Och jag fattade precis ett radikalt beslut: Vi skickar inga julkort i år.  Undrar om himlen ramlar ner?

Svar på tal

- Oj, nu borde ni nog städa snart, sa fyraåringen och tittade på sin klädhög.
- Nå nej, hör du, sin rock får man nog hänga upp själv, sa jag.
- Nä, inte i den här åldern, sa hon.

Födelsedagsfirande

I dag firade vi min födelsedag, litet i efterskott. Och vad bra det blev! Först sov hela familjen i tio timmar (oerhört), och niotiden uppvaktade de mig med sång, paket och lyxmorgonmål. Sedan tog vi det  rätt lugnt innan alla utom jag åkte i väg på ärenden och lämnade mig ensam hemma i tre timmar (ännu ovanligare än tiotimmarsnätter). Jag promenerade med hunden i det kalla och soliga vädret, låg på soffan och läste och drack kaffe - allt under fullständig, lyxig tystnad.

På kvällen åkte vi till La Cantina i Munksnäs och åt middag. Det var en ny bekantskap och man kan nog kalla det kärlek vid första ögonkastet - maten var toppen. Både chevresalladen och lammgrytan som jag åt var tiopoängare. Och till och med den vilda fyraåringen betedde sig så man fick äta upp i lugn och ro.

Sedan hann vi ännu julpynta litet (på bilden syns Luciatåget som kanske ter en aning skrämmande - i alla händelser är det inte riktigt klart vilken av figurerna som är Lucia), och nu avslutar vi kvällen med en ritad film. Mycket avkopplande dag.

Glädjen med stora barn

Oj, jag glömde berätta om fredagens lyx: Vi hade ju dagis föräldrafest med galatema, och gala är kanske inte det första man tänker på när man kommer hem från jobbet, rätt  utmattad efter arbetsveckan. Men så hade femtonåringen två kompisar på besök (och trettonåringen en). Och jag fick en strålande idé och frågade om de kunde fixa till mig (är själv usel på smink och lagar mycket sällan någon frisyr). Okej, sa de. Så jag klädde på mig klänningen och satte mig på en stol. Och de fixade hår och smink, och maken hämtade ett glas vin. Perfekt sätt att byta stämningsläge på fredag kväll, måste jag säga. Och det blev jättesnyggt! Jag måste be dem hjälpa mig igen nästa gång vi ska på någon större fest.

Vardag

Vet ni vad - det händer inte mycket i november. Eller det händer hela tiden, men inget riktigt speciellt som man känner att skulle vara värt ett blogginlägg. Man jobbar, hämtar på dagis, lagar middag, plockar undan efter den dagliga råddexplosionen hemma, tvättar, handlar mat, pratar med familjen, lägger minstingen, läser en halv timme, sover. Ibland kanske man tar en promenad med en väninna eller handlar en hyacint eller äter en chokobit i smyg på kvällen, men det är liksom så spännande det blir den här tiden på året. 

Men - det är inget fel på vardag. Och kanske lika så bra att man tar det lugnt några veckor inför december, som tenderar att ha ganska många programpunkter om man är en fyrabarnsfamilj. 

November

Nå huhhu. Det bara regnar och regnar. Är mörkt när jag åker till jobbet på morgonen och mörkt när jag kommer hem igen. Inga löv kvar, ingen snö, inte ens julljusen har riktigt kommit upp. Fifty shades of gray, minsann (fast jag har en vag aning om att det inte är novembermörkret som avhandlas i den boken).

Menmen. Väl framme på min plats på jobbet är det ju ljust och varmt, och det finns kaffe. I morgon är det föräldrafest på dagis med gala-tema, vilket väl torde lysa upp tillvaron, och på veckoslutet kan man igen koncentrera sig på att äta gott och titta på filmer i soffan under en filt. Kanske till och med baka de första pepparkakorna och sätta upp julljusen i buskarna?

Vardagslyx

Jag har redan en längre tid noterat att min dyna är synnerligen knölig, och i dag när jag faktiskt hade en ledig kväll informerade jag maken (som däremot hade ett möte och en öl-träff i kväll) om mina planer att åka till Det Stora Möbelvaruhuset med de två minsta döttrarna och handla mig en ny dyna. Maken kom med ett alldeles oerhört förslag:
- Skulle vi inte kunna ha en extra dyna i vår säng?
Efter en sekunds betänketid kom jag på en ännu oerhördare tanke: vi kunde ju ha var sin extra dyna! Tänk vad lyxigt när man vill läsa i sängen! Eller när någon (nämner inga namn) snarkar och man vill lägga en extra dyna på örat som är uppåt! Eller när någon tredje person (nämner fortfarande inga namn) kommer tassande på natten och gör anspråk på ens utrymme, täcke och dyna!

