Ny favorittid på dygnet

Med små barn var det ju kvällen som var ens "egna" tid - så länge man nu orkade vara vaken efter att de små guldgrynen somnat. Nu är det morgnarna som är lugna. Efter fyra år av tidiga uppstigningar varje vardagsmorgon (eller så är det ett ålderssymtom) har min dygnsrytm ändrats så att jag helst lägger mig, och därmed vaknar, relativt tidigt.

Numera är lediga morgnar (obs nyckelordet lediga) nästan min favorittid på dygnet. Man stiger upp i det tysta huset, går efter tidningen med hunden, sätter sig vid matbordet och äter frukost lääänge, lääänge. Utan brådska, med flera smörgåsar, gott kaffe och kanske ett kex eller en bulle. Så småningom dyker sömniga, varma, rufsiga barn upp, och ingen har bråttom någonstans. I morse kom sexåringen först, satte sig i min famn, kramades hårt och sa belåtet "Mamma, jag älskar dig fortfarande!". 

Barbiefesten

Festen pågår (notera danspositionen). Serveringspersonalen har just slutfört sitt arbete och hör nu från övre våningen hur de välskolade sexåringarna sjunger "Helan går" innan de skålar.

Julen så här långt

Lyckligtvis blev jag frisk fort sedan, lagom till julen. 

 

Sexåringen och jag inledde julaftonen på ett nytt sätt, som har all potential att utvecklas till tradition: Vi var på ett närliggande stall och tittade på deras julkadrilj på förmiddagen. Fint och stämningsfullt (fast sexåringen i något skede undrade när de skulle börja "göra vilda konster").

 

Notera det fasta greppet om morötterna, som vi hade tagit med hemifrån.

 

Morötterna gavs sedan till hästarna - en upplevelse som gjorde stort intryck.

På julafton kom farföräldrarna till oss, och det var lugnt och trevligt. Man läser mycket om folk som har skippat julklapparna helt, eller har en julklappsring med en klapp per person, men jag gillar julklappar (främst åt barnen, förstås) och tycker att vi har hittat en fungerande balans. Julklapparna var många, men ingen särskilt dyr (förutom mor- och farföräldrarnas generösa bidrag till de stora flickornas reskassor - alla ska på resa i början av året), och mycket var sådant som ändå behövs.

 

På juldagen kom makens syskon med familjer och hans farbror till oss på middag, och då var vi 16 runt bordet. På menyn stod bl.a. sushi...

 

...och lamm. Underbart. 

Annandagen var en slappardag av stora mått (soffa, film, böcker, godis och rester från de tidigare dagarna till middag), och på söndagen var vi hos mina föräldrar tillsammans med min bror med familj. Mycket trevlig julhelg, allt som allt.

Nu firar sexåringen och jag ännu några lediga dagar, medan maken jobbar och stora flickorna är på scoutläger. I dag har vi varit och skrinna i det fantastiska vädret (soligt men kallt!) - eller sexåringen skrann och jag såg på. Nu förbereder hon och hennes kompis uppenbarligen en Barbie-fest. Alla Barbien kläs upp och flickorna klär på sig klänningar, och i nästa skede förväntas jag visst komma in med serveringen (jag vägrade klä upp mig i klänning och sa att jag kan vara serveringspersonal, men nu måste jag tydligen i så fall ha förkläde???).

Förlängt jullov

 

Mitt redan så långa jullov blev ännu litet förlängt. I går kväll började jag känna mig litet sjuk, och i natt - när jag var yr fast jag låg ner i sängen - blev det uppenbart att jag faktiskt var det. Så nu tillbringar jag dagen under täcket på soffan, till hundens stora glädje. Han snarkade högt där han låg på min mage i morse. Det verkar sannolikt att jag stannar hemma i morgon också, och därmed inte går tillbaka till jobbet förrän efter trettondagen.

Men en sak gör mig riktigt glad. Jag skrev ett mail till mina kollegor i morse, med de viktiga grejor som jag borde ha gjort i dag och i morgon. Och fast jag vet att alla minsann har fullt upp ändå, så får jag bara glada svar. Vila du, vi fixar det nog. Det känns fint att jobba i ett sådant team. Och litet tror jag nog också att det beror på att som man ropar i skogen får man svar. Jag brukar anstränga mig för att hjälpa mina arbetskamrater när det behövs, och jag tror att de nu gärna i sin tur hjälper mig. En god cirkel.

