Pepparkakor

Gårdagskvällen ägnades helt och hållet åt pepparkaksbak. Vi började med de vanliga, och när vi var nöjda med den mängden (det måste ju också bli kvar deg på balkongen som man kan smaka på under veckan) gick vi över till den utmanade delen - årets pepparkakshus.

Fjortonåringen hade blivit inspirerad och valde Overlook hotel (inte den enklaste modellen!) som tema. Hon hade planerat och ritat mallar i papp och jag hade köpt 1,5 kg färdig pepparkaksdeg (hemgjord till de små pepparkakorna, köpt till huset, enligt gammalt mönster). När vi hade gjort alla delar tog maken med sig minstingen på julklappsuppköp, så jag och de tre äldsta systrarna skulle få göra det svåra jobbet - ihopbyggandet med smält socker - i lugn och ro.

Snett och vint och klottigt, men detta är minsann en bild av utmärkt teamwork! Vi hade glömt att göra en bit, och klistrade litet fel, vilket i kombination med att bitarna ju inte kommer ut ur ugnen med raka kanter och räta vinklar gjorde att vi fick improvisera i byggnadsskedet. Men vi fick ihop det stora huset utan att det gick sönder,  och UTAN ATT NÅGON BRÄNDE SIG! Det är säkert första gången någonsin, och då var vi ändå fyra personer som deltog i bygget.

Jag är så glad att jag har den här veckan ledig. Det möjliggör ju kvällar som den i går - när vi bakade pepparkakor från 15.30 till 21.00. I stället för att hämta sig från arbetsdagen och förbereda allt inför nästa kan man baka en hel kväll. Och när allt börjar bli klart och man märker att man är utmattad kan man lugnt tänka att Äh, jag städar undan allt i morgon.

Julbak

Husmodern (som alltså fram tills i går hade gjort exakt noll julförberedelser) har fullt upp denna vecka. I går inledde jag starkt med världens enklaste chokladfudge. Det gick till så här:

1. Häll en burk kondenserad mjölk i en skål. 
2. Bryt 400 g mörk choklad i bitar och lägg dem i skålen. 
3. Tillsätt ännu 50 g smör. 
4. Värm i mikron på full effekt 1 minut. 
5. Rör om. 
6. Värm 30 sekunder till. 
7. Rör om. 
8. Värm ännu 30 sekunder vid behov (jag gjorde det inte, och det blev bra ändå). 
9. Häll upp i en form. 

I dag (medan jag var i stan och köpte några julklappar) hade nittonåringen dykt upp här hemma, och det första hon sa när jag kom in genom dörren var "OMG vad god den där chokogrejen är!". Så prova!

På kvällen gjorde jag ännu pepparkaksdeg. Som ni ser rörde jag så kraftigt att vår gamla slev fick sätta livet till. Men det är väl ändå ett ganska ärofyllt slut för en slev, att gå av i årets pepparkaksdeg?

Utfärd till Tammerfors

I går gjorde vi en dagsutfärd till Tammerfors. Där bor min gamla studiekamrat (och fjortonåringens gudmor) med sin familj, och vi brukar träffa dem ungefär en gång per år - tänk att ett avstånd på två timmars bilfärd gör att det blir så sällan!

Vi började med lunch hemma hos dem och uppdaterade varann om det senaste. Sedan gick vi på det nya Muminmuseet, och det hade ju blivit jättefint! Där fanns originalteckningar och gamla figurer, men också interaktiva delar - man kunde bland annat röra vid hattifnattar som projicerats på en vägg, och då blixtrade det till (de är elektriska, som känt).

Och så fick man dekorera muminpepparkakor! Här har Muminpappan kökstur, som ni ser.

Till sist hann vi upp i utsiktstornet i Pyynikki, precis innan det blev helt mörkt. Så fint!
 

 

Och uppleva deras legendariska munkar, som faktiskt var ovanligt goda.

Så körde vi hem igen, och åttaåringen somnade i den mörka bilen innan vi hade hunnit ut på motorvägen och vaknade när vi stannade den på vår gård två timmar senare. Sedan var det naturligtvis litet svårt att få tag på sömnen på kvällen, så den lilla ängsliga typen (Mamma, du sover väl inte?) tillbringade till sist natten på en madrass på golvet bredvid vår säng.

Och i dag njuter jag av den första lediga dagen! Jag började med en kopp kaffe när jag hade skickat iväg åttaåringen, och sitter nu bredvid den snarkande hunden i soffan. I dag tänkte jag syssla här hemma, städa upp litet, gå igenom posthögen, betala räkningar, skicka några mail som jag inte hann med förra veckan och så. Från och med i morgon blir det väl mera aktivitet. Så lyxigt!

Nya upplevelser

När våra goda vänner var hos oss på middag för några veckor sedan kom diskussionen in på rökbastun. De hade aldrig gått (inte jag heller, för den delen) och skulle gärna prova. Vi var ju inte den som var den, utan vi hakade genast på, och så googlade vi fram den närmaste rökbastun och bokade den för en kväll.

I går var det dags. Bastun var långt ute i Noux skogar, och vi körde längs mörka, snöiga skogsvägar. Fem "barn" av totalt sju fick vi med oss. Förutom rökbastun (som skymtar till höger på bilden) fanns där en vanlig bastu och en badtunna, och ett utrymme där man kunde äta.