Sagt och gjort. Nu har vi fyra dynor i vår säng. Fast nu får jag tydligen börja köpa dubbla uppsättningar dynvar - omaka sängkläder ger inte riktigt den rätta lyxiga hotellrumskänslan.

Dessutom inhandlades några ljus. Allt som kan lysa upp novembermörkret är varmt välkommet.

Farsdagsfirande

Far i huset firades med specialmorgonmål (amerikanska blåbärspannkakor förutom de "vanliga" morgonmålsbeståndsdelarna), kort och små gåvor, och sedan begav vi oss ut med hela familjen och jobbade ett par timmar på gården i höstrusket. Sedan åt vi igen (fajitas) tills vi nästan sprängdes, och efter måltiden kände alla ett akut behov av att ligga i soffan och se en film. Problemet är bara att vi endast har två soffor på sex personer (och en hund). Men det löstes elegant med en uppblåsbar madrass mellan sofforna:

Dagens pyssel

Först pysslande fyraåringen pengar. Bra att kunna, tyckte maken.

Sedan pysslade hon en snögubbe - som stöder Movember, kommenterade femtonåringen.

Veckoslutet välkomnas varmt

Hui, en sådan vecka det har varit - igen. Mycket jobb och program så gott som varje kväll. Och jag tycker att den stressigaste jobbperioden inte borde ha börjat ännu?

Menmen, aldrig är väl veckoslutet så välkommet som efter en sådan vecka. Dessutom känns det planerade programmet utsökt välkomponerat - ingenting i kväll (vilket som vanligt innebär middag, vin, efterrätt och film i soffan), i morgon middag hos goda vänner och dagen för övrigt fri, på söndag inget inplanerat utom lösa farsdagsfirarplaner. Mycket, mycket tid för att bara ligga och slöa.

Den minsta konstnären

Ovanstående djur har fyraåringen gjort med litet hjälp av en storasyster. Vi var mycket imponerade. Och något förvånade när konstnären upplyste oss om att det är en katt.

Läcker middag

- Åååh, bränd firre!, utbrast fyraåringen förtjust. Och åt sedan två stora portioner.

Höst minsann

Hujedamej vilket höstväder det är där ute (grått och regnigt och ruggigt) och hujedamej vad det är skönt att det är fredag i dag. Jobba litet till, och sedan tänker jag mig middag med vin och efterrätt, levande ljus, ligga på soffan under en filt (och en hund och ett barn kanske) och titta på film, kanske sticka sockor (???). Hoppas att framför allt fyraåringen känner lika (och inte har tänkt sig en middag där alla springer runt och ropar högt, sedan ett besök i simhallen och en cykeltur runt kvarteret, följt av gemensamt bygge med klossar innan man avslutar med ett skrikutbrott för att man är övertrött och uppvarvad) - resten av familjen tror jag nästan jag har med mig.

Hej hå, hej hå

Åååh vad tiden går snabbt! Och vad mycket program!

På veckoslutet var vi "bara" hemma (dvs ingen landefärd), och det var faktiskt skönt. På fredag hade vi fredagsmys med pizza och film, på lördag lördagsmys med ostfondue och film, på söndag maffig megamiddag för fafa (födelsedagspresent). På söndagen åt vi oavbrutet i tre timmar - skumpa, löksoppa, filé och potatisgratäng, ost, fruktsallad, kaffe och kaka - väldigt gott och trevlig stämning. Som ni märker koncentrerar vi oss allt mer på maten ju mer höstmörkret sänker sig (eller nåja, det var kanske inte riktigt sant. Nu äter vi minsann mycket och gärna på sommaren också). Men vi hann också bland annat med bokmässa med hela familjen (både roligt och utmattande), några barnkompisar på besök, byta till vinterdäck och tvätta uppskattningsvis sex maskiner tvätt.

Och så har man jobbat. Och varit på förberedande budgetmöte på måndag kväll. Och på ett finlandssvenskt seminarium om kriskommunikation i går på eftermiddagen och kvällen. Jag är väldigt glad att jag gick på seminariet. Jag har aldrig hört (märkt?) att det skulle ha ordnats motsvarande sammankomster förut, och förutom faktabiten så gav det mycket att träffa andra som arbetar med ungefär samma jobb som jag - dessutom som svenskspråkiga i en rätt finsk omgivning.