Julsysslor

I dag har vi julpysslat. Alla har varit hemma hela dagen och vi har tagit fram största delen av julpyntet, bakat jultårtor (med hallonmarmelad) och satt ihop en julby. I år består den av ett stort chokladhus och några mindre pepparkakshus, mycket elegant. Marken måste kanske ännu fixas till med litet "snö".

Och så har jag beställt en julgran, mer eller mindre på måfå. Den är inhemsk och man får beställa enligt höjd, men för övrigt vet man ingenting - och den levereras hit på tisdag. Vi får se vad det blir. Bra blir det säkert, i vilket fall som helst - är den ful får man väl bara vräka på med så mycket pynt så granen knappt syns där emellan.

Bra helg so far

Vad bra det blev! På fredag kväll brukar man ju vara rätt trött, så också i går, men vi var bjudna på glöggfest så vi tog barnen med och åkte dit. Sedan fortsatte kvällen något oplanerat hemma hos makens bror. Vi träffar dem alltför sällan nuförtiden, alla har så fullt upp, men i går blev vi sittande i sofforna och bara pratade - och det var så trevligt. Något tag efter tio gjorde jag ett halvhjärtat försök att åka hem, men ingen lyssnade så värst och nästa gång jag tittade på klockan var den över tolv och sexåringen hade somnat på mattan i sin kusins rum.

Och i dag vaknade vi sent och långsamt. Maken och tolvåringen åkte först iväg och julhandlade, och kom hem några timmar senare nöjda och belåtna - de hade fått mycket uträttat. Sedan for jag, och trots att köpcentret var fullsmockat hade också jag flyt. Jag fick nästan allt fixat, bara några klappar saknas men också dem har jag en plan för.

Nu är maken i stan på julmiddag med sina kompisar och sjuttonåringen på fest. De tre minsta flickorna och jag har ätit och sett på lördagsfilm (av min favorittyp, hjälte räddar världen från katastrof - denna gång utomjordingar), och i kväll ska jag ovanligt nog ännu agera taxi och köra efter maken och sjuttonåringen och hennes kompis. Vi bor så väl beläget att det inte brukar behövas, men i dag tänkte jag vara snäll.

Konstigt, att ibland känns veckosluten hektiska och som om det inte blir till någonting - man bara jagar runt, irriterar sig på hemmarådd och varandra och får varken något uträttat eller vilat. Och så finns det andra, som detta - fullt av trevliga upplevelser, man har fått mycket gjort, alla är sams och glada och man känner sig dessutom lugn och utvilad. Och så är det ännu söndagen kvar!

Hänt sedan sist

- Jag kom hem från Stockholm, nöjd och glad och trött, sent på fredag kväll
- Lördagen gick åt till att tvätta och handla mat och sådant
- På söndagen fyllde den forna elvaåringen tolv, hurra!
- Vi firade med kalas med mor- och farföräldrar
- Och fortsatte sedan till den fina och stämningsfulla Luciakröningen i vår lilla stad, för femtonåringen är stadens Lucia i år!
- På måndagen såg jag Lucia igen under fullmäktigemötet, som sedan övergick i julmiddag
- I går kväll var vi på lågstadiets julfest
- Där den nyblivna tolvåringen hade en stor roll i skådespelet, som hon skötte med glans
- Och jag vann ett presentkort på 45 minuter massage i lotteriet
- Femtonåringen är på Luciauppträdanden varje kväll, och sjuttonåringen på sina egna glögg- och jul- och möteskvällar
- Men om jag nu inte har glömt något, så var gårdagens julfest årets sista för mig (jobbteamets julfest sköt vi upp till februari, och nu blir det istället jullunch nästa vecka - nästan bättre så, tycker också jag)
- Takten har onekligen varit aningen hektisk, men nu tror jag man kan börja varva ner
- Och man vågar knappt säga det, men det känns som om läget börjar vara under kontroll på jobbet också
- Skolbarnens jullov börjar på fredag, och mitt på onsdag nästa vecka
- och jag ska kanske börja jullovet med att utnyttja min lotterivinst?

Hej från Stockholm!

 

Hälsningar från mitt stora, fräscha, tysta, välstädade och lyxiga (och opersonliga, men det har jag inget problem med) hotellrum i Stockholm.

Jag är här på kurs, tre dagar på Bergh's School of Communications, och det är så bra! Det är länge sedan (eller i själva verket har det kanske aldrig hänt?) jag har suttit koncentrerad hela dagen, nästan litet framåtlutad för att inte missa ett enda ord av föreläsningen - och dessutom kastar läraren hela tiden ut frågor, till vem som helst i rummet, så det gäller att vara beredd. Full fokusering, ingen dator, ingen koll av e-post, knappt ens koll av telefonmeddelanden under dagen. Så mycket nytt - eller egentligen saker som man instinktivt vetat eller anat, men nu får ord för och system på. Perfekt för mig som har lärt mig jobbet genom att göra det, utan teori i bakgrunden.

