Nyårsafton

Vilken omstart!

Jag kom hem från jobbet, litet trött och mycket frusen p.g.a. den mycket elaka blåsten som blåste igenom mig på väg från bussen. Efter en stund hemma kom jag på att vi ju har ett badkar, och att jag hade några oanvända badbomber som jag fått av de snälla döttrarna.

Sagt och gjort, jag lade mig i ett hett och doftande bad. Efter en liten stund, precis när jag kommit på att jag också hade en ansiktsmask, kom tioåringen in, och jag bad henne lägga på masken. Medan hon gjorde det kom maken in med en GT med isbitar och citron. Vilken lyx att ligga i badet med en privat kosmetolog och en privat bartender.

Nu har jag klätt upp mig och till och med lackat naglarna med glitterlack (kan vara första gången jag lackar naglarna i år. Men bättre sent än aldrig) och är klar för party. Gott nytt år!

Jullovet, del I

Julgranen, som traditionsenligt köptes som grisen i säcken (det vill säga insvept i nät, så man inte kan ha en aning om hur den ser ut) visade sig vara riktigt ovanligt snygg i år!

Vi inledde julfirandet med middag (hos oss) med makens närmaste familj - 18 personer totalt - söndagen före jul. Vi hade inte julmat då ännu, utan bjöd i stället på blomkålssoppa med parmesanost och vitt vin, vorschmack och pavlova. Det var högljutt, glatt, rörigt och roligt, precis som det brukar. Sedan diskade vi 100 maskiner och gick på jobb för en stund på måndag. 

Julafton firade vi i år hos mina föräldrar. För att undvika att det skulle bli alltför stimmigt och rörigt för morfar bestämde vi att vi öppnar julklapparna redan på morgonen, innan vi åker. Vi började alltså med fin frukost tillsammans med hela familjen, och satte oss sedan ner och öppnade paket. Av en slump infördes en ny, högtidlig tradition: när man läser julklappsrim måste man ha julbrillorna (med prislappen kvar) på näsan. 4/6 i familjen måste alltså ha dubbla brillor när man läser rim. Det var inte alls dumt att göra så här - det var en trevlig, rolig och glad morgon, och på kvällen kunde man koncentrera sig på umgänge och mat.

Minstingen hade framfört ett önskemål om julkyrka, så en del av familjen gick till kyrkan när vi kom fram till mommo och moffa medan resten blev hemma och förberedde middagen. Sedan åt och umgicks vi resten av dagen - vi år middag i tre timmar och åkte hem efter nio. Mycket lyckat och trevligt, alltså.

Taxen fick en ny bädd till julklapp. Jag hade köpt en liten bädd på loppis till nya valpen, men gamla taxen klämde naturligtvis omedelbart in sig i den och tog den i besittning. Han önskade sig uppenbart också en ny. Så vi köpte en åt honom också, en stor, som de båda ryms in i om de skulle välja att dela.

På juldagens kväll åkte vi iväg på kryssning. Med på båten var också min väninna med sina barn, och på återresan även min bror, som bor i Stockholm. Det var toppen! Man har ju gott om tid att umgås på båten, maten var god och showen riktigt bra.

När vi kom hem vilade vi upp oss litet, men nästa dag var vi på gång igen. Då åkte maken och jag på en spännande utfärd, till Citymarket i Järvenpää, som har röstats fram till Finlands (Nordens? Världens?) bästa mataffär. Där handlade vi mat och bjöd sedan ett par goda vänner på middag på kvällen.

Så bra jullov! Massor av sällskapande med familj, släkt och vänner, men också gott om vila. Perfekt blandning.

Nu jobbar maken och jag måndag-tisdag, och sedan börjar del II av jullovet. Det kommer till stor del att handla om valpen, som vi ska hämta hem på onsdag. Det blir nog jättespännande. Hur ska det gå? Hur ska den gamla taxen reagera? Hur ska vi lyckas uppfostra den, så den inte blir lika vild och högljudd som den tidigare? Men mest blir det roligt. Jag tror det blir jätebra.

Julefrid och julefröjd, så småningom

Nåja! Läget börjar vara under kontroll.

