Sol och värme

Sista hela dagen på resan blev enormt varm (34 grader), och vi modifierade våra planer och körde i en dryg timme till Grado, som ligger vid Adriatiska havets kust. Vi hade ju litet anat att en och annan italienare också kunde vara på väg till stranden en varm söndag, men blev ändå aningen överraskade när det var bilkö för att komma in till den lilla staden och omöjligt att hitta en parkeringsplats nära stadskärnan. När vi redan var nära att ge upp kom vi dock fram till en jättelik parkeringsplats vid den allmänna stranden...

...och kunde byta om och ta en simtur i det salta, varma vattnet. Underbart.

Efter simturen promenerade vi ett par kilometer in till den gamla stadskärnan, där vi åt lunch och spanade in alla smala gränder (och höll på att förgås i värmen).

Så vackert!

Några dopp och ett inköp av en sommarklänning senare åkte vi tillbaka mot San Daniele och skinkfestivalen.

Inköpet av klänningen i en liten butik var för övrigt en intressant upplevelse för en finländare, som är van att i ensamhet och tystnad prova kläder, fundera i lugn och ro och sedan gå till kassan och betala för sina inköp. Här trängde sig den italienska expediten (en dam, något äldre än jag) med in i det minimala provrummet (och man var ju rätt svettig redan från början) och "hjälpte till" med att krångla mig in och ur klänningarna och dra upp blixtlås. Ogenerat kommenterade hon dessutom - "Good here" och nöp mig i magen, "But not here" och petade mig på bröstet. "You have big boobs", fortsatte hon sedan. "Yes, I know", sa jag. "No no, it's good! GOOD! Italian women - only plastic!" sa hon. Och döttrarna fnittrade utanför.  Jaja, en fin klänning fick jag med mig till slut.

I San Daniele pågick festen för fullt på söndag kväll. Gränderna var fullsmockade med människor och i varje hörn spelades det (olika) musik. Vi åt middag på en liten restaurang på en tvärgata och gick sedan några varv runt centrum, innan vi tog oss tillbaka till vårt Agriturismo.

Sista dagen körde vi i godan ro mot flygfältet i Venedig och tog kvällsplanet tillbaka till Helsingfors. Mycket bra resa.       

Hej från Nimis!

God morgon från vårt rum på tredje våningen i Agriturismo I Comelli! I går bytte vi ställe och körde i nästan tre timmar i ösregn längs slingriga bergsvägar. Efter att ha checkat in på vårt B&B åkte vi direkt vidare till San Daniele och skinkfestivalen.

San Daniele visade sig vara en mycket vacker stad, fylld av skinkproducenter och folk.och musik och marknadstält. Och vackert väder igen! Vi gick omkring och njöt av stämningen och maten, och deltog i en rundvandring på en liten skinkfabrik.

Mot kvällen åkte vi tillbaka till vårt familjeägda Agriturismo, som producerar vin och honung, och åt middag på deras restaurang. Den visade sig vara mycket bra, och fylldes helt av finklädd lokalbefolkning medan vi satt och åt på terrassen. Ägarfamiljen (moffa som tog emot, mommo i köket, dotter och söner som serverade och skötte hotelldelen) var trevliga och sällskapliga men talade som vanligt mycket krattig engelska. Men vi börjar ju nu bli rätt skickliga på tolkning, leenden, enstaka ord och viftningar, så vi lyckades till och med lista ut hur vi skulle gå för att hitta deras ladugård med kossor, ankor, en åsna och en häst.

Proppmätta efter en god middag gick vi en kvällspromenad längs vinåkrarna för att se på djuren...

...och fick njuta av solnedgången över bergen.

Tillbaka på rummen somnade vi gott till ljudet av de italienska sällskapen, som under prat och skratt och bestickklirr ännu fortsatte att äta på gården under oss.

Lagazuoi - helt otroligt!

Dagens vandring var kanske den mest upplevelserika och spännande hittills. Vi körde upp till Falzarego på 2100 meters höjd och tog sedan linbanan upp till Lagazuoi på 2700 meters höjd. Där såg vi oss omkring, och när det plötsligt började ösregna och hagla sprang vi in på toppstugan och drack kaffe och kakao. När vi hade styrkt oss - och regnet minskat - tog vi oss ner mot grottsystemet, som var första etappen på väg ner mot bilen igen.