I går kom jag tillbaka till hotellrummet klockan nio, i dag klockan åtta. Och sedan har man läxor! Men nu är läxan inlämnad och dagens jobbmail kollade. Jag har duschat och sitter med en kall öl och slösurfar och tittar på Nobelfesten. Inte illa, inte illa alls.

Självständighetsdag

 

Vilken avkopplande söndag det har varit! Vi sov en rätt lång natt, så jag vaknade utvilad, och åt sedan söndagsfrukost i lugn och ro. Dagens enda program var scoutjulfesten, och sedan tog jag en lång promenad i stormen med en väninna, men för övrigt har jag bara pysslat inne. Självständighetsdagen till ära åt vi rostbiff och röda bär med tjinuskisås till middag.

 

Och sedan tittade vi på balen (alla) och stickade (bara jag). 

 - Jag säger bara en sak: Det här är en jättetråkig film,  sa sexåringen när handskakningen gick in på sin andra timme.

Hejhej

Hänt sedan sis (bland annat):

 

Jag har haft födelsedag. Vi hade gäster kvällen innan, så födelsedagen firades lugnt och avslappnat med bara familjen (hela familjen tillsammans hela dagen, vilket nuförtiden är ganska ovanligt, men trevligt). Jag fick fina presenter på morgonen - bland annat kaffemuggen som togs i bruk på jobbet - och så bjöd maken oss alla på lunch på vår favoritrestaurang Mamma Rosa.  

 

Så missade tomtarna litet - men det får man väl ha överseende med då det är ganska hektiska tider nu. På kvällen den 30.11 undrade maken var vår stora kalender var - den där barnen i tur och ordning får en liten present på morgonen. Oh crap sa tomten, är det december redan i morgon? Men en dag försenat hade tomtarna skärpt sig och nu är allt i sin ordning.  

 

Och i går kväll var jag på mitt livs första restauranginvigning. En kompis är en i gänget som har öppnat en pizzarestaurang, och där var vi och åt fantastiskt god pizza i går. Sedan kom vi hem, dunsade ner i sofforna och såg på svenska Idols-finalen. Perfekt fredagsmys.

Nyss hade vi elvaåringens (tolv om en vecka) gudmor här på bruch, och stax ska vi på födelsedagskalas. Hejhej!

Fint!

I förrgår när jag gick och lade mig satt sjuttonåringen i vårt kök och ritade litet. I går fanns den här teckningen av vårt kök på bordet. Hennes mor, som ritar ungefär lika bra som en fiskmås (det kan faktiskt hända att fiskmåsen skulle vinna, om vi fick samma uppgift) är mycket imponerad.

Fart på

 

Oj vad det är mycket på gång nu, främst på jobbet men också på fritiden... Det mesta är dock roligt eller åtminstone okej, så det är väl bara att andas lugnt och försöka göra en sak i taget.

Gårdagen började i alla fall mycket bra. Jag skulle på ett morgonseminarium med många hundra deltagare, och hade nu inte kollat (eller tänkt efter) så jättenoga, så jag märkte först när jag kollade adressen att det var i en biosalong. Vilken bra idé! De bjöd på morgonmål först, och sedan fick man ta med sin smoothie eller kaffekopp och gå in i salongen. Och där är ju så bekväma fåtöljer, och trevlig ljudmiljö, och dämpad belysning, och en enorm skärm att visa presentationerna på. Stämningen blev genast lugn och fokuserad.

Jag har nu inte kollat upp det, men kanske det inte är jättedyrt att hyra biosalonger på morgonen? Då visas ju inga filmer i alla fall. Bra idé, hur som helst.

Sexåringen skriver meddelanden

Sexåringen har börjat uttrycka sig i skrift, och det är ju så roligt att följa med. Vi instruerar inte och rättar inte, vi bara läser högt och berömmer - och skrattar litet ibland i smyg.

 

Här var det viktigt att de skulle vara på dagis klockan nio, för de skulle på teater. Oklart varför hon blev inspirerad att skriva så mycket ö-prickar.

 

Här är hennes veckoslut. Hon har bakat pepparkakor och sett på TV - och i båda fallen var det tydligen viktigt att poängtera att det skedde i Finland.

