Decembersysslor

Tavlan i konferensrummet där vi hade möte i går - det hade tydligen varit ett MYCKET VIKTIGT möte före vårt. 

Jaha jaha, det blev inte så tät frekvens på blogginläggen nu heller, men vad kan man göra såhär i december.

Sedan sist har tredje dottern fyllt 15 och firats med sång och presenter. Vi har varit och sett Lucia i Helsingfors och haft en lång, trevlig och blöt middag för goda vänner förra lördagen. Minstingen har dessvärre varit febrig och hemma från skolan ända sedan fredag, men nu ser det ut som om hon äntligen, äntligen kan gå till skolan i morgon. Hunden verkar bättre men inte frisk, och vi får se vad veterinären föreslår på återbesöket i övermorgon. Och så har det snöat! Så fint.

Snart ska jag på middag till min svägerska, och i morgon efter jobbet ut på öl med ett par gamla kollegor. På fredag julgröt, på lördag lågstadiets julfest och glögg hos kompisar. Och jobbet och julförberedelser och vardagspyssel. Men jag känner mig inte ett dugg stressad, allt är skoj. Ingen mossa växer på denna sten just nu.

Fullt upp

- Mamma, har du bloggat i dag?, frågar artonåringen.
- Du har inte ÄNNU HELLER bloggat, säger maken varje kväll.

Och ja, det är ganska mycket på gång nu, både på jobbet och på fritiden (inte så värst överraskande i december). Men förra helgen, när alla fyra barn var på scoutförläggning, förde vi hunden till mina föräldrar och tog riktigt ledigt. Maken hade bestämt resmål - Hangö - och bokat rum på hotell Regatta.

Vi åkte iväg tidigt på lördag, för att hinna promenera den nya naturstigen på Tulludden medan det var ljust. Dagsljus var det, jo, men också storm och regn. Det var rätt mäktigt att gå längst ute på klipporna medan det blåste närmare 20 sekundmeter. Det är svårt att fånga på bild, men det blåste så mycket så man måste köra ner fötterna och parera vinden för att inte vingla iväg - och man fick bara hoppas att klipporna inte var hala just där man klev. Enorma vågor och otroligt vindbrus. Mycket fint.

Efter tvåtimmarspromenaden var man genomvåt och genomkall. Men vad gjorde det, för vi gick direkt till spat och värmde upp oss i bastun och poolerna. Sedan middag, sedan en öl på en pub...

... och till sist en sängfösare i hotellets bar, innan vi lade oss i de sköna sängarna och somnade som stockar.

Nästa morgon promenerade vi igen ett par timmar längs stranden, denna gång mot Fyra vindars hus och Täktom. Också en så fin promenad, och också denna gång var vi så gott som ensamma ute.

Sommarhangö är litet för hektiskt för min smak, med alltför mycket folk, kindpussar, förtjusta utrop och evenemang. Men jag blev mycket förtjust i Vinterhangö. Havet och stränderna är ju så vackra. Hotellet var bra, maten god och spat fräscht. Jag kommer gärna tillbaka.

För övrigt har jag bytt bil. Den gamla (som jag ärvde av maken) var bra på alla sätt, men började bli just gammal, och vi var litet rädda att något stort - som växellådan - skulle gå sönder så småningom. Vi funderade länge och väl på vad jag borde välja, och provade några alternativ. Utmaningen är att jag använder bilen till att köra till och från jobbet - och skulle alltså helst ha en liten, smidig och snabb - medan barnen med körkort har helt andra prioriteringar. De använder den mest i scoutsammanhang, där man proppar bilen full med folk, tält och utrustning, och både tjugo- och artonåringens första önskemål var (litet oroväckande) "en bil man inte behöver akta". Sedan tyckte tjugoåringen att en skåpbil egentligen skulle vara bäst, men där gick min gräns för kompromisser. Jag kör icke till jobbet varje dag med en skåpbil.

Som det så ofta går föll flera saker plötsligt på plats, och förra fredagen sålde jag den gamla och köpte en ny på ett par timmar. Det blev nu sedan en två år gammal Golf, som är trevlig att köra men som man inte "behöver akta" så mycket. Alla är nöjda, tror jag.

Juliga grejor

Så mycket juliga händelser som rymdes i veckoslutet! Tomtarna hade hunnit fylla på julkalendern. Artonåringen och jag sjöng med vår kör i en adventskonsert på lördag kväll, och jag sjöng med den andra kören i en adventskonsert på söndag förmiddag, i två olika kyrkor. Mycket bra adventsstämningsskapare. 

Det blev första advent. Maken och jag åt frukost i godan ro, på tu man hand (alla barn sov), medan det första ljuset brann. Icke-julig händelse relaterad till första advent: Jag skulle fota idyllen, och råkade svepa omkull mitt fulla saftglas - fem deciliter saft på duken, på bordet. Det fanns ju en tid när en måltid utan ett vält glas var en sällsynthet, men numera händer det rätt sällan. Och i går, när inga barn ens var med, så piggade jag upp morgonen med att välta mitt glas. Jaja, jag torkade upp så gott det gick, lade en tidning under duken, torkade lite till - och välte glaset IGEN!!! Sedan lade jag duken i tvätten, torkade upp, torkade också mellan skivorna i bordet och fotade ljuset utan duk.