Och vilket grottsystem det var! 1100 meters "promenad" inne i vindlande grottor, med telefonlampan som belysning, ofta uthuggna trappor, ofta en vajer som ledstång (lyckligtvis), ofta vatten rinnande längs samma stig som man gick och ibland så lågt så man slog huvudet om man inte var försiktig.  Skyltningen var italienskt obefintlig, men tack och lov mötte vi ibland andra vandrare så vi visste att vi var på rätt väg. Bilder inifrån grottan finns inte, där var ju alldeles mörkt så de blev inte bra.

När vi kom ut i det fria igen pausade vi och åt lunch.

Sedan följde ett parti som inte direkt lämpade sig för hönsmammor med barnen med. Men även minstingen tycks nu har blivit så stor att hon förstod vikten av att hålla i sig och gå försiktigt, så ner kom vi utan farosituationer.

Trötta i bakbenen (fast man lär ju få snygg rumpa av att gå neråt) kom vi ner till vår bil igen, ett par-tre timmar efter start.

Nu ösregnar det igen. Perfekt tajming! Vi hann med vår vandring,och nu hinner vi bada litet i poolen innan vi ska äta midsommarmiddag - på en Michelinkrog! 

Lugnare dagar

Här tycks vara alla väder alla dagar. De två senaste dagarna har vi börjat i stekande sol vid vår pool.

På onsdagen gjorde vi en utfärd till Lienz på den Österrikiska sidan när det började regna efter lunch. Vi promenerade omkring i den vackra gamla staden, gick litet i butiker och åt på en traditionell Österrikisk restaurang - och det enda jag fotade, tydligen, var makens knödelsuppe.

På torsdagen hade vi planerat en längre vandring med via ferrata, men dessvärre blev femtonåringen magsjuk under natten. Det gick snabbt om, som magsjukor brukar, och ingen annan blev lyckligtvis sjuk, men vi fick förstås byta program till lugna och korta promenader. Det betydde ju också mer tid i poolen, så minstingen var förtjust.

Proseccoprovning i Cartizze

I går hade de lovat regn i vår dal, så efter frukosten tog vi bilen och åkte mot prosecco-området. Efter ungefär 90 minuters färd var vi framme i Valdobbiadene, och där var det sol och 34 grader varmt! Tänk att bo på ett sådant här ställe, där man kan köra 100 km och då få det 16 grader varmare!

Jag hade googlat fram ett lunchställe, som enligt skribenten besöktes mest av lokalinvånarna - och till vår överraskning stämde det minsann. Inga menyer, inga priser och ingen som talade engelska. Med hjälp av handskrivna ord, de fem ord på italienska vi kunde och god vilja på båda håll fick vi dock en härlig lunch, svamprisotto för två och spaghetti Carbonara för tre.

Efter lunchen gick vi på en vinprovning på proseccogården Pdc. På vägen dit höll vi på att fastna på den ytterst smala vägen mellan ett hus och en mur. Jag måste stiga ut och kolla på båda sidorna och dirigera maken, som körde (att backa var ju inte heller ett lockande alternativ). När jag steg ut började hunden, som precis mött oss på vägen, att skälla, och när jag kollade mot den för att se att den inte tänkte anfalla höll jag på att stiga på en katt som solade på en sten vid vägen. Jaja, vi kom igenom utan skråmor, och väl framme på vingården sa de att så här är det - all tillgänglig mark i Cartizze används till vinodling, inte för att bredda vägar.

Vinprovningen var utmärkt. Vi fick lära oss vad man skulle titta efter (färg, klarhet, bubblornas storlek, vinets viskositet), känna i doften och leta efter i smaken. Vi fick också höra om produktionen och om området och allt annat som vi kom på att vi ville veta. Dessutom serverade de smakbitar av ostar, skinkor och kakor så vi kunde testa smakpar. Vinprovningen som skulle ta en timme tog totalt två och en halv. Det var intressant, gott och trevligt upplagt. Till vår glada överraskning tog de dessutom ingenting betalt för barnen - som fick läsk och mat - bara för oss tre vuxna.

Så körde vi "hem" igen och hann precis med ett dopp i poolen innan den stängde - och åt middag först halv nio! Vi börjar tydligen adaptera de italienska vanorna. Här hade det nog regnat, och molnen låg lägre än vår balkong.

Hyrbilen

Flera personer (mer specifikt: flera män) har frågat om hurdan bil vi har hyrt. Här kommer:

Det är en VW Touareg, fyrhjuldriven och automatväxlad. Den är väldigt stor och har autostyrning, adaptiv farthållare och luftfjärdring. Man kan alltså i princip släppa ratten och gasen när man kör, för den hålls i filen och håller avståndet till bilen framför. Men det vågar man ju inte, ändå (och dessutom tappar den tråden så fort det kommer en avtagsväg så den vita linjen bryts).