På torsdag eftermiddag hade vi egentligen inte börjat med julförberedelserna ännu (jobbet hade litet övertaget över fritiden de senaste veckorna), men nu så! På torsdag kväll plockade vi fram litet julpynt och handlade mat, på fredag var maken och jag på varsin julfest (lågstadiets och gymnasiets) på morgonen och på kvällen gjorde jag två pepparkaksdegar (mandelpepparkakor och vanliga), och igår hade vi en ordentlig julfixardag.

På kvällen kom också störstingen hem och hela familjen hjälptes åt med julgodistillverkning, pepparkaksbak och julgransklädning.

I dag kommer makens familj (totalt 18 personer) till oss och äta - det lär bli livat och roligt. I morgon är en mellandag när maken och jag jobbar, och på julafton ska vi till mina föräldrar. Blir bra!

Taxen blir för övrigt piggare och piggare. Vi vet ju att han är jättesjuk, men just nu ser det minsann inte så ut. Jag börjar misstänka att han kommer att slå veterinärerna och oss med häpnad och bli världens äldsta tax.

Lägesuppdatering

Taxen mår bättre. Den ändrade medicineringen hjälpte, vätskan som hade samlats i kroppen är borta och han är piggare och gladare. Vi är naturligtvis medvetna om att det är en tillfällig frist, men just nu är allt lugnt. Nu får han äta burkmat (han slutade äta sina hårda pepplor när han blev dålig och vill inte ha dem ännu heller, men hundmat i konservburk äter han med god aptit), gå ut när han vill och bestämma promenadernas längd. Han är nöjd och glad, viftar på svansen och tigger godbitar i köket. Vi får ta en dag i taget och hålla noga koll på hur han mår, helt enkelt.

För övrigt har vi varit på Luciakröningen i Domkyrkan (så fint och stämningsfullt) och firat den nyblivna sextonåringen (hurra för henne!). I dag ska vi gå på en konstutställning och på Luciakonsert. Blir bra!

Glada och tråkiga hundnyheter

Flickorna har ju redan i många, många år önskat sig en hund till. Maken och jag har sagt nej, nej och nej. Men plötsligt och oväntat ändrade vi båda oss, på var sitt håll och i stort sett samtidigt, och började tycka att det skulle vara ganska trevligt med en tax till - och troligen skulle den gamla taxen tycka om sällskap.

Vi funderade ett tag, och började sedan så småningom följa med vilka taxkullar som föddes och bjöds ut till försäljning. Till sist började vi maila med några uppfödare. I dag var vi och tittade på en kull på kvällen, och valde den lilla typen med blått halsband (som var litet tjockare än sina syskon). Han kommer att flytta till oss efter nyår. Alla är förtjusta, och tioåringen vet knappt hur hon ska stå ut de tre veckor som återstår innan han kommer.

Men innan vi kom iväg på valptitt tillbringade jag hela dagen på djursjukhus med den gamla taxen. Han har ju hjärtfel sedan ett par år, och blev plötsligt rätt dålig i går. I morse ville han inte äta, inte ens ostbitar, och var riktigt stillsam, så det var uppenbart att han måste till veterinär. På djursjukhuset gjorde de ultraljud på hans hjärta, och konstaterade att det är riktigt illa.

Vi kom hem i alla fall, med litet ändrad medicinering, men om han inte börjar må bättre inom ett par dagar är det nog dags att avstå från honom, sa veterinären. Mycket känslor hos oss idag, alltså.

Man hinner inte bli uttråkad, nej

Vad mycket det är på gång - som vanligt i december. Jätte-jättemycket jobb, med massor av olika projekt som alla ska vara klara innan årets slut. Fritiden är också rätt välfylld, med roliga saker - träffar med kompisar, middagsbjudningar och födelsedagsfiranden. I dag var första kvällen på evigheter med normala kvällsysslor - handla mat, laga middag, förhöra läxor och tvätta tvätt. Förvånansvärt njutbart när man inte har gjort det på ett tag.

Men förra lördagen! Då åkte vi till Hangö på tu man hand med maken. Han hade gett mig ett besök i Hangö till födelsedagspresent, med övernattning på Hotell Regatta, spa och middag på Origo. Vi testade ju konceptet redan i fjol och blev förtjusta, och nu andra gången var det minst lika bra.