Och i kväll ska jag vara bara hemma.

Hunden, livsnjutaren

 Första ögonkastet: Oj, vek jag verkligen ihop pläden så där slarvigt?

Andra ögonkastet: Nej, det gjorde jag nog inte. Det är hunden som har bäddat åt sig.

Etäpäivä!

I dag njuter jag av ännu ett av vardagens glädjeämnen: att jobba hemifrån. Jag jobbar verkligen på riktigt, men att få göra det ensam i ett tyst hus, klädd i jeans och tjocka sockor, och samtidigt kunna ha tvätt- och diskmaskinen på är ett sant nöje (åtminstone efter morgonens frustration, när jag märkte att jag hade glömt datorns sladd på jobbet. Och batteriet håller inte många timmar. Men lyckligtvis råkade de ha en lämplig sladd på makens jobb, som ligger närmast, som jag fick låna). 

Julklappsönskemål

Gårdagens konsert medförde flera nya insikter för fyraåringen. Nu har hon redan tre saker på sin julklappslista:
1. Ett eget Nominations-armband
2. En mjukishäst som går med batterier och har koppel (???)
3. En ukulele

Nästan rätt

 I går var vi på en välgörenhetskonsert, som började med att Elisabeth Rehn talade om FN, krisen i Syrien, vikten av skolgång med mera. Mitt i sa hon: ...kan ge en slant åt...varpå fyraåringen viskade: Mamma, kan du ge en svamp åt mig?

Duktig

Jösses så jag är effektiv i dag! Sak efter sak sträckas över på min to-do-lista (post-it-lapp på datorn, mycket gammaldags jag vet, men jag har ännu inte sett något som skulle fungera bättre för saker som bara ska göras, men inte nödvändigtvis just någon viss dag eller en viss tid på dagen. I så fall använder jag faktiskt den elektroniska kalendern.).

Den motiverande faktorn bakom är att jag tänkte försöka gå tidigare i dag. För att få handla mat helt ensam innan jag hämtar på dagis. Det är tur att man har enkla njutningar ibland. 

Jobbande mamma

Jag undrar om jag inte satt bredvid en småbarnsmamma på ett större jobbmöte i går. Det bjöds nämligen på lunch, och när jag ställde ner glaset bredvid min tallrik efter att ha tagit en klunk flyttade hon det snabbt och effektivt, utan en kommentar och utan att ta blicken från datorn, ovanför min tallrik. Så att jag inte skulle spilla.

Bara bra

I går när jag gick och lade mig, och det bara snurrade i huvudet efter en intensiv dag...

- som började med tidig väckning och full fart hela dagen på jobbet
- fortsatte med att jag kom hem direkt till middagen som femtonåringen vänligen tillrett, med familjen minus fyraåringen (som var på kalas) men plus två extra tonåringar, med livlig diskussion som spände över bland annat teologiska frågor och vilken maträtt och ung man skulle ta med sig till en öde ö
- fortsatte med att jag skyndade till ett nämndmöte
- och kom hem efter åtta, och innan jag hann komma till dörren flög den upp och hunden och fyraåringen åkte ut som ett par kanonkulor. Hunden krumbuktade sig av glädje att se mig och fyraåringen kramade och ropade och visade vad hon hade fått på kalaset (klistermärken och en lakritsstång). Och maken hade handlat mat och städat med fyraåringen medan jag var borta. 
- och fortsatte med nattning av fyraåringen, som strax efter bokläsningen somnade med armen på min magen och ansiktet tätt tryckt mot min arm
- och avslutades med skratt, skoj och prat med de äldre barnen vid kvällsmålet

... så tänkte jag att jag är lycklig och nöjd med mitt liv, just precis här och nu.

London

Föga överraskande hade nioåringen och jag ett toppenveckoslut i London. Resans höjdpunkt - kanske - var besöket i Harry Potter Studios. Det var helt fantastiskt fint.

Jag tyckte att det gick smidigt att ta sig dit, men när jag nu funderar på det i efterskott så nåja - först bil till tågstationen nära min väninnas hus, sedan tåg till London Charing Cross, sedan metro till London Euston, sedan tåg till Watford Junction och sedan buss till Harry Potter Studios. Men allt gick faktiskt bra och vi kom inte fel en enda gång.