Man är väldigt glad för pansarvagnskänslan och fyrhjulsdriften när man kör upp längs de smala, slingriga grusvägarna till en rifugio, men mindre glad när man kör mellan en mur och en husvägg i en alpby med en hetsig italienare bakom.

Fin är den :)

Högre höjder

I går körde vi bilen upp till rifugion 5 torri, som redan den ligger på över 2000 meters höjd. Sedan promenerade vi ytterligare uppåt och vandrade en runda. Här var landskapet stenigt och snön låg kvar på många ställen, men solen sken och shorts och t-skjorta (och vandringsskor!) var alldeles lämpligt som klädsel. Luften var tunn och uppförsbacken ganska tung, men utsikten var fantastisk.

På nästa topp fanns nästa rifugio, med solstolar där man kunde vila sina trötta ben. Vi pausade med en latte macchiato (en kombination som vi aldrig hade hört om förut, men gott var det).

Den här gången hade vi matsäck med, så vi satte oss i gräset (ljungen? Blommorna?) och njöt av en lunch bestående av bröd, salami, frukt och choklad.

Så promenerade och körde vi ner igen, och åkte och handlade mat i Cortina d'Ampezzo, och när vi kom ut ur butiken hade det börjat ösregna! Omväxlande väder här i bergen. Men det gjorde nu ingenting, vi åkte "hem" och lagade middag och simmade två gånger i poolen.

I dag lovar de mycket regn här i vår dal (fast just nu ser det ut så här!?!?!?), så vi funderar litet på att ta bilen och åka till prosecco-området. Fast först frukost, bara flickorna vaknar.

Sol och berg och glass

Efter frukosten igår (vi hittade faktiskt en minibutik, som till 50 % upptogs av en enorm bröddisk med nybakt bröd, croissanter och bakelser - klockan 8 en söndag!) gick vi en liten promenad i byn och lade oss sedan i solstolarna (i skuggan - det var redan mycket varmt) och väntade på att poolen skulle öppna. Den har inte så generösa öppettider - från 10.30 till 20, med en lång siesta i mitten - så man måste vara påpasslig om man som minstingen vill bada många gånger per dag.

Sedan tog vi bilen upp i bergen, till en rifugio där vi åt lunch.

Mätta och belåtna började vi sedan vandra uppåt, mot nästa rifugio. Först var det bekvämt, men så småningom blev stigningen brantare och terrängen stenigare.

Efter kanske en timmes litet ansträngande vandring kom vi upp till en annan platå med en fin liten sjö (med ödlor på bottnen)....

...och fick sedan vandra sista biten längs en vacker dalgång. På den andra rifugion läskade vi oss med varsin öl och cokis innan vi traskade tillbaka ner.

Vi var tillbaka i vår by strax efter sex, och var vrålhungrig, så vi gick ut på pizza. Två skyndade sig tillbaka till hotellet för att hinna med ett kvällsdopp i poolen, medan resten...

hämtade take-away glass!!!

God morgon från Italien!

I går kväll landade vi i Venedig (utom den äldsta dottern, som tyvärr inte kunde lämna sitt sommarjobb), löste ut vår hyrbil och körde till San Vito di Cadore. Vi var framme först strax före tolv på natten, och då var det naturligtvis alldeles mörkt - vi bara anade bergen omkring oss.

Maken och jag var allt för taggade för att sova länge (och hjälptes litet på traven av en kyrkklocka som började ringa klockan 7), steg upp och såg solen stiga bakom Dolomiterna. Vi har en stor, fräsch lägenhet med två sovrum, två badrum och en balkong som går runt ett hörn, och vart man än ser finns snöklädda bergstoppar. Lägenheten finns dessutom på ett hotell, så vi kan utnyttja också hotellets service - som poolavdelningen. Pool är minstingen absoluta krav för att ett hotell ska räknas som dugligt.

Flickorna sover vidare, och maken gav sig ut på stan för att försöka hitta en söndagsöppen affär med frukostgrejor.

Blir toppen, det här.

Vad sommarlediga barn gör medan deras föräldrar jobbar

Till exempel.

