Julklapp

 

Sjuttonåringens julpaket - som hon skickat nästan en månad tidigare från Irland - kom till sist fram igår. Och titta vad hon skickade: en tavla av taxen, som hon själv har målat! Den är så otroligt fin, verklighetstrogen, detaljerad och stämningsfull, och jag är enormt imponerad. Jag visste inte att hon var så skicklig (de konstnärliga generna har inte kommit från mig, kan man lugnt konstatera).

Vi kom hem från lande igår, och njuter nu av en lugn och långsam morgon. De vilda planerna för idag inbegriper en tur till återvinningsstationen med kartong, glas, metall och plast och ett besök i matbutiken. Kanske också nepalesisk lunch och en långpromenad med hunden. 

Ikväll ska vi på nyårsmiddag till goda vänner, bara vi fyra och elvaåringen, tror jag. Det blir trevligt och känns rimligt i coronatider. Lilla taxen firar ju sitt första nyår med oss - vi hämtade honom på nyårsdagen i fjol, i morgon har han varit hos oss exakt ett år - så vi vet inte hur han reagerar på smällare och raketer. Jakthundar brukar väl inte reagera nämnvärt (vår förra tax brydde sig inte det minsta), men han är ju litet försiktig av sig, så vi får se. Han får följa med oss på middagen, i alla händelser. 

Mellandagssysslor

Julen var på alla sätt trevlig, och fridfull, med bara familjen och mormor på plats. Vi saknade förstås moffa och den nyblivna sjuttonåringen (som firade i Irland, där hennes utbytesår börjar närma sig mitten), men dagen och kvällen var trevliga, maten god och julklapparna fina. Inte en enda bild tog jag, dock :)

På annandagen åkte vi till Tenala-lande. Äldstingen och hennes pojkvän gjorde oss sällskap. Ute regnade och ruskade det, men vi hade planerat ett projekt - att måla flera av furuväggarna vita - och för det ändamålet var ju vädret perfekt.

 

Aningen rörigt är det mitt i projektet...

...men vi är jättenöjda med slutresultatet. Mycket ljusare inomhus, och annan stämning. Vi funderar ännu om dörrarna borde målas i någon annan nyans?

Maken och minstingen målar för tillfället väggarna i det mindre sovrummet, till höger på bilden. När det är klart tänker vi flytta dubbelsängen dit från det stora sovrummet, och så ska det mindre sovrummet bli vuxensovrummet. I det större sovrummet tänkte vi sedan placera två våningssängar och en bäddsoffa, så ryms dit massor av barn, ungdomar och gäster vid behov. 

Pustar ut

 

Förra veckan blev det väldigt mycket jobb - nästan dubbelt så mycket timmar som en vanlig arbetsvecka. Men evenemanget på söndag gick väldigt bra, så det var absolut värt det. På måndag jobbade jag en vanlig dag, och igår steg jag igen upp efter fem och åkte på en jobbresa. Så ni kan tro att det tomma, tysta, svala, välstädade hotellrummet (med fyra sängar, så det fanns att välja mellan) var härligt att komma till på kvällen. Jag lade mig genast i sängen med godis och en veckotidning och somnade redan efter nio. Underbart!

Något smått annat än jobb hann jag också med förra veckan. På lördagen gick vi en lång promenad i vårt närmaste naturskyddsområde med minstingen och hunden.

Och grillade korv till lunch. Samtidigt som vi tände brasan kom ett annat sällskap fram till samma rastplats, med en annan hund, och jag slutar inte att förundra mig över olikheterna mellan vår nuvarande tax och den förra. Den förra skulle ha skällt vilt och dragit allt vad han orkade i kopplet mot den andra hunden under HELA tiden vi var på samma ställe. Den nuvarande skällde visserligen kanske fem skall när han fick syn på den andra hunden, men när de hade nosat på varandra var det avklarat. Senare satt taxen alldeles lugnt i elvaåringens famn, invirad i en filt, medan den andra hunden fanns bredvid och elvaåringen åt korv. Oerhört. Och mycket lättare att hantera än macho-taxen (som också var högt älskad, måste jag kanske förtydliga). 

Dottern på Irland har fyllt år - hurra för henne! Vårt paket tycks dock ännu vara på väg, jag hoppas det åtminstone kommer fram innan jul.

För övrigt bakade minstingen drömmar en dag.

Och nu ska jag gå på hotellmorgonmål!