På söndag kväll fixade vi årets pepparkaksby. Mellanbarnen - som axlat ansvaret som huvudarkitekter de senaste åren - hade planerat och bakat en igloo-by. Alla familjemedlemmar fick sedan dekorera var sin igloo. Notera speciellt den vackra sjön av socker - mor är mycket imponerad. Och bäst av allt: inget bränt socker behövdes för att sätta ihop denna by. Ingen brände fingrarna, och gissa om byn kommer att vara god att äta!

Födelsedag

I går hade jag födelsedag. Världen stannar ju inte direkt när medelålders mammor (som dessutom inte fyller jämnt) har födelsedag, men det var ändå en mycket bra dag, som började med morgonmål på säng. Innan dess hade jag vaknat lite, lite av maken som steg upp och började fixa, hunden som kom in i sovrummet och blev upplyft i min säng av maken (och i sin lycka över att överraskande nog få komma upp i sängen slickade mig i ansiktet), samt nioåringen som kom rusande in och lyfte bort hunden och med en enorm konstgjord gäspning sa "Somna om bara mamma, det ska jag också göra".

Efter jobbet sammanstrålade hela familjen på en pizzeria i Åggelby, av alla ställen, och åt en fantastisk pizzamåltid med förrätt, pizzor, efterrätt och specialimporterade drycker. På bilden syns efterrätten, som vi antog vara friterade bitar av pizzadeg täckte av florsocker och Nutella. Så gott, alltsammans, och så trevlig kväll med hela familjen. Efteråt var man naturligtvis så mätt så man höll på att sprängas.

Presenterna var också genomtänkta och fina. Av maken fick jag linnelakan, som jag länge har önskat mig (är de månne så bekväma att sova i som alla säger? Återkommer med rapport när jag vet), av minstingen en lurvig soffdyna och av stora flickorna en upplevelse: att flyta i en tank med saltvatten (varmt, hoppas jag), vilket låter enormt avkopplande.

Och i dag har jag firat fredagen (och lönedagen!) med att gå på lunch med en kollega från förra jobbet och köpa köpekaffe. Snart börjar veckoslutet, för jag tänkte fara litet tidigare från jobbet så jag hinner storhandla innan affärerna är proppfulla. Bra stämning här just nu, med andra ord.

Trevlig helg!   

Badrumskonst av okänd konstnär

Minstingen är huvudmisstänkt.

Morgonsamtal med 14-åringen

- Oj, äter du överbliven pizza till morgonmål?
- Jepp! Jag går emot normen.
- Men jag hade litet tänkt ta med den som lunch i dag...
- Aha... men egentligen gjorde jag dig kanske då en tjänst. Nu äter du säkert något nyttigare.

Och jo, nu blev det fisk till lunch.

Gubbstrutten

Igen började dagen på ett oväntat sätt.

Redan förra sommaren, i samband med att jag var och vaccinerade taxen, tyckte veterinären att hon hörde ett biljud på hans hjärta. Var uppmärksamma, sa hon, om han börjar hosta kan det vara ett tecken på att hans hjärta är förstorat, och då ska ni ta honom till en veterinär.

Och så småningom började han faktiskt hosta ibland, men bara ibland. De senaste veckorna har det blivit mera, och så har han börjat flåsa ibland. Nu börjar det nog vara dags med veterinärbesök, tänkte vi, men det verkade inte så akut, och man har ju så mycket annat på gång, så det blev nu inte gjort.

Förrän i dag. I natt hade han flåsat, sa maken, och när artonåringen gick ut med honom på morgonpromenaden kom hon tillbaka med honom i famnen. Han hade lagt sig ner på sida mitt på vägen och inte gått vidare.

Han kvicknade nog till, men jag ringde ändå till veterinären så fort de öppnade, och fick en tid på morgonen. Solklart fall, sa veterinären, han har hjärtsvikt. Vanligt hos små hundar när de blir äldre, tydligen, och det finns bra medicinering. Så nu ska vi ge honom medicin i några veckor och sedan gå tillbaka på återbesök och kolla läget.

Vid närmare eftertanke är det ju inte förvånande. Taxen som har så mycket känslor i en liten kropp. Taxen som jagar intensivt och outtröttligt, ständigt med 100 % av sin kapacitet. Taxen som alltid är redo att slåss med hanhundar som är fyra gånger större än han själv, men som vänligt viftar på svansen åt andra taxhanar. Taxen som älskar sina människor innerligt och trivs bäst när hela familjen är i samma rum. Taxen som ljudligt varnar för alla inkräktare och skäller för varje virvlande löv. Taxen som agerar på basen av instinkt och impulser och aldrig hinner tänka efter före. Taxen som varenda kväll blir överväldigad av lycka och iver när han inser att han ska ut på kvällspromenad med både matte och husse. Det är klart att det är hans hjärta som slits först.