 

Och här är hennes respons till Gigantti, där vi köpte en eltandborste i lördags. Hon blev jätteivrig när hon såg lapparna och jag sa att man får skriva vad man tycker om butiken. Vad hon tyckte ska i detta fall läsas uppifrån och ner (Bra butik. Ett stort grattis till er lycka. Jättetrevligt. Hälsningar J)

Stämning

 

På vårt kontor har någon börjat litet smått med julen. Och fast jag i princip inte tycker om att säsongerna blir överlånga, så måste jag säga att alla tricks för att göra november mysigare är välkomna.

Oslo

Oslo var ju kjempegreit (jag googlade och lärde mig att grejt tyvärr inte betyder great på norska utan tvärtom ganska bra, och därför inte kan kombineras med kjempe - men det låter så fint att jag använder det i alla fall. I betydelsen great).

Vårt flyg gick 7.15 på lördag morgon, och tidsskillnaden gjorde att vi checkade in på vårt hotell redan vid 9-tiden. Eftersom vi hade stigit upp klockan fem var vi naturligtvis hungriga igen och inledde med ett hotellmorgonmål innan vi gav oss ut på stan.

Solen sken och Oslo visade sig från sin bästa sida, fast det var kallt. Vi traskade omkring och tittade på byggnader, gator, butiker och folk. Och på naturen och havet, som alltid fanns i bakgrunden.

Vi gick inte in för "en hyggelig bilprat", fast vi var litet lockade. "Inte som när man talar med frun, som till sist säger "Sa du något?", kommenterade maken.

Lunchen gick det litet si och så med. Språkförbistringen (trodde inte det var möjligt med norskan!), eller kanske mest att vi inte var så skarpa efter att ha stigit upp tidigt och promenerat omkring i timmar, gjorde att vi beställde "Räkfisktallrik" när vi ville ha räkor. Först när servitrisen frågade om det var vi som hade beställt rakfisk insåg vi vårt misstag - och googlade. Dessvärre visade det sig att rakfisken är norrmännens version av surströmming, men med lax. Fisken har fermenterats i månader, rekommenderas inte för personer med nedsatt immunförsvar och - ja, det var en upplevelse att äta den. Jag åt bara en bit av fem, med massor av tillbehör, men maken tänkte vara artig och åt upp allt. För att sammanfatta resten av upplevelsen kan man konstatera att fisken tydligen fortsätter att jäsa i magen, vilket leder till, tja, fart på tarmarna.   

Sedan gick vi vidare till saluhallen i Grunerlökka, där vi äntligen fick riktigt goda räkor som lunch #2. Och så vandrade vi vidare.

På vårt hotell, Clarion Collection, ingick en lätt middag vilket verkligen var en vinnare efter en jättelång och aktiv dag. Vi kom till hotellet, duschade, gick ner och åt, stupade i säng och sov i elva timmar.

Nästa morgon strålade solen, och vi gick ut och promenerade på operahusets tak. Fantastiskt fint, men mycket halt efter en frostnatt.

Vid lunchtid åkte vi sedan tillbaka mot flygfältet, och åt resans sista räkor innan vi åkte hem. Mycket bra koncept för en avkopplande helg - en lång och aktiv dag, en lång natt och en riktigt lugn dag - och sedan hem i tid för att äta middag med barnen. Till sist hann vi ännu gå i bastu.  

Veckoslutsprogram

Maken och jag tänker avsluta en synnerligen vanlig vecka på ett ovanligt sätt: I morgon klockan 7.15 går flyget till Oslo. Där tänker vi sedan tillbringa ett par dagar och en natt och komma tillbaka på söndag eftermiddag. På tu man hand!

Oslo är inte en särskilt välbekant stad för oss, och när vi började googla kände vi oss litet vilsna - det verkar inte hända så mycket i Oslo en lördag i november. Men sedan tipsade en kollega mig om att en tredje (avlägsen) kollega hade flytta till Oslo i höstas, så jag mailade till henne. Hon svarade med massor av bra tips, så nu är vi riktigt ivriga och kommer knappast att hinna med allt som vi skulle vilja göra.

 Men först fredagsmys med hela familjen, alla är hemma igen, hurra!

Alla sätt är bra

Sexåringen motverkar 50 shades of gray-vädret med 50 shades of pink-klädsel.

Kvällsamtal med sexåringen

- Mamma, vet du, jag är mycket känsligare nu än när jag var mindre. Nu kan jag nästan börja gråta när mitt rum är råddigt. Förut sa jag bara "Mamma, kan du städa mitt rum?".
- Men vet du vad, nu är du så stor att du helt enkelt kan börja städa när ditt rum är råddigt. Jag behöver inte alltid vara med.
- Men mamma, jag tycker inte om att städa!
- Det gör inte jag heller.
- Va? Det gör du ju visst!
- Nej, jag tycker inte om att städa, det gör ingen. Men man tycker om när det är städat, därför städar man.
- Va? Tycker du inte om det?
- Nä, det gör jag inte. Jag tycker om när det är städat.