Vi kom fram vid lunchtid på lördag, och efter lunchen gick vi en lång promenad längs stränderna. Det var grått, men regnade inte, och vi fick vara nästan ensamma. Så fint!

Hav och blåst. Lika fint på vintern som på sommaren, bara man har tillräckligt med (vindtäta) kläder.

Efter ett par timmars promenad, när man är genomblåst och kall och trött i benen, är det härligt att gå in på spaet och tillbringa ett par timmar i bassängerna och bastun. Och sedan middag, som var fantastiskt god. Efter det hade vi faktiskt litet problem att hålla oss vakna så länge att det blev rimlig läggningstid (typ 21). 

Nästa dag sken solen när vi vaknade! Efter frukost tog vi naturstigen ut på Tulludden, och beskådade havet från det hållet.

På Finlands sydligaste spets.

Ett varv på spaet hann vi ännu med, innan vi åkte hemåt igen. En utflykt till Hangö på vintern kan verkligen rekommenderas, om man tycker om att promenera och bada. Mycket trevligt och mycket avkopplande. 

Fredagskväll - igen!

Hör och häpna: läget är exakt detsamma som vid mitt senaste blogginlägg, för två veckor sedan - en lugn fredagskväll!

Mellan de två lugna fredagskvällarna har det dock varit två aktiva veckor, med mycket jobb, någon julfest, någon jomppatävling och här sist en kryssning till Stockholm med mor (min mor) och dotter (den minsta). Vi hade tänkt åka redan på tisdagen och stanna i två dagar, men poststrejkens stödstrejk satte käppar i hjulet för den planen. Lyckligtvis kom vi iväg på en kryssning i alla fall. Det var riktigt uppiggande att tillbringa två novemberkvällar på en klart upplyst båt med mycket program (trots att 1000 teknologer ombord gjorde att nattsömnen blev litet hackig), roligt att träffa bror med familj och moster, och trevligt att ha gott om tid med mormor och tioåring.

För övrigt är jag just nu ensam hemma - otroligt men sant. Maken är på julfest, nittonåringen ute med kompisar och femtonåringen sitter barnvakt hos tioåringens kompis, så hon gick också dit (blev här månne ett syftningsfel? Tioåringen själv gick alltså också dit, svårt med alla hon) Snart ska jag dock ta hunden med mig och gå efter minstingen.

I morgon blir det födelsedagsfirande (mitt) och adventskonsert, där tioåringen sjunger. Blir fint!

Lugnaste fredagskvällen i mammaminne

I kväll har vi minsann tagit det lugnt. Tioåringen är sjuk, hon har haft feber och varit hemma från skolan hela veckan. I går började hon en antibiotikakur, så nu ska det väl äntligen ge med sig. Jag igen var ute med kollegorna på teamdag i går. Vi började med att köra go-cart, sedan åt vi pizza tillsammans och så fortsatte vi ut på kakaroke-bar. Två av tre ovanstående gjorde jag för första gången i mitt liv! Det var så roligt, och blev ju så sent, så i dag gick ju också jag litet på halvfart.

Efter jobbet åt vi hämt-sushi tillsammans med nittonåringen, som sedan gav sig ut med sina kompisar. Maken är i Berlin med sina kompisar, och femtonåringen på Kulturkarnevalen med sina kompisar. Sjuklingen och jag tittade på en film, och för första gången på evigheter såg jag faktiskt filmen från början till slut, utan att titta på telefonen, datorn eller i en tidning samtidigt. Och nu tidigt i säng med oss båda två. Mycket avkopplande.

För övrigt har jag gjort ett litet stilleben med ljung och en ljusslinga på vår balkong. Fint blev det, tycker jag - allt som piggar upp i novembermörkret är mycket välkommet. Som trevliga kvällar, kompisar och ljusslingor.

Typisk måndag morgon-händelse

I morse var det total måndagsyrsel på jobbet. Vi hittade inte viktiga papper, vi kom inte ihåg vad vi hade gjort förra veckan och vi svarade med Goddag yxskaft-svar på varandras förvirrade frågor. Till sist drog jag mitt strå till stacken när jag märkte att en nötpåse hade läckt, så jag hade lösa cashewnötter på botten av min handväska. Jag plockade upp dem i handen, slängde in dem i munnen och tuggade ordentligt - och märkte sedan att en "nöt" olyckligtvis var en Panadol-tablett.