I studion fanns en hel del av Hogwart-rummen uppbyggda i naturlig storlek - här matsalen. Det enda som fattades är taket, som ju ändrar sig enligt tillställning. Och så fanns alla möjliga monster och figurer, kläder, peruker och massor massor av rekvisita. Det är otroligt imponerande, också för en vuxen. Man får en liten uppfattning om hur innovativa filmmakarna har varit, hur mycket jobb som har lagts ner och hur många människor som har varit involverade

På några ställen fick man prova själv - här övar nioåringen att använda en trollstav och på ett annat ställe fick hon flyga på kvast.

Och så smakade vi på Butterbeer - mycket icke-gott. Vansinnigt sött, som kolasås med litet bubblor.
 

1 Privet Drive, ingen var hemma.

Besöket på Harry Potter Studios tog en hel dag inklusive resor, men det är det nog värt om man är intresserad. Men man ska nog ha sett filmerna för att få allt ut av besöket. Mycket folk var där trots att vi var där en fredag - på veckosluten måste det vara fullsmockat.

Lördagen tillbringade vi i London centrum, gick i butiker, åt publunch och drack Hot chocolate. På kvällen sammanstrålade vi med min väninna och hennes barn, åt middag tillsammans och gick på musikalen Mathilda. Det var också en fullträff för nioåringarna, som tyckte den var den bästa musikalen de någonsin hade sett.

På söndagen shoppade vi, och nioåringen som ofta brukar ha svårt att hitta något som hon gillar kom minsann igång och ekiperade sig för en hel vinter. Och jag köpte jeans och jobbskjortor åt mig, och presenter åt systrarna, förstås.

Både nioåringen och jag är mycket nöjda med resan.

På väg

Vet ni vad? Nioåringen och jag sitter i ett flyg på väg mot London, där vi ska tillbringa ett förlängt veckoslut. Och jag tycker fortfarande att det är mycket konstigt att man får använda internet på planet.

Och vet ni vad II? I morgon ska vi till Harry Potter Studios. Och i tidningen som jag köpte på flygfältet utan att kolla destonärmare fanns det en artikel om ett besök på Harry Potter Studios. 

Medhjälpare

Ibland behöver man någon som kan bedöma ens text med färska ögon. Min konsult kom med helt nya synpunkter.

Sjukling

Natten till torsdagen fick fyraåringen hög feber, så jag stannade hemma med henne på torsdagen och fredagen. På fredagen var hon redan ganska återställd, och vi åkte till lande över veckoslutet. Vår landestuga är toppen på hösten - det är inte illa att sitta i stugköket med brasan sprakande i muminmamma-spisen eller ligga under sitt varma täcke på vinden medan stormen skräller i fönstren och regnet smattrar mot plåttaket.  På söndagen hade det stormat färdigt och solen sken - perfekt väder för att ta en sista båttur och ta upp båten.

I går var det jobb och dagis igen, men i natt kom fyraåringen till vår säng och var brännande het, igen. Så här sitter vi hemma, igen. I morgon är det makens tur, och så hoppas vi hon är frisk på riktigt sedan.

Orientering - the 9-årsway

Nioåringen beskrev sin jomppatimme:
- Alltså vi hade orientering. Först hittade vi inte kontrollen som vi skulle hitta, men vi hittade en annan. Sedan hade A tappat sin vante, och när H och E gick för att söka den tappade de bort sig. Sedan gick vi för att leta efter H och E, och då hittade vi den första kontrollen! Så sedan hade vi hittat två!

Vintern kommer, vintern kommer

I dag var det premiär för att skrapa bilrutorna på morgonen. Drygt två veckor tidigare än för tre år sedan, uppenbarligen.

För då var det så här

Veckoslutet

På fredagen var vi alla ganska trötta. Det var dock bara fyraåringen som somnade framför BUU-klubben efter fredagspizzan - vi andra höll ut så vi ännu orkade se på en film och äta godis i soffan.

På lördagen hade vi gäster. Vi lagade en gammal paradrätt, grönpepparfilé. På bilden syns den färska, vackra grönpepparn med historiens största ekologiska fotspår - inte nog med att den först har importerats från något land långtbortifrån, sedan körde vi ännu in till stan bara för att få tag på den. Men mycket gott blev det. Och en lång, högljudd och passionerad matbordsdiskussion (mest om mat), barnen var imponerade av att sex vuxna åstadkom så mycket ljud. Senare ramlade ytterligare sju tonåringar in och bidrog till partyt.