En minuts paus för att smälta denna nyhet.

- Mamma, vet du vad? Om någon någon gång frågar dig, att kan du städa mitt rum, så behöver du inte säga jo. Du kan säga nej. Den som frågar kanske inte alls blir ledsen, den kanske bara säger jaha.

Ensamtid

I går kväll hade vi ett barn i Transsylvanien, ett på Luciaövning och ett på jomppa när maken och det fjärde barnet bestämde sig för att gå på den nya Bond-filmen. Jag var rätt förkyld och meddelade att jag inte tänkte lämna soffan. Och så befann jag mig plötsligt ensam hemma, och insåg att jag skulle få vara det i nästan två timmar!

Jag övervägde snabbt vilka aktiviteter som inte skulle kräva att jag lämnade soffan och pläden, och valde sedan en film, helt själv och bara för mig själv. Det blev Missisippi, och den var ju så bra! I ett senare skede upptäckte jag att den var två och en halv timme lång, så sexåringen levererades hem innan filmen var slut, men jag pausade den, gav henne kvällsmål och så tittade jag färdigt. Fatta det, en två och en halv timmes film från början till slut. Vardagslyx.

Ny vecka

Pumpa från tidigare år, i år blev det ingen hemgjord.

Gomoron gomoron.

Veckan har börjat med att jag körde störstingen till flygfältet (hon ska till Cluj-Napoca med OBESSU, jag var tvungen att googla staden) strax före fem på morgonen, och alltså var på jobbet 05.15. Det lär bli en effektiv dag (tills jag kroknar på eftermiddagen, misstänker jag), jag har redan fått mycket gjort här på det tomma och tysta kontoret.

Vecka som gick var synnerligen vanlig, och bra så. Vi har jobbat och lagat mat och umgåtts med barnen och städat och plockat och promenerat med hunden och sådant. Och så hade vi gäster både i förrgår och förra helgen. Och nu är det redan november!  

   

Fredag, hurra!

Tortillapressen, köpt på KitchenLab i Stockholm - det viktigaste (enda) måstet på vår kryssning förra veckan

Härligt med fredag! Maken fick dock börja den med att klättra upp på taket med en ficklampa, i ösregn och kolmörker, för att rensa regnvattenröret som hade kloggat igen. Dumt huvu får kroppen lida, vi kunde ju eventuellt ha fixat det i dagsljus under någon av de soliga dagarna tidigare i veckan...

I kväll planerar vi hemlagad mexikansk middag - vi ska prova vår nyinförskaffade tortillapress (tydligen livsviktig när man lagar mexikansk mat, man kan inte kavla) och äta tortillas med kyckling och hemgjord guacamole och salsa. Namnamnam. Sedan tänker jag följa höst-fredagstraditionen och tillbringa resten av kvällen på soffan, under en filt och en hund och något barn, och titta på film.

I morgon får vi gäster och på söndag blir det väl bokmässa. Perfekt.

Höstlov

Maken och jag tog ledigt på fredagen (skolbarnen hade ledigt redan från och med onsdagen), och på torsdag kväll steg vi på Silja Symphony och åkte mot Stockholm med hela familjen utom störstingen, som skulle på EYP till Tallinn. Med på båten var också makens bror med familj (och massor av andra bekanta), och det var ju toppen när man så sällan hinner umgås i lugn och ro i vardagen.

Maten på den italienska restaurangen på båten var fantastisk, helt som förra gången. I Stockholm sken solen och vi promenerade omkring på stan och träffade min bror på en fika. Ungarna umgicks med sina kusiner och sprang hit och dit på båten och de vuxna satt på sina rumpor och åt och drack och pratade. Hur bra som helst. 

Och sexåringen var företagsam, som vanligt. På restaurangen hamnade hon helt i andra ändan från oss sett, när vi satt tio personer i ett bord. När vi för första gången tittade åt hennes håll hade hon redan försett sig från barnbuffén. I nästa ögonblick hade hon själv beställt dryck - systrarna sa att hon hade sagt "Kan jag också få en cokis?", och sedan när servitrisen hällde upp den tittade hon henne i ögonen och sa "Tack". Utmärkt.