Annorlunda helgprogram

Strax före klockan 05.00 på lördag morgon var det samling vid den abonnerade bussen för gymnastiktrupperna och de minstas föräldrar (till vilka jag alltså hörde). Sömniga barn och föräldrar satte sig i den varma bussen i kolmörkret. Sex timmar senare var vi framme i soliga Österbotten.   

Där deltog barnen i FSG cup. Föräldrarna tittade på, applåderade, fixade frisyrerna, servade med mat, umgicks med varandra, pratade och drack kaffe. Efter några timmar satte vi oss på bussen igen, och efter ytterligare 6-7 timmar var vi tillbaka hemma, klockan 22.30.

Så tja. 12 timmar i buss på en dag, för att uppträda i två minuter. Inte så effektiv tidsanvändning, kanske. Men det var faktiskt en trevlig dag, mycket bättre än förväntat. Det fanns ju gott om tid för umgänge med barn och föräldrar, utan något annat som borde göras.

Sedan sov vi så gott, så gott, och vaknade till en solig söndag. Soliga dagar i november är ju inte alltför vanliga, och vi ville utnyttja den på bästa sätt, så vi packade med en enkel matsäck och åkte till närmaste vandringsled med minstingen.

 Vi promenerade sju kilometer och grillade korv till lunch. Så fint.

På vägen tillbaka mötte vi något överraskande ett hundspann.

Så kom vi hem, gjorde köttbullar (maken) och hemgjort potatismos (jag), åt middag med 3/4 barn, städade kökslådor (maken), tvättade (jag), jomppade (minstingen) och stickade (jag). Och så blev det natt igen - men vi hann nog med mycket det här veckoslutet, känns det som.   

Novembermörkret

Det är litet mörkt och dystert ute just nu, som ni kanske har märkt. Jag motverkar novemberledan med traditionella medel - levande ljus och stickning (och hund i soffan)...

... och mindre traditionella medel, som Per Gessles Roxette-konsert, som vi var på i förrgår.

Och det går ganska bra, faktiskt. Det är fortfarande mörkt, och man är fortfarande så trött när klockan ringer på morgonen, men hittills har jag inte blivit det minsta modfälld.

Viktig info

Saker som har hänt sedan sist:

• Nioåringen deltog i höstens första jomppatävlingar, mamma satt stolt och tittade på (och åkte och köpte tights dagen innan, förberedde mellanmål, lagade frisyr, åkte hem efter den glömda bollen och diverse annat som hör till)
• Vi har träffat en tio veckor gammal taxvalp, som var bedårande
• Artonåringen och jag har sjungit i kör, som varje måndag
• Jag har varit och låtit ta bort tre födelsemärken på ryggen, och har nu några stygn som stramar
• Vi har bokat en resa till London i januari, för hela familjen
• Vi har sett på flera filmer under de mörka kvällarna (i går Gremlins från 1980-talet, vilket ledde till att nioåringen byggde en skyddsbarriär av mjukisdjur i sin säng inför natten. "Det fungerade bra!", sa hon glatt på morgonen) 

Saker som ännu ska hända denna vecka:

• Fjortonåringen ska delta i Kulturkarnevalen i Mariehamn. De åker iväg i kväll, och hon är mycket taggad
• I morgon kväll ska jag först på jobbets julfest (julshow med Fork!), direkt därefter på en 50-årsfest med maken och sedan, om vi ännu orkar, på efterfest till en middag som vi inte kunde delta i p.g.a. trippelbokningen
• På lördag morgon åker maken med några barn till lande
• medan minstingen och jag blir i stan, för nästa jomppatävlingar går av stapeln på söndag
• Och så ska vi fira farsdag 

Hur bra som helst.

Hurra för Återanvändningscentralen!

Nära oss finns en återanvändningscentral. Den fungerar så, att folk donerar sina obehövliga prylar till dem, och de sorterar, reparerar, fixar och säljer dem sedan till loppmarknadspriser. Det är så bra! Förutom att grejerna återanvänds i stället för att slängas eller stå i något skåp och damma sysselsätter centralen ett stort antal personer som har svårt att komma ut i arbetslivet.

I går förde jag fyra påsar med urvuxna kläder till dem och gick samtidigt ett varv på loppiset. Och så gjorde jag ett riktigt fynd. Vi har fyra glöggmuggar, som vi har fått för länge sedan (säkert till vårt första hem? Så för nästan 30 år sedan... Vi flyttade ju ihop direkt från våra föräldrahem) av en vän. De kommer fram inför varje jul, och är ett av mycket få julpynt hos oss som består från år till år. Men nu består ju familjen redan av sex personer, så två har alltid fått dricka glöggen ur en kaffekopp eller något annat oinspirerande. Men nu! Jag hittade åtta till, exakt likadana. Vilken glädje. 

Rivstart

Det hände sig tidigare i höst att vi missade nioåringens bokade tandläkartid. Pinsamt, men sådant händer. Jag ringde och bad så mycket om ursäkt och bokade en ny tid åt henne.

I morse hände det sig att maken, jag och nioåringen hade en sällsynt fridfull frukoststund. Storasystrarna hade redan gett sig iväg till skolan, jag skulle distansjobba i dag så jag satt i pyjamas och åt morgonmål, maken hade just gjort sig en kopp cappuccino innan han skulle iväg till jobbet och nioåringen satt och åt en smörgås och läste Kalle Anka.