På söndagen gick jag en långpromenad med en väninna och sedan åkte hela familjen in till stan. Vi åt på en thairestaurang och shoppade sedan en stund. För mig blev det två par synnerligen välbehövda jobbskor och de två äldsta döttrarna hittade både det ena och det andra.  

Mycket välkomponerat veckoslutsprogram, jag säger då det.

Spännande kväll

Hoppsan, det har gått en vecka. Vi tillbringade veckoslutet på lande, och på måndag kväll var det fullmäktigemöte, och i går gick jag en kvällspromenad med en kompis. För övrigt har vi jobbat och gått i skola och handlat mat och ätit middagar och förhört på prov och plockat undan och varit till rådgivningen på fyraårskontroll... och det är väl ungefär det.

Men i kväll blir minsann kvällsunderhållningen av nytt slag. Nioåringen har fått biljetter till en ishockeymatch och vill absolut gå. Eftersom maken är på resa blir det jag som får ta mig till Hartwallarenan och gå på match med nioåringen och fyraåringen. Det blir nog intressant (och jag befarar att den vilda fyraåringen kräver att få börja spela ishockey efter kvällen).

Fyraårig pyroman

Minstingen skyr inga medel när det gäller att få upp en morgontrött pappa. Hon tänder lampan.
- Nej, tänd inte taklampan!, säger pappan.
- Okej, då tänder jag gardinen!

Köpenhamn

Oj oj vad det var fint i Köpenhamn! Det var ju full sommar, minst 20 grader, och strålade sol. Planet gick redan klockan sju på lördag morgon så vi var i Köpenhamns centrum halv nio på morgonen lokal tid. Vi lämnade väskan på hotellet och hyrde cyklar, vilket visade sig vara ett toppendrag. Köppenhamn är precis lagon stort för att utforskas med cykel, nätet av cykelvägar är heltäckande, staden är ganska platt och vädret var ju som sagt perfekt.

Först cyklade runt i Christiania och sedan till Bastionen Loven (alltså med danskt ö :) där vi åt en mycket läcker brunch.

Så fortsatte vi till de moderna saluhallarna (där man också gärna skulle ha ätit om man inte hade varit proppmätt). Sedan gick vi på Ströget ett tag, innan vi cyklade till Nyhavn, där vi satt och tittade på de vackra husen och folkmassorna och åt igen - smörgås med färska räkor och öl.

Så cyklade vi omkring vidare och vidare, åt middag på en vietnamesisk restaurang och kollapsade på rummet vid halvniotiden. Nio somnade åtminstone jag, med lamporna och tv:n på :) Att stiga upp klockan fem och cykla omkring en hel dag tar på.

Efter det utmärkta morgonmålet på hotellet (Scandic Webers, kan rekommenderas, bra läge, sköna sängar och som sagt läckert morgonmål) och en förmiddagspromenad tog vi tåget mot Humlebaek och muséet Louisiana.

Vilket ställe! Otroligt hus (att gå vilse i), massor av kostverk (vissa fina och vissa mera ...udda) och en fantastisk trädgård med mängder av skulpturer och andra konstverk. På bilden deltar vi i ett genom att skriva en önskan på en lapp som hängdes upp i ett träd.

Och en restaurang med en av de bästa utsikter man har sett. Vi åt buffetlunchen (som var mycket bra) - på danskt vis med öl, naturligtvis. Och sedan tog vi tåget till flygplatsen och åkte hem, nöjda och glada.  

Fredagsöverraskning

När jag kom hem på fredagen efter jobbet blev jag aningen förvånad - vi hade nämligen en extra hund hos oss. Den hade alldeles uppenbart rymt och var utan halsband och kopppel. Maken hade tagit fast den och in den till oss så den inte skulle bli överkörd, men vi hade ingen aning om vems hund det var. Maken cyklade omkring litet och försökte hitta någon som såg ut att leta efter en hund, och jag frågade hundägargrannarna om de kände igen den. Men inget napp. Vi anmälde fyndet på nätet och till centret för upphittade djur, och sedan kunde man inte göra annat än vänta. Hundarna var dock hur nöjda som helst, de kom bra överens. Och någon timme senare ringde det, och ytterligare en timme senare dök hundens ägare upp. Hon verkade inte så stressad, mera jaha jaha, var det här den var. Mest stressad var säkert jag - vårt plan skulle gå klockan sju nästa morgon och jag tänkte att det blir litet onödigt bökigt för tonåringarna att dessutom ta hand om en helt okänd, om än snäll, extra hund. Men slutet gott, allting gott.