På väg hem i Helsingfors handlade vi i Stockmanss Delikatess, för vi skulle få gäster på kvällen. Sexåringen gillar att "spionera" i butiker - hon gömmer sig bakom hyllorna och smyger efter oss. Det brukar fungera rätt bra, hon håller koll på oss och vet att hon inte får lämna butiken. Delikatessen i Helsingfors är dock rätt komplicerad med en massa små rum och avbalkningar, och så småningom insåg vi att vi inte hade sett Sherlock på ett tag. Jag gick bakåt och letade, och hörde sedan hur man kallade på mig i högtalarna, med förnamn och efternamn. Då hade damen själv, när hon inte hittade oss, gåt till infon bredvid ostdisken och sagt att "Min mamma heter SåochSå och jag har tappat bort henne".

Ja, och så åkte vi hem, och så lagade vi mat, och så hade vi gäster. Och i dag är vi ganska trötta och har inte gjort någonting av vikt. Inte en enda bild tog jag på kryssningen, heller, så det får duga med en gammal.

Sexåringens helg

Och så här har sexåringen upplevt sin helg (fast det verkar vara omöjligt att få bilden svängd, grrr). Hon ville inte rita något i går, så jag föreslog att hon skulle skriva i stället. Och så gjorde hon det, koncentrerat och utan hjälp i tio minuter.

Som ni ser har hon upplevt att hennes framtand har blivit lösare, så det började blöda och hon började må dåligt.

Avsluta sommarsäsongen

 

På helgen stängde vi lande. Vi åkte ut först på lördag eftermiddag, för elvaåringen hade skoldag ännu på lördag, men vilken fin helg det blev! Vi lagade enkel mat, eldade i brasan, spelade sällskapsspel, promenerade i solen och njöt av de fantastiska, kalla oktoberdagarna.  

 

 På söndagen packade vi sedan in båten, stängde av vattnet, tog bort alla lakan, packade med all mat, stängde kylen och åkte hem. Nu har vi program i stan tre helger framöver, och sedan får vi se. Kanske det ännu blir några veckoslut på lande, men det är skönt att allt är fixat för vintern så man inte är tvungen att åka dit om man inte har lust.

Ovanligt kvällsprogram

Sent på kvällen i går utbröt stor och ovanlig aktivitet i hushållet. Sjuttonåringen och elvaåringen hade redan stängt sina dörrar och gått och lagt sig, sexåringen sov och resten höll just på att gå och lägga sig. Då rusar plötsligt sjuttonåringen ut ur sitt rum och ner för trapporna, ropar "N säger att här är norrsken!", drar på sig en jacka och springer ut. Femtonåringen och jag slänger också på oss första bästa jacka och följer efter.

Och minsann! Vi spanar åt alla håll och märker något ovanligt på himlen. När jag ser ett illgrönt sken mellan träden springer jag in igen och säger åt maken och elvaåringen att de också måste komma.

Så står vi ute, alla fem (sexåringen får dock sova vidare). Norrskenet syns mest österut, över tågspåret, och vi går en bra bit längs vägen. Först när en cyklist åker förbi och tittar långt inser jag hur vi ser ut. Alla fem i pyjamas, omaka skor och oknäppta jackor. Maken och sjuttonåringen har dessutom shortspyjamasar, så deras bara ben sticker fram under jackorna. Fem bydårar som till råga på allt tittar intensivt mot himlen. Och så går det dessutom ett tåg förbi. Men att se norrsken i södra Finland var ju unikt - fast det var ganska svagt.

Små, viktiga stunder

I går var det ett evenemang på jobbet, så jag hade en elva timmars arbetsdag. När jag kom hem var jag ju inte så jätte-energisk, så jag åt och slängde mig i sofffan. I sofforna råkade också resten av familjen befinna sig (utom sexåringen som var på jomppa), och alla på ungefär samma trötta men nöjda nivå. Sjuttonåringen högläste Allt om Mats motiveringar till varför de vin som rankades som Inte Prisvärda verkligen inte var prisvärda (och det är nog underhållning för en kväll, de är inte så finkänsliga i sina omdömen). Femtonåringen skulle beställa ett skal till sin iPad, så jag tänkte haka på och skaffa ett seriöst skal till min telefon (man borde ju verka proffsig på jobbet). Alla familjemedlemmar framförde sina åsikter om alternativen. Femtonåringen beställde ett vackert skal, men för mig gick det kanske inte så jättebra - eller tycker ni att skalet på bilden ger ett professionellt intryck? Men det var det vi alla föll för. Och så beställde jag faktiskt också ett vanligt, tråkigt, som jag kan ha på vardagarna.

Tänk vad korta, oplanerade, vardagliga stunder - när alla är på plats, pratsamma, nöjda och glada - kan vara fina.