Jaja, det är viktigt att skratta med kollegorna också.

Bättre

Familjens båda herrar mår nu betydligt bättre. Maken fick komma hem från sjukhuset på tisdagen och behöver nu antibiotika "bara" i pillerform. Hunden fick sin nya vätskeutdrivande medicin, och effekten märks tydligt - han har slutat hosta på nätterna och hans svullna mage har försvunnit. Mycket bra.

Femtonåringen är i Holland på utbyte denna vecka och verkar ha det toppenbra. Maken är ännu sjukledig. Vi andra puttrar på i vardagen - jobbar, går i skola, jomppar (10-åringen) och övar med Luciakören (19-åringen). I dag kommer jag till och med att kunna gå på min egen vattenjomppa - första gången på över en månad! Bra, bra.

Vilken vecka!

En sådan vecka det har varit! Mycket program, och både det ena och det andra. 

Måndag-tisdag var jag på jobbresa i Tallinn, på de sista personaldagarna för denna omgång. Som vanligt var det mycket jobb, men väldigt roligt. Tanten (alltså jag) drogs dessutom på något sätt med i stämningen och kom till mitt hotellrum först efter klockan tre på natten, efter middag, nattklubb och efterfest på en kollegas rum. Och så vaknade jag halv sju ändå, så natten blev litet kort - men det kan det vara värt ibland.

På tisdag tog jag en tidigare båt hem, för att hinna till Operan, där tioåringens årskurs framförde den specialskrivna operan Djurens Planet tillsammans med tre professionella operasångare. De har övat hela hösten, och föreställningen var så bra! Den överträffade verkligen alla förväntningar. Och som tioåringen njöt och strålade på scen. Att få klä ut sig, i riktiga teaterkläder, och sjunga och dansa på en stor scen. Precis i hennes smak. Vad fint ändå, att lärarna har orkat öva med dem och arrangera allt, så de fick uppleva en sådan här speciell dag.

På onsdag vanligt jobb (som ju samlas en del när man är borta ett par dagar), och uppröjning och tvätt hemma på kvällen. På torsdag vanligt jobb och ett jobbevenemang, som vi förberett länge, på kvällen. Evenemanget gick mycket bra, och jag kom hem sent, trött, avslappnad och nöjd och tänkte att nu - nu är allt stressande över för stunden, i natt kommer jag att sova som en stock.

Men så blev det nu inte - för maken fick så vansinningt ont i magen att vi var tvungna att åka till sjukhus mitt i natten. Han hade haft litet ont redan i över ett dygn, men nu var det riktigt illa. Efter några timmar och undersökningar blev han hemskickad igen, infektionsvärdena var litet förhöjda men inte alarmerande (och hans blindtarm är redan borta), så man kunde vänta och se. Han sov och vilade hela fredagen och kände sig bättre på lördagen, så vi kunde ha gäster på kvällen som planerat. Det var en trevlig kväll med många gäster, underbar mat (fast jag säger det själv), massa prat och sen läggninstid.

I dag hade maken dock riktigt ont igen, och åkte via företagsläkaren (som konstaterade rejält högre infektionsvärden än på torsdag) tillbaka till sjukhuset. Nu undersöktes allt ordentligt, och felet visade sig vara en kraftig infektion någonstans i tarmen, som nu sköts med intravenös antibiotika - så han får stanna på sjukhuset åtminstone tills i morgon, förmodligen längre. Så skönt, ändå, att det var något som kan botas relativt enkelt. Och så glad man är över att bo i Finland gånger som den här. Proffsig, vänlig sjukvård, så gott som gratis. Gärna betalar man ju skatt.

Och ja. I morgon ska femtonåringen vara på flygfältet kvart över sex på morgonen (hon ska tillbringa en vecka i en skola i Amsterdam! Så roligt), så jag ska börja morgonen med att skjutsa henne dit. Och hunden ska föras till veterinären (han mår inte bra, det verkar som om han behöver en tredje medicin, som veterinären redan förvarnade om för ett tag sedan). Och jag har ett viktigt förmiddagsmöte, så det var tänkt att maken skulle ta veterinärfärden, men nu blir det ju nog jag. Jaja, en sak i taget, det blir nog bra. Också med maken, till vår stora lättnad.