Vuxenveckoslut

Tänk er, i morgon (tidigt!) åker maken och jag iväg för ett veckoslut i Köpenhamn, helt på tu man hand! Vet inte när det senast skulle ha skett?

Oj vad det ska bli spännande! Vad gör man om man får välja helt själv - om ingen liten typ blir uttråkad eller någon litet större typ har åsikter om vad man borde se eller göra eller köpa? Jag misstänker att vi största delen av tiden kommer att äta. 

Barnkalas

I går hade fyraåringen sitt första kompiskalas, tillsammans med sin bästa vän. Nio småflickor åt hotdog och kaka och kex, babblade och lekte och dansade. Förvånansvärt lugnt gick det, inga gräl eller skador eller omkringslängda saftglas eller nerkissade byxor. Mycket hög ljudnivå, dock, men så ska det ju vara.

Här kommer mina bästa tips efter cirka 12 år av arrangerande av småbarnskalas:

- Ha dem inte för sent på kvällen (då tjatas det hela dagen om när kalaset egentligen ska börja, och sedan är ungarna fullständigt uppskruvade och sockeryra efter kalaset ännu när de borde lägga sig). Nu hämtade vi alla från dagis efter fyra (kräver att man bjuder hela gänget, förstås) och kalaset tog slut klockan sex. Perfekt.

- Det är inte värt att anstränga sig allt för mycket med matlagandet. Risken är stor att de tycker sämre om det man har lagat med stor möda än om typ värmda knackorvar och kex. Däremot uppskattas ballonger och serpentiner och sån't.

- 1,5 h är lagom längd för små barn. Då hinner man öppna paket, äta, leka en stund och sedan ha fiskdamm (vilket var en så enormt spännande programpunkt i går att jag blev helt paff. Större barn blir ju sedan mera vana och kräver eventuellt mera avancerat program). Blir det längre blir sista halvtimmen lätt ett enda härjande.

- Var om möjligt minst två vuxna - om någon behöver ett plåster eller ett gräl behöver redas upp eller vad som helst är den enklare om ena kan göra det medan andra fortsätter med resten av barnen.

- Ge den eventuella påsen med godis och små prylar allra sist, precis innan kalaset tar slut. Annars tömmer de gärna ut allt, blandar ihop sina grejor, tappar bort sina påsar, äter upp någon annans godis eller gör någon annat kreativt som leder till bekymmer.

- För övrigt gäller det nog mest att ta det lugnt - det är inte så himla noga med detaljerna. Fyraåringar har sällan höga krav på hur det "borde" vara.

Det var det.

Konversation i bilen

- Vi har också ett sån't där snöras, sa fyraåringens kompis, appropå ingenting.
- Ööö... jaha?, sa jag.
- Eller snöskott, förtydligade hon.
- Aj, menar du stenskott?

Jomppa

I går började äntligen fyraåringens jomppa. Som hon har väntat! Efter sommarlover har hon förhoppningsfullt frågat om det är jomppa i morgon minst tre gånger i veckan, och så börjar den först i september.

I går, när det äntligen var dags, hämtade jag henne och hennes kompis från dagis och lagade mat åt dem. De åt på rekordtid, klädde om till jomppadräkt och sprang sedan runt i huset som ekorrar som druckit en kopp kaffe. Jag bestämde mig för att föra dem litet tidigare, så vi var på plats i jomppasalen redan 20 minuter innan jomppan började - och de sprang omkring precis hela tiden. Och sedan jomppade de glatt. Jag misstänker att fysiska hobbyn är det enda rätta för vår vilda minsting.

Konfirmationen

På söndagen konfirmerades alltså femtonåringen, vilket ledde till febril aktivitet hos oss hela veckoslutet. Konfirmanden själv var kanske duktigast, hon kokade soppa och bakade rågbröd och alla kakor. Maken skar upp italienska charkuterier och jag bakade baguetter. Och så städade och handlade och dukade vi allihopa.  Men skoj var det, och konfirmerad blev hon och festen var lyckad. Och fyraåringen betedde sig faktiskt exemplariskt hela dagen, till och med i den överfulla kyrkan. De andra också, men det hade jag nästan vågat räkna med :)