Sexåringsperspektivet

 

Det gångna veckoslutet var verkligen fyllt av roligt program. Sexåringen var först på en dagiskompis födelsedagskalas med pirattema på fredag kväll. På lördagen var vi först och hälsade på fafa, och där lekte hon med de två hundarna som fanns där. På kvällen hade vi middag för två andra familjer, där döttrarna är hennes bästa kompisar från dagis. Och som de lekte och härjade, hela kvällen och halva natten.

På söndagen kom först min bror med familj på besök, och hon fick leka med sin tvååriga kusin som hon sällan ser (de bor i Stockholm). Sedan fick hon se på favoritfilmen Frost, innan vi åkte til makens syster som hade kusinträff. Och sedan hann vi ännu ut på en cykeltur på tre man hand, maken, sexåringen och jag.

Dagis har ett system med ett häfte, där man varje veckoslut ska rita en bild som beskriver något som man har gjort. Vad ska du riktigt välja, sa jag, när det har hänt så mycket roligt? Hon vet, sa hon, och gick och ritade.

Och på teckningen ser ni när hon plockade upp ett skräp som låg på marken och lade det i papperkorgen, när de var ute och plockade höstlöv till bordsdekoration tillsammans med femtonåringen.

 

Veckoslut i stan

 

För första gången på länge bestämde vi oss för att inte åka till lande på helgen, och nog har ju ett veckoslut i stan också sina fördelar. 

Man kommer hem efter arbetsveckan, äter gott med hela familjen och dricker vin. Sedan tillbringar man resten av kvällen i soffan och lägger sig klockan tio. På lördagen vaknar man av sig själv åttatiden, och äter morgonmål i lugn och ro, med tidning och kaffe. Barnen dyker upp ett efter ett, rufsiga och morgonsömniga och avslappnade.

Sedan gick jag på en rask promenad i höstsolen med hunden och städade upp hemma, medan maken åkte och handlade mat med ett par barn. Snart blir det mera fart - lunch, födelsedagskaffe hos fafa och sedan hem och laga mat, för i kväll kommer två andra familjer på middag.

Jasså, säger du det?

Maken får, i sin familj med fem damer, stå ut med ett och annat. I går hade sexåringen en åsikt i bastun:

- Pappa, din *piiip* är ful och ograciös.
- Ograciös?, protesterade maken. Var har du lärt dig ett sådant ord?
- Nå jag hittade på det!

Ormar

Hälsningar från lande. I dag hade jag årets andra närkontakt med en orm (den andra var i somras). Jag var en sväng i skogen och plockade lingon, och just när jag tog i några lingon så såg jag hur en huggorm rörde sig under min hand - typ 2 cm ifrån. Det är intressant ibland, när man faktiskt uppfattar det där att det tar en sekund per meter för en impuls att röra sig längs nervbanorna - man ser ormen, tänker Bort med handen! Bort med handen! - och så tar det ändå en halv sekund innan handen rör sig. Men lyckligtvis var ormen stel av kylan och ännu långsammare (och hade nu knappast något intresse av att bita mig, heller), så allt gick bra.

Och, intressanta fakta nummer två (man har tid att fundera i skogen) - tänk vad man vänjer sig. Jag tycker fortfarande att ormar är litet obehagliga och förstår faktiskt inte hur någon i världen vill ha dem som husdjur, men efter att ha sett dem varje sommar nu på Den öde ön börjar jag vänja mig vid deras otrevliga sätt att slingra sig fram. Jag känner inte längre något behov av att skrika och springa hem. Jag flyttar mig helt enkelt en meter och plockar vidare. Otänkbart för något år sedan.

För övrigt har vi varit på äppelmarknad i dag, och maken har tagit upp båten med hjälp av några döttrar, och så har vi ätit middag tills vi nästan sprack. Nu bastu!

Kalas!

 

I går var det äntligen dags för minstingens och hennes kompis försenade sexårskalas. Vi hämtade åtta förväntansfulla förskolebarn på dagis och traskade hem.  

 

Sexåringarna hade önskat sig ett "disco-pyamasparty med nyckelpigstårta", och vi gjorde förstås vad vi kunde. De klädde sig i pyamas, åt och dansade. Sjuttonåringen fick ansvara för nyckelpigskakan, och den fick klart godkänt.

Och något har nog hänt med förskoleflickorna - ett tydligt kliv i utvecklingen. Kalaset var lugnt, balanserat och o-skrikigt, alla lekte snällt och kom överens om vad de ville göra härnäst. Delvis berodde lugnet kanske också på att vi inte alls serverade godis (bara hotdog, grönsaker, kaka, kex och bulla) - godiset fick de först med sig hem.

