Elda ris

Igår, efter jobbet, packade vi snabbt en liten väska och åkte mot stugan som ligger närmare (och har dusch och wc). Det hade igen varit en fullspäckad vecka, men axlarna sjönk snabbt av när vi kom fram till stugan (i mörkret) och gjorde tacos till middag. Mommo kom och åt med oss, och det blev en trevlig och avkopplande kväll.

I morse vaknade vi till en strålande morgon och satte igång att elda sly och brännbart skräp. Sol, ingen vind och blött i naturen. Så länge sedan vi har gjort det - jag tror kanske elvaåringen inte ens minns en brasa av den här storleken utomhus? Sist och slutligen gick det mycket snabbare och enklare än vi hade trott att elda upp den gamla högen med brännbart. Resten av slyet ska föras till återvinningsstationen.   

Maken och minstingen åkte för att köpa grillkorv, och medan de var borta slog vädret om helt. Molnen drog in och det började blåsa. Perfekt tajmad brasa, korvgrillandet gick ju bra fast det var litet moln och blåst. Jag brukar säga att jag äter grillkorv en gång per sommar, och i år blev det visst först i november - men det var faktiskt mycket gott idag.

Efter en caféutflykt fortsatte vi utomhusarbetet och klöv all ved från trädet vi fällde senast. Nu har mörkret fallit igen och vi sitter inne, mätta efter hamburgermiddag, trötta i kroppen och nöjda. Få se om någon ännu orkar elda bastun. 

Nya tag!

 

Huhhuh, en sådan vecka den förra blev. Massor att göra på jobbet, med strama deadlines - jag tror jag jobbade varje kväll, förutom dagarna, då - och dessutom en hemtenta i kursen jag gått på, som slukade en stor del av lördagen. Men allt gick bra, så jag var glad efteråt, och kan (hoppas jag) ta det litet lugnare den här veckan.

På veckoslutet firades ju både allhelgona och Halloween, och elvaåringen fick äntligen ha sitt kompiskalas. Hon fyllde ju år redan i augusti, så det var sannerligen på tiden. Tre flickor och tre pojkar var bjudna, och de åt brunch och tittade på film tillsammans. Stora har de blivit, de också.

I går hade vi en riktigt ledig dag, dessutom i stan, där vi minsann inte har varit en helgdag på länge. Vi inledde starkt med att klippa ner vår taggiga häck. Den är hemsk att hantera, med långa, hårda, vassa taggar som gör att kvistarna trasslar ihop sig till taggiga, luftiga, hårda nystan. Vi klippte och sysslade och fick till sist in det mesta i släpvagnen. Det behövs ännu en tur till sopstationen, men redan igår blev gården mycket prydligare. Ännu återstår nog massor av trädgårdsprojekt, när man hinner och orkar.

På eftermiddagen var vi på bio! För första gången på åtminstone ett år. Alla hade ansiktsmask, och det var två tomma platser mellan varje par åskådare, så det var ju nog litet annorlunda - men roligt att gå på bio igen. Vi såg Tove, och fast man kanske skulle ha önskat ett litet mer mångsidigt porträtt av henne (eller längre tid av hennes liv, kanske?) så var den fin, tyckte vi. Utom elvaåringen som tyckte att det pussades för mycket i filmen. Det är mycket pinsamt.

Sedan åt vi sushi, och så skyndade vi oss hem och gick ut på taxpromenad med två andra taxfamiljer. I den coronavardag som nu har blivit normal bjöd gårdagen minsann på massor av stimulans. Vi var helt redo för sängen redan vid niotiden på kvällen.  

Höst på lande

 

Det var tydligen minusgrader i natt, och så här vackert var det på landegården när solen steg vid niotiden. Vi kom hit ut med minstingen och hennes kompis igår kväll (beckmörkt redan vid sjutiden) och sov gott på den kyliga och mörka vinden. 

Morgonpromenaden - där vi för övrigt stötte på ett jaktlag, som tyckte att taxen kanske kunde ansluta sig till dem - gick inte heller av för hackor.