Lande-djungeln

Ja, det hade ju nog både regnat och varit varm och soligt, insåg jag när vi kom fram till lande på fredag kväll. Jag hade ju anat att jag säkert skulle bli tvungen att klippa gräset under helgen, men inte att jag skulle vara tvungen att göra det DIREKT för att vi ens skulle komma upp till stugan (för att inte tala om kunna kissa utan att bli ormbitna i rumpan).

Men så fint! Jag klippte gräs i över en timme, i solen bland alla blommor och alla dofter, medan hunden överlycklig jagade fjärilar och barnen satt på terrassen och njöt. Till sist sa minstingen att hon verkligen ville att alla gick in och åt kvällsmål nu, för klockan var redan 21.24, så då gjorde vi det.

Lördagen var en aktiv dag - nioåringen var och red en timme på förmiddagen, och sedan körde vi femtonåringen till Pargas, där hon skulle jobba med att servera på en fest. Båtvägen är det ganska nära, men med bil måste man köra över 100 km, tyvärr. Men då det var 30 grader varmt den dagen var det ganska ok att tillbringa några timmar i en luftkonditionerad bil.

Tillbaka på lande städade vi sedan utetuppen och placerade ut den nyinköpta mattan.

På natten åskade och regnade det, och söndagen blev betydligt svalare. Dessutom blåste det hårt, men var fortfarande strålande solsken. Minstingen roade sig med ljudbok och Kalle Anka, medan jag fortsatte att roa mig med kroppsarbete, och hunden forsatte att roa sig med det viktiga arbetet att kolla in alla dofter och jaga små djur. Jag klippte färdig gräset, städade upp på de yttre områdena, målade det sista i vår fastu och ställde tillbaka möblerna.

Se vad fint det blev!

Simma hann vi också (50 % av oss), i det iskalla vattnet. Och äta glass (100 % av oss).

Först mot kvällen nändes vi åka hemåt, mot stan och resten av familjen. Härliga försommar.

Distansjobb

I dag jobbar jag hemifrån, och måste faktiskt för en gångs skull säga att det kanske inte var en så jättebra dag att jobba hemma. Det är vansinnigt varmt och fuktigt, så det känns som om hjärnan skulle fungera på ytterst låga varv. På jobbet hjälper ju luftkonditioneringen en att hålla sig alert. Men nu kom jag på att gå ut med min dator och sätta mig i skuggan, och det verkar faktiskt hjälpa - här är också varmt, men inte lika fuktigt, och det fläktar litet.

Och bara jag har fått jobbet gjort ska jag ta med de två minsta barnen och hunden och åka till lande. De andra familjemedlemmarna har annat program, men jag ville ändå åka - vi har inte kunnat åka dit på två veckoslut nu, och efter denna helg är vi ytterligare två veckoslut på resa (hurra!). Det blir spännande att se hurdan djungel det har blivit på vår gård - och i mina trädgårdsland! Och så skönt med ett veckoslut på lande (fast det inte lär bli några båtfärder med den här besättningen).

För övrigt fick vi femtonåringens nya pass beställt i dag! Polisens passtjänst är överbelastad, och den första tid man kunde beställa var någon gång i juli. På basen av tidigare erfarenheter, när vi har gått utan tidsbeställning och fått köa i timmar, meddelade jag femtonåringen min plan: Jag skulle köra henne till polisstationen (med bok och telefon och mellanmål i väskan), så skulle vi ta en nummerlapp och så skulle jag åka hem igen och jobba. När det var fem nummer kvar till vårt nummer skulle hon ringa, och så skulle jag köra tillbaka tills det var vår tur. Men när vi kom till polisstationen var parkeringen nästan tom, vi fick nummer 111 och det visade sig att de då betjänade 109. Så jag stannade kvar, och hela ärendet var klart på några minuter. Förbryllade - och nöjda - var vi båda två hemma igen mindre än en halv timme efter att vi hade gett oss iväg. Så, tipset (åtminstone denna gång) är att åka dit klockan 10 en fantastiskt varm och solig sommarfredag.

Studentfesten

Examensdagen inleddes tidigt, i vackert solsken. Lågstadie- och högstadiebarnen skulle vara i sina skolor redan klockan åtta, så vi steg upp och fixade deras frisyrer och skickade iväg dem (minstingen fick åka med sin kompis familj). Sedan hade vi en lugn morgonstund med morgonkaffe och fix av egna festutstyrslar på tre man hand med maken och studenten to be.