Då kastade jag en blick på telefonen för att kolla Skolvägen-chatten, där det meddelas om det är något speciellt med de fyra flickorna som går till skolan tillsammans (t.ex. om någon har blivit sjuk eller försenad, så de andra inte ska stanna och vänta vid träffen). Och där blinkade en kalenderpåminnelse om att nioåringen har tandläkartid 8.20! Klockan var 8.09 och det tar minst 7 minuter att köra till tandläkaren i morgonrusningen.

Alla insåg genast stundens allvar. Jag rusade ner och drog på mig ett par jeans, nioåringen rusade ner för att klä på sig och borsta tänderna (Du hinner inte, ta med tandborsten!), maken ställde sig vid dörren och höll upp både hem- och bilnyckeln för mig som någon Formel 1-teammedlem och så gav vi oss iväg. Jag blev litet fnittrig redan i bilen, där jag körde med bara fötter i skorna och nioåringen satt och höll i sin tandborste med tandkräm på.

Exakt på slaget kom vi in i väntrummet. Tandläkaren var två minuter efter tidtabellen, så nioåringen hann borsta tänderna på toan. Och när tandläkaren kallade in oss var vi lugna som kossor allihopa. Slutet gott, allting gott (undrar om man skulle ha vågat ringa och boka en ny tid IGEN? Eller om vi skulle ha fått börja gå till privat tandläkare med minstingen...).

Tandläkaren upptäckte för övrigt att en tand hade försvunnit. Mycket mystiskt, kan man faktiskt ha en lös tand och tappa den utan att märka det? Eller kan den ha varit borta hela tiden - men då borde det väl ha upptäckts tidigare? Men det var en mjölktand, så ingen skada skedd. Och så ska hon få tandställning i något skede, precis som sina storasystrar. Annars var allt bra med hennes tänder.

Oj då

Ja, de har ju bara varnat i ett par veckor för snön, men nu kom den ändå mycket oväntat. Här står min bil med sommardäck (på morgonen var det ännu bart och torrt), och jag har inte ens vantar med (om jag skulle ta mig hem med buss). Kanske maken får rycka in och hämta mig efter jobbet.

Hälsningar
Den oförberedda

80-talsparty

På lördag kväll hade vi åttiotalsparty hos oss. Så tacksamt tema! En del utrustning hade vi redan hemma, annat gick lätt att hitta på loppis för en billig peng. Vi funderade en kväll på vad man åt när man hade gäster på 80-talet och bestämde oss sedan för följande meny:

• Välkomstdrink: Tom Collins
• Drinktilltugg: Paprika, kuber av edamost och vindruvor på tandpetare
• Förrätt: Avokadohalva fylld med räkor i vinägrettsås, ägghalvor med svampsallad och Kalles kaviar
• Huvudrätt: Rostbiff med potatisgratäng och svampsås, ärt-majs-paprikablandning
• Efterrätt: Ananastosca med vaniljglass

Vi bad gästerna klä sig tidstypiskt, lade på en spellista med åttiotalsmusik och så var vi igång. Sju vuxna och nio barn, hög stämning och extremt hög ljudnivå. Så skoj! Och maten var faktiskt mycket god, den också. 

Lyckligtvis fick man en extra timme på natten, då det bytte till vintertid, för på söndagen åkte vi sedan till lande på tu man hand med maken för att ta upp båten. Det var en mycket vacker dag, men också mycket kallt.

Först gick jag en sväng i skogen och plockade djupfrysta trattkantareller, medan maken tog sig en tupplur i sovsäck (fem grader inomhus)...

... och sedan fick maken ta en kall, men vacker båttur, medan jag körde bilen till upptagningsplatsen.

Vi hade litet utmaningar med båtupptagningen, som vanligt (vinschen gick sönder, lyckligtvis först helt i slutskedet, och jag upptäckte att stövlarna som jag tog inte var helt vattentäta - mycket kallt om fötterna), men allt gick bra till slut och upp kom den (och vi blev inte ens osams).

Så körde vi hem igen, och alla tecken tyder på tidig sängdags i dag.

Avslutningsvis ännu ett par bilder från höstlovsfredagen, då solen steg upp över nattdimman samtidigt som vi drack morgonkaffe i stugköket. Vårt lande gör sig verkligen på hösten.

Ny jobbkompis

I går var vi en sväng till IKEA på kvällen för att titta på lampor till vår tambur. Som så ofta på IKEA kom vi hem utan lampor, men med kanske tio andra småsaker.

En av dem är min stiliga nya rumskompis - en Aloe vera. Jag googlade just hur jag skulle sköta den, och läste att "Aloe veran kräver inte mycket av sin ägare" (litet vatten varannan vecka, tydligen). Vi ska nog komma bra överens.

På eftermiddagen åker maken, minstingen, hunden och jag mot lande för ett förlängt höstlovsveckoslut. Storasystrarna har andra planer. Först ska jag (äntligen!) gå och klippa mig, så ska vi hitta på något trevligt på fredag och på lördag-söndag kommer en kompisfamilj och besöker oss. Mycket bra. 