Höstlov i Koli nationalpark

Inför höstlovet hade jag bokat en stuga i Koli, och till vår glädje ville alla barn hänga med dit och vandra, läsa, laga mat, vila och umgås. Vi startade mot Koli på torsdag vid 14-tiden, och efter en mat- och handlingspaus i Imatra och sex timmars körning (det är så långt!!!), de senare timmarna i kolmörker, var vi framme vid vår stuga. Vi åt bara kvällsbit och lade oss, så vi genast nästa morgon kunde ge oss ut i skogen.

Tyvärr var vädret rätt dimmigt. Det var utmärkt att vara utomhus i, lagom varmt och behagligt, men den vackra utsikten såg vi inte så mycket av. Det störde ändå inte så värst, det var skönt att röra på sig efter arbetsveckan och den långa bilfärden, och skog och berg är ju alltid fint.

Den första dagen gick vi två promenader på kanske fem kilometer vardera, och lagade lunch åt oss på trangian och åt utomhus där emellan.

Stugan vi hade hyrt var stor och jättefin. Den hade sex bekväma sängar i tre sovrum, tre badrum, en brasa i vardagsrummet (och massor av färdighuggen ved), en bastu som vi alla rymdes in i samtidigt och ett välutrustat kök. Som ni kanske har förstått av tidigare inlägg är maten synnerligen viktig i vår familj, och efter en dag utomhus är det toppen att ställa alla i köket och tillreda en brakmåltid. Första kvällen blev det rostbiff av renkalv, andra kvällen blinier. Sedan bastu, och sedan brädspel, båda kvällarna. Perfekt familjetid.

På lördagen gav vi oss ut i nationalparken igen - samma program som dagen innan, men nya rutter.

Främmande, vackra höstlandskap. Rutterna var väl utmärkta och underhållna, men - som de påpekade på sina nätsidor - är det ändå fråga om natur och inte om byggda sevärdheter, så man måste nog vara försiktig, också. Det fanns hala ställen och branta stup. 

Vem säger att tjärnar är vackrast när himlen är blå?

Sista dagen - på söndagen - såg det ut som om molnen inte hängde riktigt lika lågt, och vi skyndade oss att packa ihop i stugen och gav oss upp på Huippujen kierros (Ukko Koli, Akka Koli och Paha Koli) en gång till. Och äntligen fick vi se ut över Pielinen!

Döttrarna. Systrarna. De finaste.

Hunden var också med. De andra dagarna hade den hjärtsjuka taxen fått stanna i stugan när vi gav oss ut på de långa promenaderna, men den här gången fick han följa med - och höll på att stryka med när han gick upp på första toppen. Han svimmade och måste ligga ner i flera minuter. Men sedan piggnade han till och kunde skälla på högsta toppen. Och som ni (kanske) ser på bilden snöade det litet!

Sedan var det bara att ta adjö av Koli för denna gång och börja köra hemåt igen. För att få litet omväxling tog vi en annan väg hem, och åkte bland annat igenom vackra Punkaharju. Men nog är det långt mellan Koli och huvudstadsregionen! Sex timmar i bil, plus pauser. Huhhuh.

Höstlovet var så bra. När man har fyra barn i olika ålder är det ju ofta någon som är i någon fas som gör att allt är litet svårare - någon är miniliten, trotsig, tonårstrumpen eller något annat. Men den här gången var alla harmoniska, glada, sällskapliga och med på noterna. Inga bråk, ingen som drog sig undan, så enkelt och roligt att tillbringa långa bilresor, långa promenader och hela dygn tillsammans. Härligt.

Koli gav också mersmak - hit måste vi komma tillbaka någon gång, någon sommar, när man kan se alla vackra utsikter. 

Ex tempore-kräftis

I går stod vi i skymningen och krattade löv på vår gård med maken, när telefonen ringde.

- Jag har fått två kilo havskräftor, kommer ni och käka?, sa vår kompis i kvarteret bredvid.