 

Tack för tipset!

En dag för några veckor sedan diskuterade några stora barn (egna och andras) i köket, och sexåringen som blev litet förvirrad ställde frågan "Vem är alltså Samhället?" Efter en hel del skratt och försök att svara på frågan (och följdkommentaren "Jag vet att det är en pojke, för Sam är ett pojknamn") lämnade vi ämnet - men sjuttonåringen använde senare den alldeles utmärkta frågan "Vem är samhället?" som rubrik för ett filosofiarbete.

I går kom sjuttonåringen hem och sa att hon hade fått högsta betyg för arbetet och att läraren hade frågat om hon får använda det i undervisningen. Så tack för inspirationen, minisyster!

Skördetid

 

På fredag, genast efter middagen, åkte vi iväg till lande.  Det stormade och var mörkt och vinden ven - vilket gjorde det extra mysigt att sitta i landeköket, tända en brasa, sätta på radion och äta kvällsmål. Just när vi skulle gå och lägga oss blev det dessutom strömavbrott - det första för sexåringen (som hon kommer ihåg i alla fall). Hon tyckte det var litet skrämmande men somnade sedan som en stock.

Och sedan har vi tagit det lugnt. Sovit långa nätter (maken och femtonåringen slog till med tretton timmar natten mellan lördag och söndag), pysslat ute, läst och lagat mat. 

Som vanligt var framgången med mitt trädgårdsland något begränsad, men vi åt i alla fall litet egen purjo och örter under helgen. Och det gamla plommonträdet levererar verkligen i år! Äpplena, däremot, är små och maskstugna.

I morse steg jag för första gången i år upp när det ännu var helt mörkt, urk. Jag känner en stark längtan efter en vecka i solen, men tror att det bara är att gilla läget i höst. Vi bokade dock en tumishelg med maken i Oslo i november, och så ska jag med några flickor till London på reashopping i januari - så läget är inte helt illa. 

Chili med koll

Odlingsexperten här igen, hej. Vi köpte en chiliplanta i juli, med massor av mini-chilin. Första veckorna mognade en chilifrukt per dag, och vi var helt självförsörjande med den varan.

Sedan planterade vi om den i en större kruka, och då kom den visst av sig. Den växte massor och förgrenade sig, men inga nya chilin syntes. Och i går upptäckte jag tre blommor - i september. "Bra jobbat, chiliplanta", muttrade sjuttonåringen när hon gick förbi. Vi får se om vi får nya chilifrukter vid jul, typ - men borde den inte ha något slags skördetid? Det här är oliiiidligt spännande.

Skönt!

 

Den här lilla typen - som var så trött att hon somnade mitt i Kalle Ankan på lördag kväll - fick äntligen bort gipset i dag. "Alltså jag kan inte tro det, att jag ska få ta bort mitt gips", sa hon. Och vad skönt det var att sätta en vanlig strumpa och sko också på höger fot. Hon har ju sprungit omkring på gipset redan i några veckor, så promenerandet gick som en dans. Nu gäller det bara att få henne att ta det lugnt i ännu en vecka - inget springande, hoppande eller klättrande. Jag misstänker att varken dagispersonalen eller vi kommer att lyckas så bra med det.

Hej och hå

Som ni eventuellt har kunnat ana av bloggningsfrekvensen så har det varit rätt programspäckade veckor. Mycket på jobbet med både det vanliga jobbet och planeringen för nästa är, och mycket på fritiden. 

Torsdag-fredag åkte vi sedan på "resa" med det närmaste jobbteamet, till Villmanstrand, och det var mycket mycket lyckat. Först hade vi ett riktigt effektivt möte hela dagen, och på kvällen åkte vi på en båttur på Saimen.

 

När vi kom iland igen hade det blivit mörkt, och vi fick sällskap av en välmående och tydligen rätt tam räv (!!!) i hamnen.  

 

På fredagen besökte vi både bageriet och godisfabriken i Villamnstrand. Här ser ni hur väldisciplinerade kommunikationsteamet är - instruktionerna var "gå i rad så där som en andfamilj", och så ser vi onekligen ut.

 

Sent på fredag kväll kom vi så äntligen till lande (efter fem timmars bilfärd för min del), och värmde de karelska pirogerna från bageriet till kvällsbit.

Och i dag har vi tagit igen oss. Programmet har varit sovmorgon, en utflykt till närmaste butik för att handla mat, pizzalunch på restaurang, paus i solstolarna på egen terrass, bastu och middag. Precis lagom ansträngande.