Dagens samtal från nioåringen

Telefonen ringer en minut efter att skolan har slutat.

- Hej gumman!
- Hej mamma! För det första: tack för att du alltid svarar! Och för det andra: Får jag stanna en timme och leka på berget bakom skolan med mina kompisar?
- Jo, det passar bra.
- Okej, hej...
- Men vänta vänta - det är väl inte en lek där ni försöker knuffa ner varandra eller så? (Med fjärde barnet har man lärt sig att de det ibland är klokt att ställa också dumma frågor.)
- Att va?
- Hurdan lek? Ni knuffas väl inte eller något sådant?
- Ah, nänä! Vi kallar det "Datakatterna". Vi är katter, och så har vi datorer och sådant, och så säger vi saker som "Kolla, jag har skapat ett usb-minne" (med rikssvensk accent).

Lek, bara lek, lilla datakatt.

Hälsningar från hemmakontoret!

Jag jobbar hemifrån i dag, och njuter som vanligt oerhört. Gott morgonkaffe, lugn och ro, den andra tvättmaskinen på gång, dimma och rusk ute.  Efter lunchen (uppvärmd rödbets- och fetaostpaj från i går och till och med sallad, extra bonus när det finns färdig mat i kylen - men annars går det ju nog bra att bara steka ett par ägg) flyttade jag mig och min dator till soffan. Av ergonomiska skäl, naturligtvis - om man inte har en bra arbetsstol hemma är det bäst att byta position alltid emellanåt :)

Vi stannar i stan inkommande helg, alla flickor har program i morgon. De vuxna ska tillbringa litet tid med att höstfixa på vår försummade gård, har jag tänkt. Få se vad annat vi hittar på. Men först traditionellt fredagsmys i kväll med god middag, film och godis!

Svamp!

Den lugna helgen började på ett synnerligen överraskande sätt, när en motorcykelpolis smög upp bakom oss på motorvägen och gav maken (och chauffören i bilen framför) kännbara fortkörningsböter. Jaja.

Men på lande var det kallt och soligt och vackert och lugnt - ett höstveckoslut när det är som bäst. Vi sov länge på lördagen - natten var litet orolig p.g.a. hunden. Han är ju van vid stadsmiljö där det alltid finns ledljus, och på landet är det ju verkligen beckmörkt. Han ser alltså ingenting när han vill byta sovplats på natten, och har nu lärt sig att gnälla eller skälla till FÖR ATT VI SKA TÄNDA LAMPAN (eller telefonen). Huhhuh. Nioåringen fick rida en timme, sedan gick jag ett par timmar i skogen och så fick vi gäster på kvällen. Vi åt fondue och gick i bastu, avslappnat och trevligt.

På söndagen gick maken och nioåringen med på att komma ut i skogen, på villkor att vi "inte skulle gå så långt". Jag tog dem till en glänta som jag hade sett ut i fjol, men aldrig kollat i svamptider - och där fanns så vansinnigt mycket trattkantareller! På mindre än en timme plockade vi korgen full, kanske åtta liter eller ditåt. Så åt vi lunch, städade upp och åkte tillbaka till stan, så vi skulle hinna till nioåringens jomppa.

På hemvägen körde jag, lyckligtvis. För på samma avsnitt på motorvägen hade de nu fartkontroll på andra sidan! Åtskilliga bilar stod vid sidan av vägen och väntade på att få sina böter utskrivna. Mycket ovanligt med fartkontroller på motorvägen, jag tror jag aldrig har sett det förut? Och då har vi ju nog kört den här vägen regelbundet i femton år.

Så åt vi svampsoppa till middag, så gott. Till sist rensade flickorna och jag resten av svampen (det tog över en timme fast vi var flera), förvällde den och frös in den. Så fint att ha senare i år. Och av alla minisvampar att döma lär det bli mera nästa gång vi kommer till lande.

Höst minsann

Regn och rusk ute. Det ser inte ut att bli ljust överhuvudtaget i dag - nu är klockan tolv och man får ha alla lampor tända.

Veckan har igen rusat iväg utan desto mer anmärkningsvärda händelser - bra så. Fjortonåringen är på prao på dagis, i gruppen med de minsta barnen, och verkar nöjd. Barnen är små och gulliga, säger hon. Artonåringen har skrivit färdigt sina studentprov för i år och har nu vanlig skola. Störstingen är på exkursion i Europa och har det toppen. Bara nioåringen är stressad.

- Det är så mycket nu!, klagade hon en kväll. I morgon ska jag kunna berätta en vits på finska, på fredag är det matteprov och så ska jag kunna spagat om en månad!

Spagatet skulle i och för sig stressa mig också, tur att förväntningarna är av litet annat slag på jobbet.

Maken varit mycket företagsam och bokat konsertbiljetter åt oss (Per Gessle i november!) och bord på en restaurang åt oss och två vänner (nästa vecka). Jag ser fram emot båda två, roliga händelser piggar upp i höstmörkret.   