Naturligtvis gjorde vi det. Snart satt fyra trötta vuxna och fem piggare barn och ungdomar och kalasade, åt, drack och pratade.

Så trevligt! Oväntade bjudningar är bäst.

Koli var också jättebra, för övrigt. Ett inlägg om det kommer snart.

Ny vecka, nya ovanligheter

Hälsningar från Nådendal! Jag jobbar tisdag-onsdag i Åbo den här veckan, och till min stora förvåning var alla hotell i Åbo fullbokade när jag försökte boka hotell förra veckan.

- Men vet du inte vad som händer i Åbo på tisdag?, sa min kollega.

Det visste jag ju inte, men nu vet jag: kvalmatch inför fotbolls-EM, Finland-Armenien, 9000 (?) åskådare som fyllde hotellen - så jag fick bo i Nådendel. Och det är ju hur bra som helst. Dessutom vann Finland uppenbarligen matchen.

Staden är tom, nedstängd och igenbommad - men vacker ändå, i väntan på nästa sommarsäsong. På min kvällspromenad på en dryg timme, längs stranden och i gamla stan, såg jag totalt ett tiotal människor (majoriteten med en hund, och tre gubbar i en liten båt - de hade kanske varit ute och fiskat?). Spahotellet, där jag bor, är däremot fullt av höstlovslediga barn med sina mor- och farföräldrar.

Våra barn har höstlov torsdag-fredag, och maken och jag har tagit fredagen ledig. I morgon på eftermiddagen styr vi två bilar (alla kommer med, hurra! Till och med hunden) mot Koli, där vi har hyrt en stuga. Vi planerar att vandra i nationalparken, äta gott, bada bastu och spela bordsspel. Blir bra.

Ovanlig arbetsvecka

Den här arbetsveckan är litet speciell. Måndag-tisdag var vanliga arbetsdagar, men på onsdag träffades vi på jobbet redan efter sex på morgonen, och satte oss i bussen klockan sju för att åka på ännu en omgång personaldagar - denna gång i Umeå.

Vi pausade i Hämeenkyrö, där jag (förutom en kopp kaffe) tog en promenad i det vackra, kyliga och morgondimmiga landskapet.

Jag tror jag har varit i Umeå någon gång förut, men det var länge sedan och jag kom inte ihåg någonting av staden. Vackert är det, med ån och alla gamla byggnader...

... och parker och höstfärger.

Efter två långa och intensiva dagar, med program och föreläsningar och en massa jobb (eftersom det är vi som arrangerar och ser till att allt löper och fungerar), men också en massa samvaro, skratt och flams (ju tröttare man blir, desto bättre blir skämten - i synnerhet sedan, när allt är över och man kan koppla av, nöjd och trött, tillsammans med sitt eget team) kom sedan pricken på i:et: bussresan tillbaka från Vasa till Helsingfors under natten tills i dag.

Men förvånansvärt bra sov jag, och efter en dusch och en mugg kaffe när vi kom till kontoret halv sex i morse har jag nu faktiskt jobbat. Men efter lunch går jag nog hem och påbörjar helgen, nöjd och glad. Nog är det fint, ändå - tänkt att få ha mitt roliga jobb och mina fina kollegor. 

Hösthelg på lande

Vi kom till lande ganska sent på fredag kväll, när det redan var mörkt, så vi tände bara en brasa i köksspisen, åt kvällsmål och gick och lade oss. Nästa morgon vaknade vi till detta. Årets första frostnatt, och soluppgång på lande. Så vackert!

Jag var utomhus nästan hela den dagen. Först på en lång promenad med make och hund - vi hittade en ny skogsväg, och på den en minkfälla (? någon fälla i alla fall) och en viltkamera. Så nu har någon fina bilder på oss där vi först nyfiket kollar på fällan och sedan upptäcker viltkameran och sticker våra nosar tätt intill den när vi undersöker vad den kan vara :)

Efter lunchen gick jag med mellanflickorna till vår bästa trattkantarellglänta och plockade en korg full.

På söndagen var det dags att ta upp båten. Maken och nittonåringen körde båten till upptagningsplatsen - det lär ha varit kallt och fint - , medan jag körde bilen och trailern med de två yngre flickorna.