Just så

 

Det är mycket på jobbet nu - mycket ska koordineras, planeras och kommas överens om, och det är mejl, meddelanden, telefonsamtal och teamsmöten i ett för min del. I dag hade vi ett större möte, med många deltagare. Vi diskuterade ett (coronarestriktionsanpassat) evenemang, där två små sällskap ska finnas i var sin ända av ett stort utrymme.

- Och så har ni ansiktsskydd i båda ändor?, försäkrade jag mig om.  

Det muntrade upp stämningen, kan jag meddela.

Hänt sedan sist

Mellan Imatrafärden och nu har det ju bland annat varit lillajul. Vi tog fram något litet julaktigt pynt (främst ljus och julduk än så länge, men en liten gris fick hänga med), och det blev ju genast ganska mysigt.  

Den traditionella, flera år gamla kalendern fick också komma fram. När alla fyra flickor bodde hemma fick de öppna luckan var fjärde dag. I några år har den äldsta bott i eget hem, och då har hon fått öppna varje söndag. I år är det stora förändringar i turerna, då två döttrar har flyttat hemifrån och den tredje är på utbyte i Irland. Vi bestämde att äldstingen får öppna på söndagar, tjugoåringen på onsdagar (när hon brukar komma hem och hälsa på), föräldrarna på torsdagar (nyhet för i år!) och minstingen alla andra dagar.   

Och så blev det dags för jullakanen! Till min stora glädje och makens förskräckelse.

Sedan blev det min födelsedag :) Vi inledde med lyxmorgonmål. Minstingen hade gjort de fina smörgåsarna (jag är mycket förtjust i pingviner) och maken stekte amerikanska pannkakor.

På eftermiddagen åkte vi in till stan och lämnade elvaåringen och hunden hemma hos tjugoåringen, där också äldstingen och hennes pojkvän befann sig. Medan ungdomarna tillredde födelsedagsmiddag gick maken och jag på muminutställningen på Nationalmuseet (med ansiktsskydd och mycket stränga begränsningar på folkmängd, sista dagen innan museet stängde) och på en drink på Yes Yes Yes.

Sedan bjöd ungdomarna på en fantastiskt fin och trevlig födelsedagsmiddag med trattkantarellsoppa, stekt gös med potatis- och jordärtsskocksmos och créme brulee. Det var så gott och så mysigt! Tänk ändå, att man nu har så stora barn att de fixar sådant här - och så trevliga och snälla att de kommer på idéen. Inga bilder tog jag, vi bara njöt av maten och sällskapet.

Och se vad jag fick i födelsedagspresent! En Rituals-kalender! Typiskt bra present, som man inte unnar sig själv men verkligen, verkligen vill ha. De andra presenterna var också mycket, mycket bra - till exempel ett redan traditionellt (tredje gången nu) decemberveckoslut i Hangö.

För övrigt gjorde maken en beställning från Italien, och en mörk och kulen dag levererades allt detta till vår dörr. Vi ska dela med en annan familj, men nog finns här delikatesser så vi kan skämma bort oss under hela december, skulle jag tro. 

Och den första torsdagen, när det var föräldrarnas tur att öppna kalendern, var det tydligen tuffing-tomten som hade fyllt den. Inte illa!

Paus

 

Ursäkta lång bloggpaus. De nya, överraskande stränga coronarestriktionerna i huvudstadsregionen ledde till massor av jobb för min del, då ett stort evenemang måste planeras om helt med mycket kort varsel. Det har alltså varit långa, intensiva dagar vid dator och i telefon, och på kvällen har man inte haft så stor lust att skriva mer.

Men nu börjar det kännas som att vi kanske har de nya planerna någotsånär på plats. Vi bestämde oss för att åka till lande över helgen, och kom fram till det mörka, tysta, lugna, där omtänksamma mommo hade skruvat upp värmen och eldat i spisen under dagen - och lämnat en veckotidning och en chokadplatta på bordet. Eld i spisen...

...julstjärna upphängd i fönstret...

...och härlig, ohälsosam fredagsmysmiddag.

Just vad man behövde!

Resor i hemlandet: Imatra

 

Under veckoslutet gjorde vi en miniresa tillsammans med minstingen och maken. Scandic hade erbjudanden på hotellövernattningar för ett tag sedan, och vi valde ut ett som såg trevligt ut, låg på rimligt avstånd och hade simbassäng - och det blev Imatra. Redan bilresan dit var ju uppiggande, då man fick åka genom ett ljust och vackert vinterlandskap.