I kväll åker maken, minstingen, hunden och jag till lande (två barn ska tillbringa helgen i olika scoutrelaterade skogar). Det kommer väl att vara alldeles mörkt och ruggigt när vi kommer fram, men när vi väl har tänt ljus och fått fyr i brasan slår nog inget vårt landekök i höstrusk. För övrigt fick hunden fnatt redan i morse, när jag kom ner för trappan med min handväska, minstingens skolväska, en påse med kartong och en påse med plast till återvinningen. Mängden kassar fick honom tydligen att tro att vi var på väg till lande och inte bara till jobb och skola.

Long time no see

Hejhej! Det blev en lång - och omotiverad - paus på bloggen.

Det har inte hänt något speciellt, och pausen beror väl just på det. Man har jobbat, handlat mat, lagat en lasagne, tvättat kläder, pratat med familjen, promenerat med hunden, läst några sidor i en bok och sovit. Vardag, i all sin enkla prakt. Och numera är jag så väldigt nöjd med min vardag. Den är i balans. Förutom det som man "måste" göra hinner jag sova tillräckligt många timmar och till och med syssla med mina egna intressen (hann med alla tre hobbyn denna vecka!).

Bilden överst visar skatten av svart trumpetsvamp, som tjugoåringen och jag hittade i skogen senaste helg. Bilden här ovanför visar den dagens middag, rostbiff med trumpetsvampsås, i ljust minne bevarad.

Denna helg stannar vi i stan (utom fjortonåringen, som tillbringar veckoslutet i en skog med scouterna, och tjugoåringen, som åker på Europaexkursion med sitt universitet), för vi ska fira min svärfars födelsedag. Sedan några landeveckoslut till, antar jag, och så småningom, när landesäsongen är avslutad, ska vi börja med höstens bjuda-hem-folk-period. 

Den svåra finskan

Finskan är så svår, så svår i början, om man som våra barn har vuxit upp i en ovanligt helsvensk miljö. Nu är det sista barnets tur att kämpa med början. I går förhörde jag henne.

- Vad är svart på finska?
- Kirja.
- ???
- Aj, nejnej, det är ju fisk!

Två dagar i London

Helgresan till London startade hemifrån klockan sex på lördag morgon, då planet skulle gå redan 7.45. Det var ju ingen trafik vid den tiden, så vi hann till och med dricka en morgon-latte på Starbucks på flygfältet innan vi tog oss till gaten. Vad man än tycker om stora, multinationella företag får man nog medge att Starbucks kaffe smakar ljuvligt - inte minst tidigt på morgonen, när man är på väg på äventyr.

Efter flyg- och metrotransporten (samma tunnelbanetåg, från Heathrow till Covent Garden, så bekvämt utan byten) lämnade vi väskorna på hotellet och drog vidare till matmarknaden Borough Market vid London Bridge. Så fina torgstånd, läckra - men ganska dyra - råvaror och en massa folk. På bilden syns vår lunch, saltkött i bagel, där osten gratinerades med en minisvets. Praktiskt om man står på ett torg.

Efter lunchen promenerade vi längs södra sidan av Themsen, stannade på en öl på en uteservering, gick ett hastigt varv på Tate Modern - så fint när museerna i regel är gratis, så man med "gott samvete" bara kan titta in en stund - och gick över Milleniumbron till norra sidan, där vi promenerade vidare.

Vi gick lite i butiker, och mot eftermiddagen började vackra Carnaby Street vara ganska välfylld.

Middagen åt vi på Kiln, som beskriver sitt kök som inspirerat av Thailand, Vietnam, Laos och Burma. Menyn bestod av massor av små rätter, vi beställde väl sex stycken som vi delade på. Mycket spännande och mycket gott - inte minst fördrinken, Turmeric GT, som var smaksatt med gurkmeja. Säkert hälsosamt.

Efter en lång, lång dag, och massor av promenerande - stegmätaren uppgav 31.000 steg! - slängde vi oss sedan i sängen på hotellrummet, mycket nöjda med att ha valt ett så centralt beläget hotell. 

Nästa morgon gjorde tidsskillnaden att vi vaknade mycket tidigt. Eftersom det mesta öppnar först vid lunchtid på söndag tog vi först en morgonpromenad i Primrose Hill. Vackert och lugnt, med fin utsikt över London och endast hundar, hundägare och småbarnsfamiljer som sällskap.

Sedan vandrade vi längs kanalen mot Camden Markets. Det var en intressant promenad, man gick längs en (emellanåt översvämmad) kaj längs kanalen och spanade på mer eller mindre risiga husbåtar och hus. Som vanligt fascinerades jag av blandningen i London. På en del båtar bodde uppenbart personer med rusmedelsproblem, under broarna låg uteliggare och vissa hundar sprang lösa. Ändå gick det - på samma kaj - uppklädda par och prydliga familjer med småbarn i vagn. Alla samsades lugnt om utrymmet, synbarligen utan problem.

Framme på marknaden åt vi en gammal favorit - friterad halloumi. Så fantastiskt gott!