Att köra bil med släp är nu kanske inte det jag är allra bäst på, och när vi upptäckte det här ekipaget (lyckligtvis i tillräckligt god tid) svängde jag helt frivilligt in mot vägrenen och väntade istället för att försöka slinga mig förbi. Vi gick ut och tittade, och det visade sig att de höll på att flytta en flock kor från sitt sommarbete.

Det var roligt att se - kossorna är ju snälla och vänliga, men stora, och kanske inte så fiffiga att de direkt förstår att de i god ordning ska gå ombord på ett släp. Eller så hade de bara inte lust. Den första kossan gick upp för rampen och ställde sig sedan direkt på tvären över släpet, med påföljden att det blev tvärstopp. Resten av kossorna försökta följa efter, och trängde sig närmare och närmare kossan på tvären, så ingen människa heller kom åt att puffa på den för att få den att svänga sig. Till sist kom någon på att skramla med en foderhink längst framme i släpet, och då svängde sig kossan långsamt och gick dit. Sedan gick det snabbt att få resten med på släpet.

Jaja, det är spännande på lande. När kossorna var lastade och vi kom förbi körde vi till stranden, och kom fram prcis samtidigt som båten. Och sedan gick upptagningen utan minsta bekymmer. Vad det går smooth nuförtiden, kommenterade femtonåringen, som inte har varit med på flera år.

Blåbärstry

Viktigaste händelsen från helgen som gick: jag köpte - och planterade - tre blåbärstrybuskar. Jag blev nyfiken på den nya bärbusken redan då jag läste om den i någon tidning för ett par månader sedan, och nu när de fanns till salu på Äppeldagarna i Söderlångvik slog jag till. Bären lär ska vara stora, goda och nyttiga (proppfulla med antioxidanter), och för oss som gillar blåbär låter det ju mycket lockande. Vi får väl se nästa år - hoppas det kommer bär redan då!

För övrigt hälsade vi på vänner, blev bjudna på middag och badade i deras badtunna ett par timmar i månskenet - mycket bra, det också. Och så gick jag i skogen ett par timmar och hittade massor av svamp.

Hemma igen

Tioåringen och jag är lyckligen hemma igen - Finnair kom och hämtade hem oss. Flygtiden blev den något obekväma 1.40 - 5.20 natten till torsdag, så den natten sov vi båda bara ett par oroliga timmar på flyget. Sedan direkt till jobb och skola, sedan en vanlig natt, sedan ännu en jobbdag, och nu är vi på lande.

Nu ska vi njuta av höstveckoslutet här, och sedan återkommer jag med ännu någon om resan. Mycket, mycket nöjda är vi.

Rhodos stad

Jaha, den mycket o-spännande charterresan blev plötsligt mera intressant i morse, när vi via medierna fick reda på att vår resebyrås moderbolag har gått i konkurs. Enligt planen borde vi åka hem med moderbolagets flygbolag i övermorgon, men åtminstone för tillfället står alla deras plan. Men det är knappast någon fara med oss - tioåringen blev helt överlycklig vid tanken på att vi kanske inte kommer hem den dag vi har tänkt. Och så skönt att vi denna gång reste på en charterresa, och inte bokade allt själva som vi oftast brukar - nu kan vi bara luta oss tillbaka i solstolen och vänta på att någon säger åt oss hur vi ska göra. Ännu har vi inte fått någon info, men det förvånar mig egentligen inte alls. Rent yrkesmässigt är det intressant att följa med en sådan här enorm kriskommunikationsoperation - först måste de naturligtvis informera alla tusentals anställda, så de i sin tur ska kunna informera alla hundratusentals gäster. Och allas telefoner ringer säkert oavbrutet. Och hur många vet egentligen något om vad som kommer att hända ännu, ens i koncernens ledning? Så vi väntar i lugn och ro, här går ingen nöd på oss. Inte heller Bernie verkar särskilt stressad.

I går skärpte vi oss äntligen och tog lokalbussen in till Rhodos. Först promenerade vi en stund i "nya" centrum, och gick på en 9D-bio om Rhodos historia. Förutom att man hade 3D-glasögon satt man i en stol som rörde på sig åt alla håll, de hade stora fläktar som blåste varmt och kallt mot en, man blev nedstänkt med vatten vid lämpliga tillfällen och "knuffad" i ryggen och på benen. Det var mycket roligt, faktiskt. Efter lunch begav vi oss sedan in i gamla stan.