Och hotellet - Imatran Valtiohotelli - var ju så vackert! Som ett sagoslott. Vi hade bokat rum i den "nybyggda" delen, där också bastuavdelningen fanns, men när vi kom fram frågade de om vi kanske hellre ville sova i slottet. Vi gick och kollade på det rummet, men beslöt oss ändå för att sova i det moderna, istället för det sneda och vinda och personliga, med heltäckningsmatta, gammalt badrum och litet egendomlig doft. Och det var så bra! Sova i ett modernt rum, men äta och ta en drink i dessa utrymmen:

Dörren från matsalen/festsalen till köket. Så fin!

Stretching i trappuppgången.

Rätt imponerande entré

 och ett obligatoriskt uppstoppat vildsvinshuvud i brasrummet.

Bastuavdelningen var inte speciellt imponerande, men det fanns bastu, pool och bubbelpool, så det dög bra. Dessutom mycket vänlig service - när jag såg att bastuavdelningen öppnade först kl. 17 och beklagade det för minstingen hörde receptionisten det och frågade när vi då skulle önska att det öppnade? Kanske klockan 16, sa jag, och då sa hon ok, jag kan nog knäppa på bastun tills dess. Vi gick alltså och badade 16-tiden och fick vara där alldeles ensamma en timme, och när vi gick upp för att äta middag kl. 18 började det bli alldeles fullt. Så snällt av dem!

Forsen, som gick alldeles invid hotellet, var också fin. Strömmande vatten är nog litet som elden eller havet, man kan titta på det länge, länge.

Kottar som slängdes i tappade man bort direkt. Inte att rekommendera att trilla i forsen, misstänker jag.

Nästa dag tittade vi en stund på tv från sängarna när vi vaknade (det ska man göra på hotell, liksom man ska äta godis i sängen och titta på tv på kvällen). Sedan åt vi hotellfrukost, promenerade litet invid forsen, tittade på de imponerande dammluckorna och började åka hemåt igen vid lunch. Så fin och avkopplande miniresa!  

Hemma hade storasystrarna tagit hand om hunden, och alla parter verkade nöjda och belåtna med sin helg. 

Back in business

 

Coronatestet var negativt, minstingen är tillbaka i skolan och jag är tillbaka på jobb. Hunden deltar också aktivt i Teams-mötena. Bra så.

Men under de två dagarna jag var sjuk hann jag ungefär halvvägs genom tegelstenen Som Pesten. Mycket fascinerande att läsa den medan man är sjuk, under en pandemi. Tänk vad författaren fick mycket rätt, fast den kom ut 2017. Lyckligtvis är det nuvarande viruset (peppar peppar, ta i trä) inte lika dödligt som det som beskrivs i boken, och slår inte lika hårt mot barn och ungdomar.  

Litet sjuk

 

Här är vi litet sjuka. Tur att jag åtminstone har en lämplig bok att läsa :) Jag reserverade den på bibban och har väntat länge, men fick den till sist förra veckan.

Minstingen blev först krasslig - ungefär på lördag. Hon var inte så värst sjuk, så vi åkte iväg och packade ihop lande som planerat (utan att träffa någon, förstås). Men eftersom man ska stanna hemma med mycket låg tröskel blev hon hemma från skolan ännu idag, och för att vara på den säkra sidan var hon på ett coronatest i morse, trots att hon nu verkar vara så gott som frisk. Istället har jag fått samma symtom, huvudvärk, ont i magen och kraftlöshet - men ingen feber eller symtom i andningsvägarna. Vi väntar alltså på testresultatet, och om det är negativt - vilket vi ju tror - kan hon gå tillbaka till skolan och jag kan anta att jag också har samma icke-corona. 

Förutom att läsa har vi sett på tv. Taxen är rätt fascinerad av The Crown, roligt nog. Där förekommer kanske mycket hundljud och musik (som han faktiskt verkar kunna uppfatta, han lyssnar noga när vi hör på musik). Och så har vi sett två avsnitt av svensk/finska White Wall. Och så har vi något problem med varmvattenpumpen, så badrumsgolven är kalla och vattnet i kranen svalt. Reparatören lär komma "inom ett par dagar". Mycket spännande. Men på fredagen hade vi faktiskt gäster, och det var väldigt trevligt. Alla pratade så man knappt fick muntur, trots att vi bara var fyra (och tre barn, men de var i ett annat rum). Det är uppenbart att alla saknar att träffas på riktigt.   