Vi gick på marknaden och tog sedan bussen tillbaka till centrum för ett par timmars butiksspring. Efter det var det redan dags att ta tunnelbanan tillbaka till flyget. Hemma var vi klockan ett på natten mot måndag.

Summa summarum: det blir två intensiva dagar, men man hinner med hur mycket som helst när man bara är två vuxna med liknande viljor. Då vi känner till staden förut och inte har något som vi absolut måste se går det hur bra som helst att bara åka över en helg. Extra bonus denna gång: Vi gjorde - och åt - en massa nya saker!

Barnkalaset

Nioårskalaset gick bra, naturligtvis. Vi började med paketöppning, och sedan fick alla barn ställa sig i kön till korvkiosken. Det bjöds på korv i bröd med ketchup, senap och rostad lök, och åtgången var stor - vissa kom tillbaka tre gånger. "Det som är bra med kalas är att det alltid är så god mat", suckade en gäst nöjt.

Efter huvudrätten, och en stunds spring och dans och lek, förvandlades korvkiosken till en glasskiosk. Man fick välja mellan tre sorters glass (eller alla!), och toppa den med såser och godis.

Efter mera dans, spring och lek, och en improviserad skattjakt, var kalaset slut. Vi städade undan tillsammans med det andra föräldraparet och satte oss sedan ner på en efter-kalas-GT. "Du borde ännu ha lagat en skylt, förutom den med KORV och den med GLASS", kommenterade den andra pappan. "Där skulle det ha stått BAR."

Vi drack våra GTn och pratade, och sedan gick också kompisfamiljen hem, strax före klockan nio. Tänk en sådan gåva det är att ha en kompisfamilj att dela barnkalasordnanden, skjutsar, barnvaktsutmaningar, vardagsmiddagar, hobbyn och fester med, dessutom i kvarteret intill. Med fyra vuxna som kan turas om - eller göra saker tillsammans - går det mesta att ordna.     

Helgresa på tumis

Det hände sig att maken fyllde år i somras, och i present gav jag en resa (i rimlig prisklass) för oss två. Storasystrarna lovade passa minisystern och hunden, bara vi kollade att det var ett lämpligt veckoslut. London, kom vi fram till, och tänkte att vi bokar lite senare, när vi är tillbaka på jobb och vet vilka helger som passar.

Bokningen har ...liksom inte skett av sig själv. Och nu börjar vi verkligen ha lust att åka, men när vi för några dagar sedan började kolla var alla resor inom den närmaste framtiden jättedyra. Tills jag i morse fick en snilleblixt och kollade British Airways paketresor. De hade ett mycket förmånligt alternativ - inkommande veckoslut!

"Vi far också i övermorgon" textade jag de hemmaboende stora barnen. "Shit! Men ok :)", svarade det ena. "Wow wtf, kan vara hemma :)" skrev det andra.

Hurra hurra! Inte minst för de snälla och flexibla storasystrarna.

Hängig

Ja, det var ju inte bara den fullspäckade veckan som gjorde mig trött - nog blev jag ju sjuk sedan, jag också. Jag kände mig hängig redan på torsdag, men efter helgen (som tillbringades på lande i myyyyycket lugnt tempo) kände jag mig bra, och så for vi och firade morfars födelsedag på söndag. Tyvärr blev jag sedan ordentligt sjuk på natten (hoppas jag inte smittade dem), och var hemma måndag-tisdag, till hundens stora glädje. Och inte är jag helt i skick ännu heller, men jag tror att det bara är efterdyningarna. Så jobbig flunssa - nästan en vecka sjuk, fast jag faktiskt har vilat.

Hursomhelst är det bara att gilla läget, för i kväll har vi nioåringens och hennes bästis födelsedagskalas hemma hos oss. Tänk att det är en så ansträngande aktivitet - fast vi tar det enkelt, och fast barnen redan är ganska stora och förståndiga, och fast vi har ordnat flera barnkalas per år redan i tjugo år (!!!) så höjer de pulsen och blodtrycket. Jaja. I kväll ska det bli korvkiosk och glasskiosk hemma hos oss. 

Nioåring med välutvecklat ordförråd

Nioåringen hade fattat ett självständigt beslut i går.

- Mamma, var det ok att jag gjorde så?
- Jo, det var ok. Det var bra. Det skulle ha varit ännu bättre om du hade ringt till mig före. Jag skulle ha sagt ja, men det skulle ha varit bäst att kolla först.
- Jo. Jag kanske förhastade mig litet.

För övrigt har det varit lite för mycket på gång den här veckan. Det började kanske på veckoslutet, med två korta nätter och långa, programfyllda dagar. Sedan vanligt jobb, och kör (roligt!) på måndag, middag hos en kompis på tisdag, jomppa och kodning på onsdag. "Mamma du har så mycket nu", klagade nioåringen. Och maken är jättesjuk. Han var sjuk redan förra torsdagen, och var till läkare på söndagen när det inte blev bättre, och är fortfarande sjuk. Men tydligen är det ett virus, så det är bara att vänta och lindra symtomen.

I kväll blir det dock hemmakväll för mig. Handla mat, laga mat, tvätta några maskiner tvätt, kolla minstingens läxor. Mycket bra.