Idag anslöt de två äldsta döttrarna och en pojkvän, så nu är här fullt med folk. Vi roar oss som man brukar på lande på hösten - med mycket mat, promenader, svampplockning, sällskapsspel, simning i den närliggande simhallen och kanske bastu ikväll. Mycket avkopplande.

Veckan gick i ett huj med intensiva arbetsdagar. På torsdagen hade vi bjudit ett par kompisar på "vardagsmiddag", men eftersom både de och vi är mycket matintresserade blev det inte så värst vardagligt ändå. Vi åt romsmörgåsar, ärtpestopasta, ost och äppelmarängpaj. Så väldigt trevligt att träffa andra människor och äta gott. Man måste kanske börja göra på det här sättet nu, när coronapandemin visar alla tecken på att bli långvarig - att man bjuder bara ett par gäster per gång. Det är ju roligt, det också, och så hinner man prata med alla under kvällen.  

Andra dagen i Mariehamn besökte vi för övrigt Sjöfartsmuseet, och det var också en trevlig upplevelse - det hade förnyats en del på de kanske 15 år som gått sedan vi sist var där.  

Och så tog vi eftermiddagsbåten tillbaka till Åbo. 

Hälsningar från Åland!

Vi tänkte först att det skulle vara litet jobbigt att ta kvällsbåten från Åbo till Åland och komma fram mitt i natten, men det gick hur bra som helst. Först körde vi mot solnedgången till Åbo, och klev sedan på Siljas båt Baltic Princess. Där åt vi en kvällssmörgås och drack en öl, kollade litet i butikerna och lade oss sedan i hytten för en läs- och tupplurspaus. Det var nästan inget folk alls på båten, och mycket lätt att hålla avstånd. Tolvtiden gick vi ut igen, satte oss i nattklubben och lyssnade på bandet en stund innan det var dags att köra ut i Långnäs. Och strax efter ett var vi på vårt hotellrum i Mariehamn, utan bekymmer.

Igår inledde vi med en promenad i Mariehamn - och inköp av tre pocketböcker på loppis och ett par nya, handgjorda kaffemuggar i SALT i Sjökvarteret.

Vädret var ju fantastiskt, och efter lunchen på Stallhagens gastropub (varm rekommendation) valde vi naturstigen på Getabergen framom simning på Mariebad.

Vem har byggt alla dessa stentorn? Man ska väl inte göra det, men när de finns i sådana här massor är helhetsintrycket ganska imponerande och vackert.

Klippor, grottor och stora stenblock. 

Jag har gått den här naturstigen en gång förut, men då med så små barn att vi gick till den första, lilla grottan och sedan svängde tillbaka. Så här långt har jag definitivt aldrig kommit förut. Så vacker naturstig, och lagom lång (4,7 km), då den är litet krävande på sina ställen.

På vägen till parkeringsplatsen såg jag den lilla stelfrusna ormstackaren mitt på stigen. Maken och minstingen hade redan klivit över den utan att notera den. Den kunde inte ta sig bort för egen maskin, så maken tog den på en lång pinne och lade den på ett soligare ställe, där den var ur vägen för andra vandrare och förhoppningsvis blev tillräckligt varm för att kunna söka skydd.

Förutom att promenera, både i stan och på berg, hade vi en mycket lyckad dag sådär matmässigt. Hotell Pommerns morgonmål var mycket bra, liksom lunchen på Stallhagen. Vi hade tagit ett hotellpaket där middagen ingick, så på kvällen bänkade vi oss i hotellets restaurang utan några skyhöga förhoppningar. Och det var såå bra! Carpaccio till förrätt, stekt abborre till huvudrätt och pannacotta till efterrätt. Helt vimmelkantiga av smakupplevelserna och proppmätta gick vi tillbaka till rummet för att läsa en stund innan vi somnade. 

Mycket trevlig dag igår, Mariehamn visade sig vara ett alldeles utmärkt mål för en minisemester i oktober. Få se vad vi ska hitta på idag! 

Morgonbestyr

I morse, när jag satt vid matbordet och drack kaffe och läste tidningen i godan ro, hörde jag ett oväntat och omisskännligt fladder precis bakom mig. Det var en talgoxe, som flaxade mot fönstret 30 cm ifrån mig. Den måste uppenbarligen ha kommit in genom köksfönstret, som stod på glänt.