Glädjeämnen i novembermörkret

 

Vi gör vad vi kan för att pigga upp kamos-corona-november - och ganska mycket kan vi ju göra, faktiskt, så egentligen ser jag alls ingen orsak att klaga.

Igår bjöd maken mig på middag på BasBas Kulma. Vi har hört väl om BasBas redan i flera år, men inte kommit oss för att gå dit - förrän igår, då. Och det var underbart! Så god mat, med samma jämna, utmärkta kvalitet genom alla rätter. Det är sällan man har varit så nöjd efter en restaurangmåltid. Dessutom trevlig, avslappnad stämning och vänlig betjäning. Det är ju inte jättebilligt, men om man går på tu man hand kan man kanske unna sig det ibland :) 

Och "valpen" fyllde ett år i förrgår - han har samma födelsedag som mommo - så nu får vi väl sluta använda ordet valp. Han artar sig väl, är lugn och god och glad, och fortfarande litet försiktig av sig. Han älskar gurka, och om vi lagar mat och en skär gurka och en annan kött så står han vid gurkskäraren i hopp om en smakbit. Vi är inte riktigt säkra på hur fiffig han är. Det är t.ex. fortfarande litet oklart för honom hur dörrar fungerar, och han gnäller ofta vid en dörr som står på springa för att vi ska öppna den, istället för att sticka in sin nos och öppna den själv. Ibland puttar han också fast en dörr som står på glänt, och gnäller sedan för att han inte kommer in. Å andra sidan är det mycket han har lärt sig snabbare än vår förra tax - kanske för att han hinner tänka efter ibland innan han rusar iväg. Det kan ju hända att han i själva verket är supersmart och har märkt att han får bättre service om han inte gör grejer själv.

Tjugoåringen är hemma för stunden, vilket alltid är trevligt (hon sällskapade snällt nog med minstingen igår när vi var på restaurang) och elvaåringen provade på handboll igår och ääälskade det. Ikväll ska hon och rida. Och i morgon kommer en kompisfamilj på middag. Blir skoj!

Elda ris

Igår, efter jobbet, packade vi snabbt en liten väska och åkte mot stugan som ligger närmare (och har dusch och wc). Det hade igen varit en fullspäckad vecka, men axlarna sjönk snabbt av när vi kom fram till stugan (i mörkret) och gjorde tacos till middag. Mommo kom och åt med oss, och det blev en trevlig och avkopplande kväll.

I morse vaknade vi till en strålande morgon och satte igång att elda sly och brännbart skräp. Sol, ingen vind och blött i naturen. Så länge sedan vi har gjort det - jag tror kanske elvaåringen inte ens minns en brasa av den här storleken utomhus? Sist och slutligen gick det mycket snabbare och enklare än vi hade trott att elda upp den gamla högen med brännbart. Resten av slyet ska föras till återvinningsstationen.   

Maken och minstingen åkte för att köpa grillkorv, och medan de var borta slog vädret om helt. Molnen drog in och det började blåsa. Perfekt tajmad brasa, korvgrillandet gick ju bra fast det var litet moln och blåst. Jag brukar säga att jag äter grillkorv en gång per sommar, och i år blev det visst först i november - men det var faktiskt mycket gott idag.

Efter en caféutflykt fortsatte vi utomhusarbetet och klöv all ved från trädet vi fällde senast. Nu har mörkret fallit igen och vi sitter inne, mätta efter hamburgermiddag, trötta i kroppen och nöjda. Få se om någon ännu orkar elda bastun. 

Nya tag!

 

Huhhuh, en sådan vecka den förra blev. Massor att göra på jobbet, med strama deadlines - jag tror jag jobbade varje kväll, förutom dagarna, då - och dessutom en hemtenta i kursen jag gått på, som slukade en stor del av lördagen. Men allt gick bra, så jag var glad efteråt, och kan (hoppas jag) ta det litet lugnare den här veckan.

På veckoslutet firades ju både allhelgona och Halloween, och elvaåringen fick äntligen ha sitt kompiskalas. Hon fyllde ju år redan i augusti, så det var sannerligen på tiden. Tre flickor och tre pojkar var bjudna, och de åt brunch och tittade på film tillsammans. Stora har de blivit, de också.