Hobbyn

Delvis för att barnen har blivit större, antar jag, men allra mest för att jag numera har ett jobb som inte kräver precis all min energi, har jag ju kunnat börja med hobbyn för egen del i höst. Så ovant, och lyxigt.

Först och främst har vi jomppan, klockan 7.40 på onsdag morgon. Hittills har jag gått tre gånger (varje gång!) och det känns som om konceptet passar mig perfekt. Tidigt på morgonen, när det inte kan krocka med något annat, en liten, trevlig grupp, ingen musik, en tränare som med lugn och lågmäld röst säger åt oss vad vi ska göra och sedan går omkring och kollar att vi gör rätt. Avsaknaden av musik och någon som räknar takten gör ju att man kan göra övningarna i egen takt, och därmed gör dem lugnt och ordentligt, istället för att slarva och skynda för att hinna och orka med i tränarens takt. Mycket bra för mig, som är i så dålig form. Varje tisdag kväll känner jag ett visst motstånd, men jag har märkt att det mest beror på stressen att komma iväg i tid och ha med sig allt man behöver, för när jag väl är i omklädningsrummet har det redan gått om. Och efter jomppan är man ju så nöjd!

För det andra, kodningsklubben. Fortfarande så skoj, och lärorikt. Nu har jag dessutom blivit aningen bekant med ett par av de andra deltagarna, så vi kan sucka och pusta och himla med ögonen när det är svårt. 

Och på söndag ska jag börja med en tredje hobby: körsång. Artonåringen och en kompis hänger med, och jag hoppas det blir riktigt roligt, det också. Återkommer med rapport senare.

Sedan är det nog bra, en måste ju hinna jobba och sköta hemmasysslorna (och ligga på soffan) också. Men låter det inte som en bra kombination? Något för kroppen, något för knoppen och något för... själen?   

Dagens samtal från minstingen

Nioåringen ringer mig varje dag när skolan har slutat. Det är bra, för då vet jag vart hon går (åtminstone var hon börjar sin eftermiddag) och kan påminna henne om att lägga på ljudet på sin telefon (så hon hör den när hon har glömt tiden och inte är hemma när hon borde, vilket har varit fallet cirka 4 dagar i veckan hittills). I dag var samtalet kort:

"Mamma, K och jag går hem till oss. Och mamma, klockan är fyra minuter över två och vi slutade just. Så tydligen slutar vi klockan två... sådana här dagar."

Så tydligen slutar de klockan två på torsdagar, ja.

Tredje dottern konfirmerad

På lördagen var det dags för fjortonåringens konfirmation. Efter ett par timmar i kyrkan (minstingen klarar sig bättre för varje gång, får man konstatera, nu satt hon faktiskt tyst och mer eller mindre stilla under hela ceremonin) fortsatte vi hem till oss.

Vi fortsatte med det beprövade konceptet soppa, bröd och tårtor som festmat, och dagens huvudperson hade valt laxsoppa, cheesecake och chokladtårta. Soppa är på många sätt ett trevligt alternativ, det går enkelt att laga åt många, också barnen tycker i allmänhet om smaken, och den enklare serveringen gör att festen blir avslappnad och familjär. Släktingar, gudföräldrar och några nära familjevänner kom och firade henne, och ljudnivån steg på nolltid till en så hög nivå att taxens konstanta skällande knappt märktes. (Nästa gång lämnas han bort! Igen. Vi trodde att han, med sina tio år på nacken, skulle ta det lugnare nu, men icke.) 

Det blev en lång och trevlig kväll - de sista gästerna gick halvtvåtiden på natten. Det känns så fint, att så många trevliga människor tog sig tid att komma och fira vår dotter. Hon var så glad och nöjd. När man är mellanbarn i en stor familj får man inte så ofta stå i centrum, men nu fick hon. Och jag är så glad att vi - och alla gäster - kunde ge henne det. 

Snart helg!

Följden av onsdagens gymnastik är värre muskelvärk i benen än jag någonsin har haft tidigare. Jag måste stiga upp försiktigt och stabilisera benen innan jag kan börja gå, det ser inte elegant ut när jag tar mig ur bilen och att gå ner för trappor går mycket, mycket långsamt. Jaja, det visar ju åtminstone att jag har ansträngt musklerna. Och kanske, kanske är det litet bättre i dag än i går.

Kodningsklubben var rolig igen, och den här veckan ska jag (kanske) försöka komma mig för att studera en stund någon kväll också, så jag kommer snabbare framåt. Men det tänker jag inte låta stressa mig, blir det läge så blir det, annars är nog också två timmar per vecka bra.

Nu ska jag jobba lite till, sedan åka och handla, sedan laga middag, sedan ta tre döttrar och en pojkvän (dotterns, då) och hunden med och åka till lande. Störstingen åker till Grekland i dag och maken till Tallinn med sina kollegor. Lande-fararna har inga avancerade planer för helgen, två flickor ska rida, och för övrigt ska vi väl mest ta det lugnt. Kanske man skulle ge sig ut i skogen och kolla om regnet förra söndagen har resulterat i några kantareller.