Och jag måste säga att rökbastun var en trevlig bekantskap. Fast man tycker om att höra brasans sprakande var det oerhört avkopplande att vara i en alldeles tyst och rätt mörk bastu. Värmen var också annorlunda - man fick aldrig den där andnöden som gör att man måste gå ut ur en vanlig bastu, utan bara varmt. Till sist började det bränna på huden så man fick gå ut. Och båda mammorna doppade sig i vaken! Den nyblivna fjortonåringen var allra tuffast, hon doppade sig två gånger och dök under ytan. 

Efter ett par timmars bastande åt vi tillsammans, och sedan åkte vi hemåt igen. Mycket trevlig kväll. Jag föreslog att vi gör det här till vår nya jultradition - helgen före jul kunde vi alltid bada rökbastu tillsammans.

Och se vad vi fick i julklapp! En korg med den vilda taxen, som mamman i den andra familjen själv hade målat!

Förnyelse

Det har hänt så mycket sedan sist. Det största är att jag har sagt upp mig på mitt jobb, efter sex år som heltidsanställd och kanske fyra år som frilans innan det. Och skrivit på ett arbetsavtal med en annan organisation.

Jag har funderat ganska mycket på för- och nackdelar med att byta jobb, för faktum är ju att man aldrig på riktigt kan veta hur det är på en arbetsplats innan man jobbar där. Eftersom jag har det bra också på mitt nuvarande jobb kan jag alltså inte veta om jag kommer att ångra att jag bytte jobb. Men så kom jag fram till att det som jag alldeles säkert skulle ångra var om jag aldrig vågade prova, utan bara fastnade i de gamla hjulspåren. Så byte blir det.

På fredagen hade jag min sista officiella arbetsdag. Jag kommer dock att gå dit ännu i mellandagarna för att städa upp och skriva ner processer och instruktioner (fick den enkla uppgiften "skriv ner allt som finns i ditt huvud"). På fredag kväll bjöd jag sedan hem mina 15 närmaste kollegor - 12 kunde komma - på avskeds- och lillajulsfest. Vi har ju tillbringat en massa tid tillsammans de senaste åren, men hållit arbets- och privatlivet ganska långt isär - jag tror jag aldrig har gjort något tillsammans med någon av dem på fritiden. Nu kändes det rätt och lämpligt att bjuda hem dem, som förutom kollegor börjat bli vänner. Och vi hade en så trevlig kväll. Jag tror att tanken från början var att vi skulle fortsätta ut på stan, men vi satt kvar vid matbordet till halvett-tiden på natten. De två yngsta kollegorna orkade eventuellt med en krogrunda ännu efter det, men resten åkte nog hem.

Att lämna sina kollegor är ju i själva verket den enda stora nackdelen med att byta jobb.

Decemberprogrammen

Tallinn på tu man hand var lugnt, skönt och avkopplande. På lördagen sken solen, och vi traskade omkring i stan, drack kaffe och tog en drink, innan vi satte oss ner och åt middag. MIX var hur bra som helst, maten var toppen, vi åt tre rätter var och rullade sedan hem (hotellet visade sig vara Three Sisters, mysigt och fint).

På söndagen vaknade maken och var genomförkyld. Dessutom ösregnade det, så promenader på stan var inget vidare lockande alternativ. Det blev alltså en ännu lugnare dag för oss - men jag misstänker att det gjorde gott.
   

Jag hade kopplat av så totalt, att jag på måndag morgon till min stora överraskning upptäckte att veckan är full med program (verkligen överraskande, såhär i december). I går kväll träffades trettonåringens klass på kvällen. Barnen klättrade och föräldrarna drack glögg och tittade på. Mycket trevligt. Maken, som fortfarande var sjuk, fick stanna hemma och skjutsa åttaåringarna till fotbollen.

I morse steg jag upp tidigt med minstingen. De har självständighetsfest i skolan, så hon klädde sig fint och jag lackade hennes naglar och fixade en festfrisyr. Här på jobbet har vi visst också något kaffe så småningom (men jag har tyvärr inte finklänning, lackade naglar och festfrisyr).

I morgon är det scoutbasar och middag hos fafa. På torsdag kväll middag hos en vän, och efter det träff med en annan vän. Trevligt program, alltihop. Och bra att man håller igång i december, så mörkt som det är.

December

Första december, och snön vräker ner - mycket passande. Dessvärre verkar det vara en ganska blöt snö, så jag har inte så stort hopp om att den ska stanna kvar på marken. Synd, för det blir ju så mycket ljusare med litet snö.

Åttaåringen ska på sin första vargungeförläggning över veckoslutet. Hon är ivrig, men också litet spänd, och sent i går kväll blev det stor katastrof när hon både hade en lös tand och tänkte på att hon skulle vara borta hemifrån en natt. Men båda hennes största systrar är med som vargungeledare, så hon får nog en mjuk start.

Maken och jag tog genast tillfället i akt och bokade en resa till Tallinn på tu man hand. Det har ju nästan blivit tradition att vi åker någonstans tillsammans i november-december. I fjol gjorde vi det inte, tror jag, men för två år sedan var vi i Oslo och år 2014 förra gången i Tallinn. Mycket bra tradition, säger jag.

Jag fick ansvaret för restaurangbesöken, och har nu bokat bord för lördagens middag på MIX. Det var inte alls lätt att få bord på någon restaurang, antagligen är väl hela södra Finlands befolkning i Tallinn på resa i helgen. Men MIX hade fått bra recensioner, så jag hoppas det blir bra. Maken ansvarade för hotellet, och jag inser nu att jag inte vet var vi ska övernatta? Men det blir garanterat bra.