I går hade vi en riktigt ledig dag, dessutom i stan, där vi minsann inte har varit en helgdag på länge. Vi inledde starkt med att klippa ner vår taggiga häck. Den är hemsk att hantera, med långa, hårda, vassa taggar som gör att kvistarna trasslar ihop sig till taggiga, luftiga, hårda nystan. Vi klippte och sysslade och fick till sist in det mesta i släpvagnen. Det behövs ännu en tur till sopstationen, men redan igår blev gården mycket prydligare. Ännu återstår nog massor av trädgårdsprojekt, när man hinner och orkar.

På eftermiddagen var vi på bio! För första gången på åtminstone ett år. Alla hade ansiktsmask, och det var två tomma platser mellan varje par åskådare, så det var ju nog litet annorlunda - men roligt att gå på bio igen. Vi såg Tove, och fast man kanske skulle ha önskat ett litet mer mångsidigt porträtt av henne (eller längre tid av hennes liv, kanske?) så var den fin, tyckte vi. Utom elvaåringen som tyckte att det pussades för mycket i filmen. Det är mycket pinsamt.

Sedan åt vi sushi, och så skyndade vi oss hem och gick ut på taxpromenad med två andra taxfamiljer. I den coronavardag som nu har blivit normal bjöd gårdagen minsann på massor av stimulans. Vi var helt redo för sängen redan vid niotiden på kvällen.  

Höst på lande

 

Det var tydligen minusgrader i natt, och så här vackert var det på landegården när solen steg vid niotiden. Vi kom hit ut med minstingen och hennes kompis igår kväll (beckmörkt redan vid sjutiden) och sov gott på den kyliga och mörka vinden. 

Morgonpromenaden - där vi för övrigt stötte på ett jaktlag, som tyckte att taxen kanske kunde ansluta sig till dem - gick inte heller av för hackor.

Idag anslöt de två äldsta döttrarna och en pojkvän, så nu är här fullt med folk. Vi roar oss som man brukar på lande på hösten - med mycket mat, promenader, svampplockning, sällskapsspel, simning i den närliggande simhallen och kanske bastu ikväll. Mycket avkopplande.

Veckan gick i ett huj med intensiva arbetsdagar. På torsdagen hade vi bjudit ett par kompisar på "vardagsmiddag", men eftersom både de och vi är mycket matintresserade blev det inte så värst vardagligt ändå. Vi åt romsmörgåsar, ärtpestopasta, ost och äppelmarängpaj. Så väldigt trevligt att träffa andra människor och äta gott. Man måste kanske börja göra på det här sättet nu, när coronapandemin visar alla tecken på att bli långvarig - att man bjuder bara ett par gäster per gång. Det är ju roligt, det också, och så hinner man prata med alla under kvällen.  

Andra dagen i Mariehamn besökte vi för övrigt Sjöfartsmuseet, och det var också en trevlig upplevelse - det hade förnyats en del på de kanske 15 år som gått sedan vi sist var där.  

Och så tog vi eftermiddagsbåten tillbaka till Åbo. 

Hälsningar från Åland!

Vi tänkte först att det skulle vara litet jobbigt att ta kvällsbåten från Åbo till Åland och komma fram mitt i natten, men det gick hur bra som helst. Först körde vi mot solnedgången till Åbo, och klev sedan på Siljas båt Baltic Princess. Där åt vi en kvällssmörgås och drack en öl, kollade litet i butikerna och lade oss sedan i hytten för en läs- och tupplurspaus. Det var nästan inget folk alls på båten, och mycket lätt att hålla avstånd. Tolvtiden gick vi ut igen, satte oss i nattklubben och lyssnade på bandet en stund innan det var dags att köra ut i Långnäs. Och strax efter ett var vi på vårt hotellrum i Mariehamn, utan bekymmer.

Igår inledde vi med en promenad i Mariehamn - och inköp av tre pocketböcker på loppis och ett par nya, handgjorda kaffemuggar i SALT i Sjökvarteret.

Vädret var ju fantastiskt, och efter lunchen på Stallhagens gastropub (varm rekommendation) valde vi naturstigen på Getabergen framom simning på Mariebad.

Vem har byggt alla dessa stentorn? Man ska väl inte göra det, men när de finns i sådana här massor är helhetsintrycket ganska imponerande och vackert.