Den var enorm! Mycket större än den i Hania. Där fanns flera "affärsgator" med butiker och restauranger, men om man gick litet åt sidan från dem villade man snabbt bort sig i en labyrint av trånga gångar, med bostadshus på sidorna och en och annan grekisk, svartklädd tant som mitt i allt satt i något prång och log tandlöst (och litet skrämmande) mot en. Eftersom vi bara var på promenad utan mål kollade jag inte kartan så ofta, och flera gånger kom vi helt vilse (inga gator är ju raka) och kom ut på något helt nytt ställe. Så vackert!Se bara på gatubeläggningen - små, runda stenar.

17 000 steg blev det, innan vi tog en taxi hem till hotellområdet med den nya klänningen på.

Snälla människor

Det här är på intet sätt ett coolt resmål. Det är charterresor från olika håll i Norden och England till ett stort all-inclusive hotell på en turistö. Det är ingenting för den som vill upptäcka nya stigar, som vill uppleva kultur, som vill leva som lokalbefolkningen eller som vill göra imponerande uppdateringar i sociala medier. MEN - detta är helt klart ett resmål för vanliga, snälla, trevliga människor, och förutom vädret och simningen tror jag att det är därför vi trivs så bra.

Här vimlar av barn, men jag har inte hört en enda person bli irriterad på springande, högljudda ungar. Om man läser vid poolen får man varje dag en badboll i huvudet eller en dusch från någons simfena, men ingen blir upprörd - man tittar bara förskräckt upp, för man läste ju, men tänker sedan Jaha, jaha och fortsätter. Ingen blir heller irriterad då en tant med rollator stannar och täpper till hela gången runt poolen för att hon ska tala en stund med sin nyfunna vän som sitter i en solstol - alla stannar, nog kommer man fram förr eller senare.

De som arbetar här är glada. På morgonen vaknar man i allmänhet (inte i dag, jag tror det är ledig dag) av städerskornas högljudda samtal. De lägger på grekisk musik på sina små radion och för sedan ett hojtande, skrattande samtal med varann medan de städar (ofta ganska långt ifrån varandra). När man går förbi ropar de Kalimera! How are you today? och ler så de blir alldeles rynkiga vid ögonen. Restaurangpersonalen jobbar långa skift, men verkar inte stressade, och har alltid tid och lust att skoja med tioåringen och prata en stund, sticka till henne en extra förrätt och till mig ett extra glas vin.

Oväntat, men inte överraskande nu vid närmare eftertanke (hotellet är tillgängligt överallt och har som sagt all service), är att här finns massa människor med funktionshinder. Här finns till exempel ett kanske femårigt tvillingpar som sitter i rullstol. De pratar inte och rör sig inte, men när någon tar dem i famnen (de är här med hela sin familj, inklusive morföräldrar) och går ner med dem i poolen sprider sig ett långsamt leende över deras ansikten. När de inte badar får de sitta i någons famn under ett parasoll, nästan hela dagen. I förrgår på kvällsshowen lade jag märke till en ung man, som kanske har en cp-skada och satt i rullstol med oanvändbara armar. Hans bror (eller vän, eller assistent - en annan ung man i alla fall) var där med honom, och när showen började köpte han dem varsin drink och hjälpte honom att dricka. I går kom de sent till showen, och kurvade in med förskräcklig fart. Man såg att det var bråttom och viktigt, och alla som redan satt bänkade hjälpte till och flyttade på sina fötter och småbarn så han kom fram. En pappa på första raden klämde ihop familjens stolar så rullstolen fick plats bredvid honom, och brodern/vännen/assistenten patkerade rullstolen där och satte sig själv längre bak. Pappan klappade mannen i rullstol hårt och mycket manligt på låret. Kanske inte det bästa rent fysikt för mannens smala ben, men helt klart med bästa intention: Välkommen! Bra att du hann!

Man blir varm i både kropp och själ här. Människor som vill väl, som är glada och tar hand om varandra.

I går kunde vi alltså ändå inte förmå oss till att lämna området. Men i dag ska vi till Rhodos stad!