De två tidigare dagarna (torsdagen råkade vara en helgdag och fredagen tog jag ledigt) hade vi tillbringat i köket, i stort all vaken tid. Alla tycker om att laga mat, och vi gjorde allt från grunden - utom ostarna, då.

Vid niotiden begav vi oss till 19-åringens skola för dimissionfesten. Den pågick i nästan tre timmar och var överraskande trevlig, med tal bland annat av studenter anno 1944, 1969 och 1994. 

Och alla studenter fick sin mössa och blev besjungna.

Hemma igen fixade vi i ordning det sista.

På menyn stod bland annat lammköttbullar, vanliga köttbullar, falaffel, quinoasallad, tomat- och minimozzarellasallad, potatissallad, aioli och tzatziki, ostar, fröknäcke och bröd.

Och efterrätt, såklart. 

Gästerna var välkomna från och med klockan 14, och började genast strömma in. Totalt kom det 70-80 gäster under dagen, tror vi, och det var så roligt. Studentfester är så glada och fina, alla är på gott humör, och förutom att fira studenten, sommaren och livet får man ju träffa en massa släktingar och vänner som man inte har sett på evigheter.

Två av femtonåringens kompisar hjälpte oss med serveringen, och på studentens önskemål serverades även Aperol Spritz...

... som gjorde stor succé. Skumpan var det enda som tog slut (men det var först vid 22-tiden på kvällen), mat och övriga drycker lär vi ha för resten av sommaren.

Det var en så fin dag, och jag var så stolt över min familj. Studenten, naturligtvis, men också alla andra, som glatt och hjälpsamt drar sitt strå till stacken: lagar mat, städar, plockar fram och plockar undan, umgås och konverserar. Och glad över våra släktingar och vänner, som kommer och firar vår student och är så trevliga att umgås med.

Vilken helg!

Ojoj, vilken helg det har varit! Väldigt intensiv och väldigt rolig.

På lördag hade vi ju studentfest för 19-åringen, men det får jag återkomma till i nästa inlägg när jag har fått bilderna överförda till datorn. På söndag fortsatte sedan 15-åringen och jag med att åka till Tallinn för att gå på Bon Jovi-konsert.

Vi åkte över med Silja Lines konsertkryssning, och det var ett lyckat koncept. Båten gick på eftermiddagen, så vi åt middag på båten och traskade sedan från hamnen till arenan Lauluväljak. Solen sken och gatorna var fulla av andra konsertdeltagare.

Arenan var enormt stor (det ryms 50.000 åskådare, tror jag) och väldigt trevligt uppbyggd. Längst framme vid scenen fanns en stor plan, som rymde tusentals människor, och där trängdes de som ville stå nära scenen.

Bakom planen höjde sedan en gräsbeklädd kulle, så massor och åter massor av människor kunde stå på den och alla såg bra till scenen. Vi stod på kullen, men närmast scenen, och hade strålande sikt. Medan förbanden spelade sken ännu solen och det var somrigt och varmt att sitta eller stå på gräset.

Lagom till att Bon Jovi började spela, strax efter nio, sjönk solen bakom scenen (och sedan horisonten), så man kunde njuta också av ljuseffekterna.

Och konserten var så bra! Lång, och mycket fart, och bra stämning bland publiken som dansade och sjöng. Det kändes helt otroligt att över 40 000 personer, många av dem rätt berusade och de flesta finnar eller ester, glatt kunde samsas och trivas tillsammans - utan egentliga "regler" (man fick röra sig fritt på hela området) och utan synliga ordningsvakter. Vi såg inte ett enda bråk, tvärtom verkade alla vara glada och taggade, och beredda att så gott det gick ta hänsyn till varann.

Vid ett-tiden på natten var vi tillbaka på båten, trötta och frusna och hungriga och mycket nöjda. Så fick man sova på båten, och gå iland i Tallinn några timmar på måndag förmiddag om man ville.

På måndagen var ju vädret ännu mer strålande, det blåste inte ens då, så vi satt på däck och åt glass och drack kaffe och njöt av sommaren tills vi blev hungriga och gick ner och åt. Klockan fyra var vi tillbaka i Helsingfors och blev upplockade i hamnen av maken på väg hem från jobbet. Mycket lyckad resa. Och nu får vi börja följa med vem som spelar på Lauluväljak, för dit återvänder man gärna. 

För övrigt visste vi att två olika sällskap, som var på 19-åringens studentfest, skulle på samma konsert. Och under kvällen såg vi båda två! Helt utan överenskommelse eller plan, bara av en slump. Otroligt i denna folkmängd.