Klippor, grottor och stora stenblock. 

Jag har gått den här naturstigen en gång förut, men då med så små barn att vi gick till den första, lilla grottan och sedan svängde tillbaka. Så här långt har jag definitivt aldrig kommit förut. Så vacker naturstig, och lagom lång (4,7 km), då den är litet krävande på sina ställen.

På vägen till parkeringsplatsen såg jag den lilla stelfrusna ormstackaren mitt på stigen. Maken och minstingen hade redan klivit över den utan att notera den. Den kunde inte ta sig bort för egen maskin, så maken tog den på en lång pinne och lade den på ett soligare ställe, där den var ur vägen för andra vandrare och förhoppningsvis blev tillräckligt varm för att kunna söka skydd.

Förutom att promenera, både i stan och på berg, hade vi en mycket lyckad dag sådär matmässigt. Hotell Pommerns morgonmål var mycket bra, liksom lunchen på Stallhagen. Vi hade tagit ett hotellpaket där middagen ingick, så på kvällen bänkade vi oss i hotellets restaurang utan några skyhöga förhoppningar. Och det var såå bra! Carpaccio till förrätt, stekt abborre till huvudrätt och pannacotta till efterrätt. Helt vimmelkantiga av smakupplevelserna och proppmätta gick vi tillbaka till rummet för att läsa en stund innan vi somnade. 

Mycket trevlig dag igår, Mariehamn visade sig vara ett alldeles utmärkt mål för en minisemester i oktober. Få se vad vi ska hitta på idag! 

Morgonbestyr

I morse, när jag satt vid matbordet och drack kaffe och läste tidningen i godan ro, hörde jag ett oväntat och omisskännligt fladder precis bakom mig. Det var en talgoxe, som flaxade mot fönstret 30 cm ifrån mig. Den måste uppenbarligen ha kommit in genom köksfönstret, som stod på glänt.

Jag hoppade upp och stängde in hunden i ett annat rum. Samtidigt meddelade maken att hans möte börjar NU, och stängde in sig tillsammans med hunden. Jag fick ett litet stresspåslag vid utsikten att ensam försöka få ut fågeln utan att den

a) skräms ihjäl

b) bajsar överallt i vårt hus

- men så hann jag knappt börja innan den satte sig på dörren till balkongen (som maken öppnat innan han gick på sitt möte), och när jag flaxade och lät bakom den för att skrämma den åt rätt håll flög den helt enkelt ut. Ingen skada skedd, varken för fågeln eller vardagsrummet, men en rivstart på morgonen (antagligen både för mig och fågeln).

Jaja. Minstingen har en kompis över natten, och nu börjar det höras ljud från hennes rum. Jag ska jobba ett tag till, men slutar tidigare idag. Och i kväll bär det av mot Åland!

Höstlovsvecka

 

Den här veckan är det höstlovsvecka, åtminstone i våra trakter. Minstingen är ledig torsdag-fredag. Vi har funderat fram och tillbaka, kluvna mellan behovet (eller åtminstone lusten) av avkoppling och omväxling och den eventuellt överdrivna, eventuellt befogade tveksamheten inför att röra sig bland folk. 

Idag bestämde vi oss till sist och bokade en resa till Mariehamn över veckoslutet. Vi tar båten båda vägarna och övernattar på hotell Pommern. Det ska bli skoj! Minstingen och tjugoåringen kommer med, äldstingen (som har exponerats för corona och är i karantän, men förmodligen är utom risk då det snart är två veckor sedan exponeringen) tar hand om hunden.   

Förra veckoslutet ställde vi för övrigt ena landestället i höstskick.

Tjugoåringen fick inleda starkt och hoppa i plurret, när båtens lina hade snott sig runt pålen så vi inte fick den indragen mot land. Då hon fick loss den drog vi upp båten, ställde in alla utemöbler...

...plockade ner trampolinen och ställde in delarna...

...och fällde ett träd och klöv ungefär hälften av veden. Vi trodde att det skulle bli regn och rusk på söndagen, men istället blev det världens finaste höstdag - som en oväntad present. 

Vi hann också ut en sväng i skogen, och det fanns massor och massor av trattkantareller. På en timme fick mommo, tjugoåringen och jag ihop 20 liter. Tjugoåringen plockade också alla gröna tomater från tomatplantorna, för nu ska det väl bli frost. Så nu ska vi se om vi får dem att mogna inomhus.