Jag hoppade upp och stängde in hunden i ett annat rum. Samtidigt meddelade maken att hans möte börjar NU, och stängde in sig tillsammans med hunden. Jag fick ett litet stresspåslag vid utsikten att ensam försöka få ut fågeln utan att den

a) skräms ihjäl

b) bajsar överallt i vårt hus

- men så hann jag knappt börja innan den satte sig på dörren till balkongen (som maken öppnat innan han gick på sitt möte), och när jag flaxade och lät bakom den för att skrämma den åt rätt håll flög den helt enkelt ut. Ingen skada skedd, varken för fågeln eller vardagsrummet, men en rivstart på morgonen (antagligen både för mig och fågeln).

Jaja. Minstingen har en kompis över natten, och nu börjar det höras ljud från hennes rum. Jag ska jobba ett tag till, men slutar tidigare idag. Och i kväll bär det av mot Åland!

Höstlovsvecka

 

Den här veckan är det höstlovsvecka, åtminstone i våra trakter. Minstingen är ledig torsdag-fredag. Vi har funderat fram och tillbaka, kluvna mellan behovet (eller åtminstone lusten) av avkoppling och omväxling och den eventuellt överdrivna, eventuellt befogade tveksamheten inför att röra sig bland folk. 

Idag bestämde vi oss till sist och bokade en resa till Mariehamn över veckoslutet. Vi tar båten båda vägarna och övernattar på hotell Pommern. Det ska bli skoj! Minstingen och tjugoåringen kommer med, äldstingen (som har exponerats för corona och är i karantän, men förmodligen är utom risk då det snart är två veckor sedan exponeringen) tar hand om hunden.   

Förra veckoslutet ställde vi för övrigt ena landestället i höstskick.

Tjugoåringen fick inleda starkt och hoppa i plurret, när båtens lina hade snott sig runt pålen så vi inte fick den indragen mot land. Då hon fick loss den drog vi upp båten, ställde in alla utemöbler...

...plockade ner trampolinen och ställde in delarna...

...och fällde ett träd och klöv ungefär hälften av veden. Vi trodde att det skulle bli regn och rusk på söndagen, men istället blev det världens finaste höstdag - som en oväntad present. 

Vi hann också ut en sväng i skogen, och det fanns massor och massor av trattkantareller. På en timme fick mommo, tjugoåringen och jag ihop 20 liter. Tjugoåringen plockade också alla gröna tomater från tomatplantorna, för nu ska det väl bli frost. Så nu ska vi se om vi får dem att mogna inomhus.

Höstsysslor

 

Maken rensar lingon och sätter i frysen. Igår rensade jag svamp och satte i frysen. Båda hade vi plockat under helgen på lande, i vackert höstväder. Vi förde också båten till vinterförvar (den nya båten är så tung så vi inte längre kan ta upp den själva) och stängde vattnet ordentligt innan vi åkte, ifall det skulle bli minusgrader innan vi åker ut nästa gång.

Det börjar bli mörkt tidigt på kvällarna, och varje kväll tänker jag att vi måste ta fram cykellyktor och reflexer. Ännu har jag inte kommit så långt som att verkligen göra det.

Det är vanlig vardag med jobb och skola, och vi får kämpa extra mycket med minstingens finska för tillfället. Det är så svårt, när man till vardags rör sig i en helsvensk omgivning. Nu tar vi ett krafttag med läxorna, och så ska vi prova på en ridlektion på finska denna vecka. Blir nog bra, fast vi får anstränga oss litet extra nu. Alla systrar har gått igenom samma skede - så småningom lossnar det.

För övrigt är man ju litet sömnig för tillfället, både när väckarklockan ringer på morgonen och på kvällen i mörkret. Tur att man jobbar hemifrån, så kan man utnyttja en ljus timme mitt på dagen till en hundpromenad och ta igen det på eftermiddagen. Och så kan man ju tända levande ljus igen! Och sticka sockor! Och äta grytor och raclette! Inget fel på hösten.